Lite trevande...något osäker är jag den här gången...
För...den här gången var det svårare att ta ut ett stycke...vet egentligen inte varför...eller... kanske för att jag aldrig fått svar på mina frågor...
De kapitel ni tidigare läst...var enklare, för jag och Linnéa talade om allting...tror att hon ville att jag skulle skriva hennes historia...
Den här historien vill inte låta sig skrivas...jag får vrida ut och in på mig själv för att få ner orden...den är för hemsk egentligen...och jag är rädd för att händelsen har förträngts... Det är därför den inte släppt greppet om mig...jag vet att min vän, trots sin ödmjuka inställning till livet, trots sin blyghet...vill låta historien förmedlas. Jag har skrivit om, det här uttdraget...det är egentligen 15 sidor men jag bjuder här på 5. Kan vara svårt att få ihop sammanhanget...om... fråga så förklarar jag!
Hjälp...
Kramar,
Bella
Del 2 – Den förlorade familjenLinus anteckningar, januari 2000Jag hade hört talas om uttrycket svart söndag. Sannolikheten att jag skulle få uppleva den kunde inte vara så stor, trodde jag. Men den 23 januari år 2000 drabbades vi av just densamma.
Det var ett par skott, som avfyrades en tidig morgon som kom att förändra så många människors liv. De släckte liv, de nästan släckte liv… suddade ut gränser. Fick blodet att isa i ådrorna, fryste tiden, vacuumförpackade tillvaron. Jag förstod inte polismannens ord, kunde inte ta in, ville inte ta in, såg Helle kräkas av chocken, kände tårarna som rann längs mina kinder, ett ångesttryck ifrån ingenstans intog min kropp. En förlamning av rörelsen, ville springa ifrån, kunde inte få kroppen att lyda.
När jag tänker tillbaka så börjar den här historien hösten året innan.
Helle hade varit sjukskriven för magsår… eller som läkaren uttryckte det, ”somliga har tur som får en kroppslig varning”. Helle arbetade som lärare i en ny klass med ett par krävande elever. Hon hade under ett par månader försökt få elev och föräldrar att förstå att skolformen inte passade. Dessutom hade hon antagit ett erbjudande om att utbilda personal på ett stort företag i ett nytt ekonomisystem. Utöver det så skötte hon också vår granne Bernts bokföring och bokslut. Alla jobben krävde mer tid än beräknat så det var inte konstigt egentligen att hennes kropp protesterade. Helle beskrev för mig efteråt att hela hennes värld stannade och själv klev hon in i en hiss och åkte rätt ner i helvetet, utan att ha en aning om hur man tog sig tillbaka igen. Att kroppen inte fungerade var inte hela världen men att psyket blev oigenkännligt det var värre, mycket värre. Det fanns stunder som hon sa, när hon trodde att hon aldrig mer skulle bli sig själv igen. Som den filosof hon är funderade hon mycket på vad den här erfarenheten skulle användas till? När hon nu var mitt uppe i eländet orkade hon inte träffa människor… hon gick under jorden bokstavligt talat.
Tänk om vi då anat vad som låg framför oss och vilken glädje vi skulle ha av hennes erfarenhet ifrån den här perioden.
En som sökte henne varje dag var Bernt, vår vän och granne som arbetade heltid som lärare på samma skola som Helle. Han extraknäckte dessutom genom att undervisa på Komvux och delade ut morgontidningen samt reklamutskick i vår kommun. På övrig ledig tid byggde han ut familjens hus.
Jag förstod inte hur han fick sin tid att räcka till. Nästan tjugo år yngre med bara en hundraprocentig tjänst, husbygge och tre barn, kände jag mig ofta otillräcklig och fick sällan tiden att räcka till. Bernts energi hade för mig varit ett mysterium. Men på senare tid hade han blivit äldre i kropp och själ. Hans steg hade blivit släpigare och tyngre, hans goda humör var inte längre detsamma.
Bernt berättade för mig ett par månader tidigare att han inte sovit mer än tre timmar per natt på över två år. Han kände sig helt enkelt för stressad för att kunna sova. Trots att han var äldre än oss andra inklusive sin fru, hade han bestämt sig för att starta en tillbyggnadsprocess där han utökade boytan med tvåhundra procent, vilket krävde att han var ute och renoverade varje dag året runt.
Bygget blev naturligtvis som de flesta byggen… dyrare än budgeterat bygge, därför hade det smugit in en oro över ekonomin och att det fortfarande (två år senare) var hur mycket som helst kvar att göra på huset. Bernt ville också att fru och döttrar skulle må bra och var därför noga med att lyssna och även realisera deras drömmar, han gjorde allt för sina tre prinsessor. På sommarloven bar det iväg på husvagnssemestrar, de gick på nöjesattraktioner och musikaler, allt som fru och barn önskade att göra.
Några år tidigare hade Bernt lämnat ett äktenskap och två söner. Sönerna var idag vuxna och hade inte velat ha kontakt med honom sen skilsmässan. Något han respekterade även om det gjorde honom ledsen. Han visste att han var farfar men inte till vem han var farfar.
Bernt var en omtyckt lärare, kollega, vän, granne, make, svärson, son, bror och pappa, vilket gjorde det hela än mer obegripligt! Livet, fortsättningen efter, blev så mycket svårare för oss alla runt omkring. Vi hade intensivt önskat att han hade haft särdrag som vi inte kunde identifiera oss med. Det hade förenklat processen för oss, processen att orka vardagen, att acceptera och gå vidare.
I slutet av november hade Bernt till slut blivit sjukskriven, diagnos utbränd. Sjukdomen skulle nå sin kulmen denna tidiga söndagsmorgon i slutet av januari.
Barnen kom inhoppande i sovrummet tidigt även den här morgonen. De visste att det brukade vara barnprogram och med kalla fötter klättrade de upp i sängen och kom åt våra behagligt sängvarma kroppar. Jag kände mig lugn, låg och dåsade. Bollibompa med Disneydags var det som barnen väntade på och jag kastade efter en stund blicken på klockradion. Jag viskade till Alexander att det var dags att knäppa på TV:n. Helle var fortfarande spänd och sov dåligt. Hon var på bättringsvägen efter att ha gått in i den berömda väggen i höstas, hade precis börjat arbeta igen, denna vårtermin. Just nu oroade hon sig inte så mycket för sig själv som för Bernt. Han hade förändrats så till den grad att Helle var rädd för att han skulle ta sitt liv. Hon hade pratat med honom om det men det enda han sagt till henne var att hon absolut inget fick säga till hans fru Birgit. Hans tillstånd hade eskalerat, därför hade vi och alla andra vänner runt omkring honom bara för någon månad sedan bett hans svärföräldrar om hjälp. Fortfarande vid det tillfället hade vi lovat att inget säga till Birgit. Nu var han så dålig att han inte varit på arbetet på nästan två månader. Birgits föräldrar hade varit med honom och sökt läkarvård tre gånger. Någon läkare hade de inte fått träffa men utskrivna mediciner, ”lyckopiller”, sömnmedel och lugnande tabletter hade de fått. Birgit hade för ett par veckor sedan upptäckt att Bernt var riktigt dålig och till hans stora förvåning, hanterat det. Hon hade sett till att deras vardag flöt på som vanligt. Vi kunde inte låta bli att undra varför det hade förvånat Bernt.
Birgit hade suttit i vår hall i timmar igår kväll. Hon hade egentligen inte tänkt stanna men Helle och hon hade pratat och pratat. De brukade prata med varandra men under de senaste veckorna hade tiden inte riktigt räckt till. Det fanns en massa att ta ikapp. Det hade varit två tunga månader för Birgit och Bernt
Varför Birgit kommit den här kvällen berodde på att deras ena dotter, Anja skulle ha sovit över hos oss den här kvällen. Anja och Amanda brukade sova över hos varandra så det var inget konstigt med det. Det konstiga var att Birgit kommit bort till oss vid elva på kvällen och undrat om inte Anja kunde sova hemma. Birgit berättade att hon kände sig lite orolig, inte för att hon hade någon anledning men hon trodde att hon oroade sig för Bernt. Hur som helst så sa hon att det fanns en nybakad sockerkaka, kanske ville Amanda och Anja komma med henne hem och ha en myskväll, fastän det var lite sent påkommet?
Amanda var trött och bestämde sig för att stanna kvar hemma, Anja tvekade men såg att Birgit verkligen ville att hon skulle följa med hem. Hon valde till slut att gå med Birgit hem.
Helle kommenterade Birgits besök, att det kändes konstigt att hon hämtat hem Anja. Det var liksom inte alls likt henne. Birgit hade berättat att Bernt inte kunde gå längre, benen hade lagt av. Hon och flickorna fick släpa honom till toaletten, det var enda gången under dagen som han var uppe ur sängen. Birgit var riktigt orolig för det var inte bara kroppen som lagt av utan psyket. Han var djupt inne i en depression och ville egentligen varken äta eller dricka.
Helle tittade på mig och frågade om vi skulle gå upp och äta frukost. Barnen satt längst ner på sängkanten och räknade ner sekunderna till det att barnprogrammet skulle sätta igång. Då, i samma stund som jag svängde benen över sängkanten hörde vi ett skott. Vi brukar höra skott på helgerna och då särskilt tidigt på just söndagarna men det brukade låta annorlunda. Då, när det låter annorlunda, är det en bonde en bit bort som skjuter fåglar på sina gärden.
Helle reagerade, drog på sig sina myskläder och tecknade åt mig att göra detsamma. Hon sa lugnt till barnen att vi skulle gå och hämta tidningen och sedan prata lite med grannarna. Barnen nickade och inom loppet av ett par minuter sprang vi längs vår lilla grusväg. Helle meddelade mig medan vi flåsande fram att hon var säker på att Bernt tagit sitt liv och skyndade på stegen än mer. Jag såg som i ”slowmotion” våra underbara fester och semestrar passera, jag såg Bernt skratta, skämta, leva. Vi hade sprungit ett par hundra meter när Helle började anklaga sig själv för att inte ha funnits där tillräckligt mycket. Bernt hade ju tagit kontakt med henne så många gånger. Problemet var ju att då hade hon själv varit så dålig. När vi hunnit ytterligare ett par meter blev vi omkörda av två polisbilar. Jag hann tänka att det var snabbt larmat och snabbt kommit, det kunde max ha gått 5-7 minuter sedan skottet brunnit av. Eftersom det inte kom någon ambulans tog jag det som ett tecken på att Bernt var död. Polisbilarna stannade mycket riktigt vid Birgits och Bernts hus. Det var först nu som jag förstod att Helle hade rätt och vad som måste ha hänt. Poliserna i den första polisbilen tittade åt vårt håll där vi kom springande i de första kläder vi hittat och tagit på oss.
Jag kände igen den ena polisen, Owe, det var vår närmaste grannes svåger. Vi hade träffats ett flertal gånger på olika fester och Owe kände oss lika bra som han kände Birgit och Bernt. Owe kom fram till mig och Helle och berättade att de skulle hämta ut barnen. De måste först bara säkra området, se att förövaren lagt ifrån sig vapnet och få ut barnen i säkerhet.
De bad oss vänta i gläntan vid dammen, ville att vi skulle stanna och ta hand om Cajsa och Anja. Jag förstod ingenting. Helle flackade med blicken och sprang på stället. Hon ropade till Owe som lämnat oss men han hann precis sätta sig i polisbilen.
”Är någon död?” Frågan och rösten försvann i tomma intet, Helle insåg också det och tystnade.
Vi kunde se att han talade i polisradion och att han inte hört Helles fråga. Helle tittade på mig. ”Förstår du vad som hänt”, viskade hon.
Utdrag ur Helles dagboksanteckningar, januari 2000Man förändras när livet ställs på sin spets. Det man värderade högt dagen innan verkar så obetydligt. Sanningar som jag trott var kristallklara blev plötsligt suddiga. Om man dödar någon är man mördare då? Finns det mord utan mördare? Suddigt, oklart, men ändå glasklart. Poliskommisarien som utredde efteråt trodde inte sina öron när jag berättade min historia...
Min vän Birgit satt här i min hall, på golvet igår kväll i timmar. Vi talade om livet, djuplodande tankar. Visst hade vi suttit i timtals förut och dryftat livets utmaningar men igår kväll var det som när man var liten och sov över hos varandra. De där samtalen man hade precis innan man somnade fullständigt utmattade, då man egentligen blottar sig själv mer än vad man brukar. Insåg hur tung Birgits tillvaro var.
Bara timmar senare sörjer jag. Vet vem jag sörjer och i mitt hjärta finns de tankar som jag så nyligen delat...
När skotten brunnit av förstod jag att Bernt avslutat sitt liv, jag funderade inte ens på andra alternativ. Ville bara dra på mig något snabbt för att skyla kroppen och springa iväg till Birgit för att hjälpa henne.
Chocken när polisen sa vad som hänt, förkroppsligades och utan att hjärnan förstod vad som hände kräktes jag ut min sorg. Jorden försvann under mina fötter, något ofattbart genomborrade min tillvaro.
