Dröm och vision fyller 1 år idag! Ett år gick fort…nästan fortare nu när jag i stort sett dokumenterat hela året.
Jag har idag suttit och funderat ett tag på om jag lyckats uppfylla de mål jag hade med bloggen. Vilka var då mina mål?
Jo;
Jag ville få idéer till min trädgård och i utbyte visa bilder av resultaten… Min dröm var att få färdigt vårt hus och låta er bloggare vara med på resan…
Men…istället har ni fått möta en sida av mig som jag inte tror de som känner mig – tagit som självklar. Jag tror att jag i min omgivning uppfattas som en energisk orkan som då och då virvlar förbi! Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera fenomenet som nu uppstått…eftersom det känns som ni kanske fått en fel bild av mig och min person…
Tankar om att avsluta min blogg här och nu har virvlat förbi…jag vet att min vår lär bli tuff…jag har lovat att ställa upp på skolan med mer än 100%, jag har mitt företag och äldste sonen tar studenten i maj…men lägger idag dessa tankarna åt sidan…
Lämnar istället plats för ännu ett avsnitt ur min roman…ni som inte vill läsa låååååååånga texter bör sluta nu! Precis som förra gången har jag ryckt ut kapitlen ur sitt sammanhang och kanske har jag missat någon övergång någonstans eller inte introducerat någon av karaktärerna…ni får gärna kommentera så att jag kan korrigera i sådana fall…
Love,
Bella
Mor Astas tankar 15 juli 2003Efter midsommarhelgen vågade jag inte åka ner till Linnéa ensam. Hennes tillstånd hade hastigt försämrats och vi förstod att hon inte hade så långt kvar. Både Jan-Olof och Linnéa visste att det var min största rädsla att hon skulle dö och bara jag skulle finnas där. De sista veckorna hade tärt på mig. Jag hade gått ner tio kilo i vikt och hade svårt att sova. När vi nu denna första dag i juli skulle åka ner till Linnéa, tyckte Jan-Olof att jag skulle stanna hemma och vila upp mig.
”Jag är inte lika duktig som du”, sa han ”men jag klarar att vara medmänniska, vara pappa till mitt barn.”
Jag sa inte emot honom för jag bävade verkligen för att åka ner. Jag klarade inte av att se Linnéa så sjuk som hon vid det här laget var. Jag längtade efter att få gå ut i trädgården och göra ett rejält dagsverke. När jag arbetade i trädgården glömde jag allt annat och nu behövde jag verkligen det.
Jag är tacksam för att jag då inte visste att Linnéa bara hade fem dagar och några timmar kvar att leva. Om jag inte hade hämtat energi vet jag inte hur jag skulle ha hanterat tiden efteråt.
Trädgården hade förfallit rejält. Jag tror inte jag hade gjort ett enda handtag i den på hela säsongen. I våras hade vi haft fullt upp med mitt sjuttioårskalas och efter det hade Linnéa plötsligt blivit akut sjuk. Cancern hade spridit sig och satt sig på värsta tänkbara ställe, skelettet. Vi hade varit tacksamma länge för att hon inte hade skelettcancer eftersom vi visste att den var den smärtsammaste cancertypen.
När Lenny beordrade henne att avsluta den påbörjade morfinmedicineringen, den man på sjukhuset rekommenderade i detta cancerstadium som Linnéa nu befann sig i, av den enkla anledning att man skulle kunna uthärda smärtorna. När han nu ville vägra henne den, höll jag på att bli tokig! Hur mycket skulle Linnéa behöva uthärda, var det aldrig nog?
Det var även två, tre gånger efter begravningen som jag var nära att slå till honom. Men jag fick tänka intensivt på pojkarna för att hantera situationen.
När Linnéa somnat in, kom mängder av blommor och kort till deras hus. Linnéas vänner hade skrivit underbara texter om henne och jag grät när jag läste några av dessa vackra rader. Då kom Lenny farande, slet av varje kort och gick ut och lade dem i soptunnan. Ännu en gång tog han något som kunde vara värdefullt för pojkarna att läsa i framtiden. Han berövade dem bilden av Linnéa genom andras ögon. Jag hatade honom verkligen för hans svaghet, som jag dessutom upplevde blev större för varje dag.
Jan-Olof hade beskrivit den sista natten med Linnéa för mig många gånger. Jag vet att jag inte hade klarat av att hantera den men innerst inne visste jag att man som mamma måste och att jag under resten av mina levnadsdagar skulle ångra min svaghet. Jag var tacksam för att Jan-Olof och Lillian orkat hela vägen. Nu var det Lillian jag fick oroa mig för. Hon hade gått ner sig rejält. Den sista tiden var det hon som fått ta all Lennys aggressivitet. Det spelade ingen roll hur mycket hon ställde upp, han var aldrig nöjd. Det var hon som försökt se till att pojkarna hade ett normalt liv med skola, kompisar och träningar. Efter att ha kört runt dem dag efter dag, skällde han ut henne och hon kom hit till mig och Jan-Olof och grät. Vi tröstade henne så gott det gick, vi visste ju precis hur Lenny knäckte människor. Hon var besviken på sig själv som aldrig kunde göra något rätt som Lenny uttryckte det till henne. ”Jag fungerar som en dörrmatta hemma hos dem och inte ens det duger jag till”, snyftade hon. Den här gången hade varit värre än de andra. Lillian skulle köra Henrik till en hockeyträning och kommit tio minuter efter den tid som bestämts. Både Lenny och Beata hade stått ute med Henrik och väntat. Lillian hade sett på håll att de var riktigt upprörda. Ytterligare tio minuter senare kom de till träningen. Det var tiden det tog för dem att skälla ut henne.
Jan-Olof ringde mig kontinuerligt och berättade vad som hände under Linnéas sista dygn. Cancersjuksköterskan som var där med jämna mellanrum berättade fas för fas vad som hände i Linnéas kropp. Det var en mycket duktig kvinna som kände in atmosfären och lade informationen på precis rätt nivå. Det var första gången som Jan-Olof inte upplevde att Lenny stressade upp sig. Lenny hade som vana att avskeda alla som han anställt igenom åren. Det var barnflickor, städhjälp och nu på slutet sjuksköterskor. Kanske förstod han nu för första gången vem som var sjuk i familjen. Kanske…
Linnéas tankar 5 juli 2003Jag vet att jag kommer att dö inom ett par timmar.
Jag har förberett mig genom att studera all läkarlektyr i ämnet. När kroppen stegvis dör kommer den att ändra färg och jag noterade för en stund sen att processen satts igång. Jag valde att avsluta all smärtlindring för ett par dagar sedan då Lenny påpekat att det var obehagligt när jag inte var närvarande men ändå låg här på soffan. Han sa att barnen blivit rädda för mig. Jag bestämde mig för att härda ut smärtorna. Det låter enkelt men det är det inte. Jag har erfarenhet av mycket smärta men den här är nästan outhärdlig. Jag läste i en läkarbok för länge sedan att skelettcancer är ibland det mest smärtsamma man kan ha. Lillian ger mig en Alvedontablett då och då, jag tar dem för att lugna henne men de är totalt verkningslösa. Döden kommer bildligt talat att bli min förlossning. Jag har samma mage som jag hade när jag var i nionde månaden med pojkarna. Jag vet inte hur många gånger man har tömt mig på vatten som samlats i buken men ju mer de tömmer desto snabbare fylls det på. Jag minns inte längre när jag första gången fick den här magen men jag har varit gravid med döden länge nu.
Jag tror att jag är vaken men märker jag att jag kommunicerar med min ängel, förstår då att jag slumrar, stackars mina barn, jag sover bort den sista tid vi har tillsammans. Jag måste orka vara med dem om än liggande här. Jag samlar alla krafter som finns kvar i min slitna kropp för att orka öppna ögonen. Det enda som är lustigt är att när alla mina andra sinnen och organ tynar bort har jag fått en hörsel som är enorm. Igår låg jag i sovrummet och kunde höra vad som sades i andra ändan av huset.
Pappa, Lillian och Lenny försökte samtala men som vanligt spårade samtalet ur fullständigt. Jag skrek allt vad jag orkade att de skulle sluta bråka och några sekunder senare stod alla tre vid min säng och såg ertappade och förvånade ut. De berättade att de viskat därute för att de inte ville bekymra mig. Jag kände hur tårarna rullade ner längs mina kinder och bad dem förlåta varandra, jag kunde inte få ro att dö om de inte kunde bli vänner, förstod de inte det.
Jag ville inte att de skulle diskutera mer nu. Lenny skulle ta hand om pojkarna och de som ville hjälpa honom med dem var välkomna att göra det på hans villkor. Lenny älskade sina barn och skulle göra allt för dem. Om det var tillräckligt för mig, kunde det då inte vara tillräckligt för min syster och pappa.
Det fanns ingen återvändo för mig och det enda jag ville just nu var att få somna in och gå bort ifrån smärta som den här kroppen jag befann mig i inte kunde hantera längre. Kunde de inte bara hjälpa mig att få ro?
Lenny bad mig att inte ge upp? Han bar ut mig till köket där det var uppdukat för middag.
”Vi flyttar oss ut till vardagsrummet istället” sa Lillian, ”så att Linnéa kan ligga i soffan och äta.”
Jag visste att det betydde allt för Lenny och barnen att jag kämpade och försökte, alltså försökte jag äta de kokta morötter som Lenny lagt upp på min tallrik. Enligt mina beräkningar hade jag cirka tolv timmar kvar att leva. Jag hade skrivit långa brev till pojkarna och tänkte idag avsluta dem. Det fick ske efter middagen om jag hade några krafter kvar annars fick jag be om hjälp. Jag hade planerat att berätta för Henric innan han gick och lade sig ikväll att jag inte skulle finnas hos honom imorgon. Vi skulle kramas och ta farväl av varandra och jag skulle förbruka alla mina krafter.
Den sjuksköterskan som kom och tittade till mig var tredje timme hade suttit med Lenny, pappa och Lillian ute på altanen i över en timme nu. Jag hörde lite av deras samtal och det handlade om de olika faser som min kropp skulle gå igenom innan den till slut skulle ge upp. Jag hade räknat rätt på timmarna och vi var överens om att min död skulle inträffa tidigt i gryningen.
Jag trevade med handen utefter sängen och kände strax med fingertoppen lådan som jag lagt under min säng. Jag lyckades pilla fram den och fick upp breven som jag skrivit till pojkarna.
Jag läste igenom de rader som jag skrivit häromdagen och fortsatte sedan med Henriks brev;
Det ingick aldrig i min plan att det skulle sluta så här. Jag är besviken över att inte ha kraft nog att kunna leka eller bara vara tillsammans med dig. De här sista dagarna har varit mörka för dig och jag har sett din oroliga blick varje gång du lämnat huset. Du har fått uppleva saker som inte många barn någonsin behöver göra. Du kommer att sakna mig och vara ledsen men vet alltid att jag finns inom dig. Jag är en del av dig, mitt blod rinner igenom dina ådror och du vet hur din känsla för mig känns i ditt hjärta. Den känslan kommer aldrig att försvinna för vi människor är duktiga på att minnas när vi minst anar. Du kanske en dag känner igen min parfym någonstans och då kommer du plötsligt att tänka på mig. När du tänker på mig kommer jag att vara hos dig. Minns du att jag har gjort två änglar som hänger här i mitt sovrum. När jag gjorde den ena ängeln tänkte jag på dig och när jag gjorde den andra tänkte jag på Victor. När du vill känna mig nära kan du ta ner din ängel och låta fingrarna glida runt den och då är dina fingrar där mina fingeravtryck finns. Jag lade ner min själ i änglarna och den lämnar jag igenom änglarna till dig och din bror. Så kom ihåg att jag finns nära dig och aldrig kommer jag att lämna dig. Det du imorgon kommer att se, är inte din döda mamma utan bara min sjuka kropp som kommer att finnas kvar likt ormens utslitna skinn när han ömsar. Jag är inte kvar i kroppen utan jag finns ingenstans och överallt. När vinden smeker din kind finns jag där, glöm aldrig det.
Alla världens kramar och pussar till dig, jag älskar dig för alltid!
Mamma
Jag skrev ungefär samma innebörd i brevet till Viktor. Vetskapen om att han förmodligen inte skulle kunna minnas mig gjorde fruktansvärt ont men jag hade länge bearbetat det och de sista dagarna hade jag försökt att njuta av barnen och bara acceptera det jag inte kunde påverka.
Jag vek ihop breven och lade dem i kuverten slickade igen dem och skrev Henrik på det ena och Viktor på det andra. Lade dem sedan under duken på mitt nattduksbord. Jag skulle be någon ge dem till pojkarna när de vaknade.
När jag nu försökte slappna av kom smärtorna som elektriska chocker och jag kände hur jag flöt bort igen.
Han satt som vanligt på den träfärgade pinnstolen i en brun manchester kostym, min ängel Bertil. Han log mot mig men letade uppenbarligen efter något. Jag frågade vad han letade efter men han verkade inte ha hört vad jag sa. Han reste sig upp och frågade en ung kvinna som gick förbi om hon sett hans fru. Hon såg förvånat på honom. ”Hon är där du lämnade henne. Det finns ingen tid så inget har hänt sedan du gick”. Bertil satte sig tillrätta på stolen igen och tog min hand. ”Du har fått en sån glömsk och senil ängel mitt hjärta”, sa han. Det lustiga var bara att munnarna aldrig rörde sig när vi samtalade. Man tänkte bara en tanke och så fick man ett svar. ”Jag känner din smärta”, sa han, ”du är tapper som håller ut”.
”Jag har försökt att låta dig komma över tidigare men du är inte redo. Jag skall försöka att ta lite av din smärta så att du får energi till ditt avsked med Henrik”. Jag log mot min ängel och var glad för att han hittat till mitt rum på sjukhuset för tre veckor sedan. Han hade kommit inflåsandes och sjunkit ner i en av fåtöljerna. Jag blev aldrig rädd, för med honom kom den stillhet och ro som jag längtat så efter.
Jag trodde en stund att han var en vanlig farbror men märkte sedan att han förflyttade sig utan att jag kunde uppfatta det och att hans kärlek lyste upp hela honom.
Alla är nog innerst inne rädda för att dö ensamma men får man en ängel tillsänt sig, lovar jag att rädslan ersätts av kärlek. Jag tror inte ängeln har någon religiös betydelse på det sätt som vi tolkar det i kristendomen. Det känns helt enkelt inte så. Jag tolkar ängeln som en medresenär. Någon som delar med sig av sin kunskap och visar hur stark förlåtelsens makt är.
Jag har förlåtit allt som finns att förlåta och jag är tacksam för att jag fick den möjligheten. Jag har sagt det som behövde sägas och jag hoppas att jag inte skapat förutsättningar för gräl när jag imorgon är borta.
”Du måste koncentrera dig på att gå tillbaka till din kropp nu”, sa Bertil plötsligt. ”Det är dags för dig att ta farväl av Henrik.”
Jag öppnade sakta ögonen och kände pappas hand som smekte mig över håret. Hans ögon var fyllda med tårar. Jag lade min hand över hans andra hand och sa att än var jag kvar. Jag bad honom att inte vara ledsen. Allt som skulle ske var att jag fick lämna kroppen som var svårt märkt av all smärta och att jag inte var rädd utan redo för det. Jag berättade att jag nu skulle ta farväl av Henrik och att jag ville att han skulle bära in mig i Henriks rum.
Pappa ropade på Lillian och tillsammans bar de in mig till Henrik. Smärtan som det innebar skall jag inte ens föröka att återge, sände bara Bertil en tanke av tacksamhet, visste att han tog lika mycket av smärtan som jag. Henrik satt och tittade på en tecknad Disneyfilm när jag kom in. ”Vill du titta på filmen”, frågade han mig?
”Jag skulle vilja prata med dig lite först, kan vi titta på filmen tillsammans efteråt, går det bra för dig”, sa jag.
Han nickade och sa sedan rakt ut i luften; ”Ska du dö nu mamma”?
Jag slog med handen bredvid mig i hans säng, ”kom och sätt dig så skall vi tala om det en stund”, sa jag.
Jag harklade mig, sen sa jag;
”Henrik, imorgon finns jag inte mer. Min kropp är för sjuk för att orka vakna imorgon. Jag tror att du har förstått att jag har varit sjuk länge och istället för att bli frisk så har jag bara blivit sämre. De sista månaderna har jag bott mer på sjukhus än hemma här i huset men jag har varit tvungen att få hjälp eftersom magen varit fylld med vatten och de behövt tömma ut det ibland. De perioder som jag har varit frånvarande här på soffan, har jag fått ta starka mediciner för att det har gjort så ont. Du kommer inte att bli ensam när jag är borta för pappa kommer att få hjälp av både mormor och farmor och de andra. Jag skulle bli jätteglad om du om några år kunde berätta för Viktor vem jag var och krama honom ifrån mig. Kan du göra det tror du?”
Henrik nickade. Jag fortsatte för det fanns fortfarande kraft kvar i kroppen; ”Jag har skrivit ett brev till dig och ett brev till Viktor”.
” Jag har lagt breven under duken på mitt nattduksbord och du kan hämta dem där imorgon när jag är borta. Det som kommer att hända när jag dör är att någon kommer och hämtar min kropp. Kroppen läggs sedan i en kista och efter det har man en begravning.”
”Jag finns inte kvar i kroppen utan jag tänkte flyga omkring dig här i huset imorgon istället, vad säger du om det?”
Henrik kliade sig lite lätt på hakan och sedan kramade han mig hårt. Jag kramade honom lika hårt tillbaka. Han tittade sedan på mig och frågade om det gjorde ont att dö?
”Nej”, sa jag. ”Det gör inte ont. För mig gör det ont att leva, för sjukdomen skär som en kniv i min kropp.”
”Vi tittar på filmen nu mamma”, sa han och knäppte på videon. Jag såg att tårarna rann men eftersom han inte ville låtsas om det gjorde jag det inte heller. Avsked ifrån dem man älskar gör ont och det finns inget sätt att komma ifrån det. Hur mycket jag än ville ta bort den smärtan ifrån mina barn så fanns det inget jag kunde göra. Med tiden skulle såren läka och Henrik skulle kunna tänka på mig utan att smärtan i bröstet skulle kväva honom. Att acceptera det man inte kan förändra är så svårt men jag hade klarat det och det skulle Henrik också göra, det visste jag. Jag smekte honom över håret och ritade några hjärtan i anteckningsblocket som låg på överkastet.
Vi satt där tillsammans tills filmen slutade. Jag ropade på pappa som tillsammans med Lillian bar mig tillbaka till min säng.
Vårt farväl hade varit lugnt och jag kände en enorm tacksamhet mot Henrik som naturligt kunde ta till sig det jag sa. Vi hade varit synkroniserade med varandra ända sedan han föddes och jag kände enorm tacksamhet även för det.
Jag tittade på de tre vuxna personerna som nu stod vid min säng. Jag frågade om det var någon av dem som ville ta farväl av mig för annars hade jag tänkt sova en stund. Jag var helt utmattad. Mitt armbandsur som låg på nattduksbordet visade att klockan var elva på kvällen.
Pappa och Lenny gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Lillian satte sig ner på sängkanten.
”Finns det något jag skulle kunna göra för dig, frågade hon mig?”
”Jag log emot henne och sa att jag skulle uppskatta om hon ibland ville komma hit ner och hjälpa Lenny. Är pojkarna ledsna får du gärna trösta dem men ta dem inte ifrån Lenny, det måste du lova mig.”
Lillian nickade och torkade bort en tår. ”Du vet att om det varit upp till mig så hade jag dött i ditt ställe, sa hon.”
”Jag vet det sa jag och kände att mina ögon också fylldes av tårar. Kan du ta med dig de kläder som finns kvar i min garderob och ge bort dem, så att Lenny slipper göra det? Hämta gärna en påse och gör det nu på en gång, så att han inte ser det.” Hon var strax tillbaka i rummet och gjorde det jag bett henne om. Hon satte sig sedan vid min sida igen och smekte nervöst mina händer, reste sig, böjde sig sedan över mig och kramade mig försiktigt. ”Lycka till Linnéa”, sa hon innan hon vände sig om och lämnade rummet med axlar och huvud nedböjt. Jag kände hur tårarna rann längs hennes kinder. Hon var van vid att vårda döende men fick givetvis ett annat perspektiv när det nu var mig det gällde.
Näste person som kom in i rummet var pappa. Jag tror egentligen att vi är ganska lika varandra och det är därför vi går varandra på nerverna.
”Det är inte rätt”, sa pappa med ostadig röst, ”att ens barn skall dö före”, han kunde inte få fram de sista orden utan satte sig ner på sängkanten för att samla sig.
”På ett sätt sa pappa är jag tacksam för att du inte går på morfin och därför är klar i huvudet men du förtjänar inte all den smärta som du lider av. Du har varit stark hela vägen och jag tycker det är tråkigt att du nu även i denna stund är den som är starkast av oss alla. Du har kämpat hela vägen och till och med idag när du vet att det inte spelar någon roll om du äter eller tar morfin, så väljer du att visa din familj att du inte gett upp. Det har varit en ära att ha fått vara din pappa. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och ber om förlåtelse för de gånger du behövt mig och jag inte funnits där för dig. Jag ber också om förlåtelse för de gånger jag inte visat dig och din familj respekt. Jag lovar inte att Lenny kommer att vara nöjd med mig men jag lovar att göra mitt bästa. Jag kommer att sitta hos dig tills du inte finns mer och jag hoppas du kan finna ro i min närvaro.” Han slutade tala, smekte hastigt min kind och lämnade därefter rummet.
Så skulle det svåraste avskedet komma, inte för mig, för jag hade haft det med Henrik men för Lenny. Jag visste att han innerst inne tyckte att jag svek honom men jag var inte orolig. Lenny hade två veckor tidigare insett att jag inte skulle vinna den här kampen. Jag hade nästan blivit förvånad när jag märkte hur han släppte mig och började fokusera sig på andra saker. Jag hade uppmuntrat honom och det tänkte jag göra nu i denna stund också.
Det tog en stund innan han kom in. ”Jag kräks Linnéa”, sa han. ”Jag är inte lika stark som du, inte ens nu när du är döende är jag lika stark. Det var inte så här vi planerade vårt liv, fortsatte han. Du skulle bli frisk, du lovade att du skulle bli frisk.
Jag visste inte för en månad sedan om jag skulle klara det här men för två veckor sedan hittade jag energi igen när barnen och jag var ute och badade. Jag kommer att börja leva igen, kanske inte imorgon kanske inte ens om ett år. Jag vet inte hur vi ska överleva, jag vet bara att vi ska det. Jag har inte velat förbereda någon begravning för det vore att ha accepterat att du skulle förlora kampen mot cancern men här och nu undrar jag om du har några önskemål, har du det?” Han tystnade och tittade ut och upp på fullmånen som lyste som en lampa på himmelen.
”Jag har inte ägnat en tanke åt min begravning”, svarade jag tyst. Jag tror att du och mina föräldrar kan hjälpas åt att göra den till något ni tror att jag skulle ha uppskattat. Eftersom jag älskar dig litar jag på ditt omdöme både vad gäller livet och döden. Den enda önskan jag har är att du talar om för våra pojkar ibland hur mycket jag älskar dem. Jag har sparat foto, målningar som jag gjorde när jag låg inlagd på Vidar kliniken, dikter, favoritmusik och några smycken i en låda under sängen. Ta fram den om några år och fråga om pojkarna vill ha något ur den, någon annan önskan har jag inte.”
Jag följde Lennys exempel och tittade på himmelen och den jättestora fullmånen som lyste upp i mörkret.
”Lenny förresten”, sa jag, ”jag har tagit fram ett telefonnummer till en begravningsentreprenör som du kan be pappa ringa i morgon bitti.” Jag räckte honom en post-it lapp.
”Och Lenny, om jag var du så skulle jag slänga den här sängen imorgon, den är förknippade med mig som sjuk och så vill jag inte bli ihågkommen.”
Lenny lade sig på knä på golvet och stoppade in huvudet emellan mina bröst och grät en nästan spöklik tyst gråt, jag höll om hans skälvande kropp samtidigt som jag äcklades över min egen. Jag förstod Lenny som för länge sedan flyttat ut ifrån vårt gemensamma sovrum.
Det knackade försiktigt på dörren och Lillian tittade in på oss två. Hon bad om ursäkt men ville bara fråga om jag ville ha någon värktablett. Jag svarade att jag inget mer behövde utan att jag snart skulle sova en stund. När hon stängt dörren reste sig Lenny upp och sa att han skulle försöka sova på soffan en stund men ville jag något kunde jag ropa på honom.
Det var det sista jag såg av Lenny.
Pappa kom in i samma stund som Lenny steg ut. Han satte sig i en fåtölj vid sidan av min säng och tog min hand i sin.
”Jag kommer att vaka över dig så försök att sova, så kanske du för en stund kan slippa dina smärtor”, viskade han.
Jag tror jag somnade innan han hade talat färdigt. Det gick inte att uppbåda mer kraft nu, själen var på väg att sakta lämna kroppen. Jag visste att sjuttiofem procent av min kropp nu var död.
Helt plötsligt befann jag mig i en trädgård och på en bänk satt Bertil och vinkade till mig. Bröstet som nyss varit tungt och fyllt av återhållen gråt var nu lätt och jag dansade fram emot Bertil. Han reste sig upp när jag stod framför honom. ”Vi skall lägga oss i citrontimjan där borta”, sa han och pekade mot något som liknade en äng. ”Jag tänkte att vi skulle göra snöänglar eller rättare sagt timjanänglar, vad tror du om det?”
”Jag kan tänka mig att göra vad som helst, för det är så härligt att kunna röra sig på egen hand, det var så länge sedan, svarade jag glatt.”
”Gör vad du vill”, ropade Bertil, ”jag lägger mig här och väntar på dig.”
I nästa sekund var jag tillbaka i min kropp och flämtade till av smärta, pappa smekte min hand och frågade om han kunde hämta något till mig.
Jag skakade på huvudet och råkade samtidigt se klockan på nattduksbordet, timmen var slagen. Jag slappnade av och letade i mitt inre efter Bertil.
Snart var jag tillbaka i trädgården och hörde hur Bertil låg och nynnade på en gammal melodi.
Han tystnade när han fick syn på mig.
”Linnéa, det är svårt att släppa taget men nu är din tid kommen. Bara lägg dig här bredvid mig så hjälper jag dig att klippa av den sista tråden som binder dig vid illusionen om ett liv som människa”.
”De människor som du älskar existerar inte som separata varelser, de är du och du är dem, ligger du bekvämt nu”, frågade han? ”Ta ett djupt andetag och skaka av dig all oro. När du har skakat dig kommer du att känna en ljuvlig doft av citrontimjan. Jag följer sedan med dig tillbaka till ditt sovrum. Du kommer inte att befinna dig i kroppen den här gången utan du och jag kommer att uppleva det som om vi är där som vanligt men vi kommer inte att synas eller höras”.
I samma ögonblick som jag andades ut sögs jag tillbaka till mitt sovrum och såg pappa rycka till. Han smekte mig sakta över håret och stängde sedan mina ögon. Tårar trillade längs hans kinder och han gick ut och hämtade Lillian och Lenny.
Jag och Bertil satte oss på golvet vid garderoberna och iakttog dem en stund. Sedan kände jag doften av citrontimjan…
Lillians funderingar, 5 juli 2003Jag är van vid att människor är sjuka och ibland dör. Jag möter det ofta i min vardag i mitt arbete som diakonissa. Men det spelade ingen roll hur noga jag förberett mig och hur beredd jag trodde att jag var. När pappa kom ut och sa att Linnéa hade gått vidare, reste jag mig snabbt upp för att med egna ögon se att det han sagt var sant. Linnéa låg helt stilla i sin säng med slutna ögon, blek och tärd. Samtidigt som jag insåg att hon var död kände jag hur mitt hjärta gick i tusen bitar. Verkligheten kom ikapp mig. Jag kände mig frusen, darrig och upplevde att det var svårt att andas. Jag drogs in i ett chocktillstånd och jag visste att enda utvägen var att börja hantera situationen professionellt. Lenny som nu också kommit in i rummet, stod orörlig och bara stirrade på Linnéas döda kropp. Jag såg att hans chockreaktion var större än min, kanske jag valde att se det så eftersom jag kunde se hans reaktion och inte min egen. Hur som helst så gjorde det mig tillfälligt stark och jag tog därför kommandot över den nya situationen. Jag sa till pappa och Lenny att jag skulle gå och ringa till den begravningsbyrå som Linnéa hade lagt fram telefonnummer till och be dem komma och hämta kroppen.
Innan de kom ville jag städa ut allt som förknippades med sjukdom. Jag bad Lenny gå ut i trädgården och plocka ett par buketter med blommor så att jag kunde göra det vackert inne hos Linnéa. Jag ville att det skulle vara vackert om pojkarna ville gå in och ta farväl. Jag såg att klockan var halv fem men ringde ändå upp det nummer som hängde på kylskåpsdörren. Det var en sömndrucken mansröst som svarade. Jag sa mitt ärende och han rekommenderade mig att ta kontakt med den sköterska som skött Linnéa för att dödsorsaken skulle fastställas och vi bestämde sedan tillsammans att han skulle komma vid sextiden. Jag hörde att någon knackade försiktigt på ytterdörren och gick för att öppna. Det var sköterskan som kom för att titta till Linnéa. Vi sa ingenting till varandra, hon bara kramade om mig. Hon tog sedan upp sin mobiltelefon och ringde en läkare. Jag började plocka bort toalettrullar, papper, vattenglas och allt annat som påminde mig om Linnéas plågor. Jag öppnade dörrar ut till trädgården och lät blommornas dofter smyga sig in, även morgondimman och den lite kyliga sommargryningen fyllde huset. Jag såg att Lenny satt vid sängkanten på Henriks säng och hörde att Henrik snyftade. Jag skyndade mig in i sovrummet, sköterskan talade med pappa och jag kunde ostört plocka iordning på nattduksbordet och torka rent med dammtrasan jag tagit med mig. Jag förstod att Lenny inte hunnit plocka några blommor ännu så jag tog på mig Linnéas träskor och nappade åt mig den sax som hon brukade använda när hon plockade buketter. Jag klippte av några vita rosor, vita riddarsporrar, vita nävor och tre vita Madonna liljor och gick sedan in för att sätta dem i en vas. Jag hittade en hög lämplig vas i tvättstugan där jag visste att Linnéa förvarade dem. Jag hällde upp vatten och klippte av stjälkarna i lämplig höjd och gick sedan in med det färdiga arrangemanget och ställde det på Linnéas nattduksbord. Jag hade lite rökelse i min handväska och hämtade den. Placerade den på fönsterbrädan och tände. Stämningen blev trolsk och jag hämtade Lenny och Henrik.
