Är det någon som vet hur man bryter en negativ trend? Jag vet att lagen om "Allts dj%&lighet" drabbar en då och då...men hur länge håller det i? Just nu verkar allt som berör mig utvecklas till katastrofer... jag står bredvid och kan inte förändra någonting...det är fullständigt utanför min kontroll...
Självkännedomen ökar...trodde jag visste hur jag fungerade under stress men...min kropp paralyseras och hamnar i någon slags chockvariant och min själ och det tillhörande känslolivet beter sig som om jag var fem år... "för här kommer alla känslorna på en och samma gång"...(tack för den texten Per Gessle)...
Skrev en liten dikt precis som symboliserar stundens känsla...måtte jag växa upp och lära mig hantera mina katastrofer bättre!
"En vacker tavla slits ur min famn"
Mitt själs- och känsloliv har inte mognat… befinner mig på samma nivå som när jag var fem år… vill springa och gömma mig, hämnas, tycker synd om mig själv, kroppen reagerar… kan inte andas, darrar och fryser, kan inte acceptera det jag inte kan förändra…
Det skrämmer mig!
Min trygghet skakas i grundvalarna och jag är beredd att ge upp… allt… gärna utan strid för det finns ingen kraft kvar… energi rinner ur min kropp likt ett vattenfyllt badkar där någon dragit ur proppen… 48 timmar har gått och jag sinar snart…
och likt ett tomt vattenhål i öknen ligger jag där… totalt uttorkad…matt… kan inte resa mig upp…
Orkar inte, vill inte… se några möjligheter… brukar alltid se möjligheter men kan inte finna någon hur jag än tänker… får ont i huvudet av alla tankar… är det gömma mig som gäller idag?
Molnfri blå himmel med sol som lyser upp morgonen betraktar mig… där jag som en myra irrar omkring… planlöst… snart är bäst före borta och allt som finns kvar är efter… efter helvetet brutit loss… min morgondag… är snart här!
Detta var min bekännelse...brukar gå ut med hunden för att tänka bättre...gissa om vi redan denna vecka har gått mycket...jag tänker...Rasmushunden badar...båda äter blåbären som nu är mogna längs vår stig.
Kanske kommer något gott ur allt elände...jag får vänta och se!
Nu skall jag ta mig samman och plantera i mina utställningskrukor...har ju 5 ton krukor som skall säljas...
Kram,
Bella
10 kommentarer:
Visst är det jobbigt när allt är emot en! Det värsta är så klart att inte kunna påverka sin situation....men håll ut och ta en dag i taget så ska du se att det snart vänder!
Tänker på dig, Många kramar Johanna
Ta en dag i taget Ing-britt. Och i morgon ska ju vi träffas! Jag ringer dig under dagen för lite planering.
Kramar
/Anna
Vad jobbigt det låter. Men skönt det låter ändå att ta sådana promenader när det blir tungt... hoppas det lättar snart.
Vad roligt att du gillade cupcakesen! Javisst är de smaskiga! Farligt smaskiga...
Förlåt att jag varit lite seg, men nu är lilla bonusen iallafall påväg.
Ha det bra!
men usch, et låter inte allr bra det här. skickar många tröstande styrke-kramar... inte för att jag tror d kommer ändra situationen men ändå... allt har sin vändpunkt, men ibland kan det vara svårt att se ljuset i tunneln.
jag håller tummarna för att vändningen kommer väldigt snart, tänker på dig!
kram!
Men vad är det som har hänt sötaste Bellan min?
Bra att du reagerar! Bra att femåringen gör sig hörd, femåringar vet oftast hur man ska hantera känslor mycket bättre än vuxna... Ut med dem bara!
Finns det något jag kan göra för dej??
Du skriver och beskriver så bra hur du känner dej. Känner igen mig från i våras när det ena efter det andra brakade ihop vad jag än försökte göra.....
Jag vet inte om det finns ETT sätt att bryta en negativ trend, eller om man måste hitta motgiftet till varje trend för sig.....men jag är ju sån att jag nästan alltid tror att det finns en mening med allt, att vissa upplevelser kommer om och om igen tills man har lärt sig.....själv har jag varit extremt trögfattad i många fall och fått samma tjatiga motgångar till mig igen och igen...suck. Men det skumma är ju att i efterhand kan man se vad det hela ledde till. Kanske handlade det inte ens om det man trodde, kanske var alla motgångar bara redskap för en annan insikt som var på väg?
En sak är i alla fall säker; det vilar ingen förbannelse över dej, neeej, vem skulle förbanna en sån förtjusande människa som allas vår favorit-bella??
Här kommer 1000 varma kramar från Helena och lilla Esset, sköt om dej,
Kraaam H
Upp som en sol, ner som en pannakaka. Det låter förfärligt men så är det ofta för människor som ger 100 %. Och en sådan människa tror jag du är.
Men nu blir jag faktiskt lite orolig för dej. Jag förstår om du inte vill skriva så mycket i bloggen om allt elände som drabbar dej. Jag hoppas i alla fall att det inte är något som du inte kan ta dej ur med din obändliga livsvilja och energi. Du har den där även om den tillfälligt sinat. Källan finns kvar!
Ja , ibland blir det såååå svårt och allt tycks "gadda ihop" sig...och man vet inte hur man ska orka....men man orkar....så är det ju, jag tycker att det låter bra att du går med hunden...sedan kanske man måste tillåta sig att må så dåligt som man gör... sänder dig varma tankar! Kramar fr C
Åh, vännen...känner så med dig och hoppas du snart tar dig upp igen. Jag tror du skulle behöva ledigt ett tag men jag vet att det inte är lätt när man är sin egen.
Tänker massor på dig!
STORA kramen
Camilla
Allra käraste Bella!
Inte är det någon förbannelse...håller med sköna Helena...vem skulle lägga förbannelse på den allra bästa Bella??????
Det är väl lagen om alltings jäklighet - Murphys lag...och sen känner vi väl alla till ketchupeffekten. Du är en av de klokaste människor jag "träffat" Bella...det löser sig. kanske det inte blir precis som man vill...men så som man behöver... Det mesta har en mening...(tänk om Annie också kunde fatta det!!!!!) Ja jag kommer gärna upp till västkusten...sen kan vi sitta där natten lång och prata...prata...prata.... Jättekram från Annie....som tycker att du är en fantastisk tjej!!!!
PS: Eller så kan du ju ta lite ledigt och komma till Småland!!!! :)
Skicka en kommentar