söndag 18 januari 2009

Fortsättning på min roman...


Jag lovade att publicera ett kapitel till...väntade till efter midnatt eftersom Linnéa idag den 18 januari, skulle ha fyllt 44 år...så håll till godo...
Jag har hoppat fram en bit i tiden och tagit bort ett par kapitel...hoppas att det inte blir obegripligt att komma in i och svårt att läsa...har även en förhoppning om att du som läser vill kommentera så att jag vet om det fungerar att skära ner texten på det sätt som jag den här gången gjort.
Varma kramar...så här mitt i natten,
Bella

Linnéas tankar juli 2002
Efter operation, cellgift och strålning var kroppen ren och hoppet att överleva växte. Längtan efter en cancerfri kropp var särskilt stor efter behandlingar som skadat kroppen och kväljde mig inte bara rent fysiskt utan mer själsligt.
Kunde aldrig njuta, inte slappna av för en endaste sekund. Rädslan för nya knölar var så stark att det var det enda jag var fullständigt fokuserad på. Jag hade den här gången väntat i två månader på nya besked. Nerverna satt på utsidan vid det här laget. Hela min person var stel som en spänd sträng. Humöret fick jag med all kraft kämpa för att hålla uppe, jag kände mig körd i botten trots att jag såg frisk ut, på utsidan. Egentligen kunde jag nog betraktas som utbränd men läkarna bemödade sig inte med att ge mig ännu en diagnos. Hade man dödlig cancer var allt annat av mindre betydelse. Lenny visste vilket helvete jag gick igenom varje gång vi väntade på besked ifrån sjukhuset. Jag hade gett cancern huvudrollen i mitt liv men insåg ibland att vi delade på smärtan jag och Lenny.
Det som var jobbigast för Lenny var nog att jag grät så mycket och sörjde de relationer som en gång varit. Mina syskon var så frånvarande i min överlevnadskamp.

De hade ringt ifrån sjukhuset idag och sagt att det såg bra ut. Inga nya metastaser hade dykt upp och inga gamla hade spridit sig i kroppen. Jag hade inte vågat tänka framåt på ett tag men kände att jag nu kunde unna mig den glädjen och bokade in min kusin Carl-Johans bröllop.

Nästa dag var en sån där dag, då man redan på morgonen känner att det här blir en dag fylld av lycka. Jag vaknade av att solens strålar kittlade mina ögonlock och reste mig ur sängen, tassade barfota ut på baksidan av vårt hus. Jag gick över den stenlagda gången och fram till gräsmattan på husets ena gavel. Satte mig på huk och plockade en röd, solmogen jordgubbe. Den var himmelskt söt och saftig. Jag gick sedan i ett par minuter runt i det daggvåta gräset och såg framför mig dagen gry. Jag samlade på ögonblick som detta att ta fram när sjukdomen gick över i nästa fas.
Jag hade för några veckor sedan träffat en ung präst som en nära släkting skickat hem till mig. Då han var både ung, snygg och trevlig vågade jag inte be honom komma in och inte heller träffa honom på hemmaplan. Jag bad att få ringa honom de gånger då jag verkligen behövde en medmänniska. Det var oftast när jag blivit akut inlagd på sjukhuset, Lenny tålde inte sjukhus och följde aldrig med dit.. David som han hette förstod då jag berättade om Lenny och hans svartsjuka. David lovade att be för mig men sa med en gång att han såg att jag bar på cancer. I hans ögon kunde jag läsa att han såg att jag var obotligt sjuk. Jag ryggade tillbaka för jag hade aldrig sett någon se mig i ett så tydligt fokus. Jag förstod där och då att mina dagar var räknade och att jag måste ta tillvara på varenda en av dem.
David och jag kom att träffas många gånger och han hjälpte mig igenom många svåra stunder. Jag vet inte om det var rätt att inte berätta om David för Lenny. Men så blev det…
Det var David som lärt mig samla på ögonblick av lycka vilket var precis det jag nu gjorde.
Jag plockade med mig hallonblad, svartvinbärsblad och mynta till mitt morgonte. Tassade tyst in samma väg som jag kommit ut och satte på en kanna vatten. Tog fram en kanelbulle ur frysen och värmde den i mikron. Livet kunde vara obeskrivligt vackert igenom köksfönstret en tidig morgon i juli. Jag kände att jag var iakttagen och vred sakta på huvudet. Det var Henrik som stod på tröskeln till köket och tittade på mig. ”Mamma du är så mager”, sa han tyst.
”Mm”, sa jag, ”det är därför jag sitter här och smygäter kanelbullar, vill du också ha en?”

När posten kom några timmar senare, var jag ute och höll Viktor (min yngste, nu två år gamle son) i händerna så att han kunde hoppa på studsmattan. Jag lyfte ner honom och vi gick tillsammans bort till brevlådan för att hämta dagens postskörd. Det var två räkningar, en tidning och ett vackert kuvert med ett rosa snöre i kanten. Jag sprättade genast upp kuvertet med okänt innehåll och drog fram papperet som fanns i kuvertet.
Jag hade beviljats pengar ur Cancerfonden. Jag hade för över ett år sedan ansökt om pengar till en utlandssemester för familjen och nu hade min ansökan beviljats. Jag var tacksam för Johannorna som hela tiden tipsade om just sådana här saker.
Tänk om jag kunde få vara så här frisk även i höst tänkte jag, då skulle det vara underbart att få åka iväg och uppleva utlandet tillsammans med familjen.

Det var en underbar vigselakt i kyrkan. Carl-Johan hade överraskat både oss gäster och Anneli med en solosång till bruden. Jag var mer lättrörd nuförtiden och fick torka ett par tårar. Jag hade spanat efter Helle och Linus men såg dem inte i folkvimlet. Jag hade längtat så efter ett samtal med Linus, ville gå tillbaka i tiden och tala om vår barndom, men framförallt hade jag en önskan om att han skulle finnas vid Lennys sida om någonting hände mig. Jag fick svårt att andas när jag tänkte på att Lenny ensam skulle ta hand om Henrik och Viktor. Det gjorde ont inuti hjärtat att veta att det skulle bli Henrik som fick ta ansvaret för Viktor. Han var bara åtta år.
Linus vägrade mig det här samtalet, förmodligen för att han inte skulle klara av att göra mig till viljes. Linus ville aldrig lura någon och heller inte göra någon illa. Jag visste att han inte klarade av Lenny, jag visste att min önskan inte gick att begära.
Jag hade nästan inga väninnor kvar, Lenny hade skrämt iväg dem genom att uppföra sig burdust och förolämpa dem. Jag hade bett på mina bara knän att han skulle respektera mina vänner men svartsjukan rev i honom och han kunde inte hjälpa vad som hände. Han blev sån av sin kärlek till mig. Jag hade i förtvivlan börjat ifrågasätta min personlighet eftersom jag kunde framkalla så mycket negativt hos någon som stod mig så nära.

Bröllopsfesten skulle firas på Norrfjorden som låg en och en halv mil ifrån kyrkan. Det var jag som körde eftersom jag inte skulle dricka alkohol. Lenny var uppe i högvarv. Jag visste att han mådde dåligt av att behöva träffa många av de bjudna gästerna.
Vi kom fram bland de första och ställde oss i ett hörn för att så snart brudparet anlände gratulera dem. Gästerna fylldes på i lokalen, jag och Lenny var snart inträngda i hörnet och det gick inte längre att komma vare sig fram eller tillbaka. Jag såg Linus och han nickade glatt åt mitt håll. Jag iakttog hur han samtalade med många av våra kusiner. Han såg ung och lycklig ut och släpade med sig Helle runt i lokalen. Helle såg lite lätt uttråkad ut. Lars, min äldsta bror, sprang runt och dunkade alla i ryggen och tisslade och tasslade. Han skulle förmodligen hålla tal eller något i den stilen för han samlade ihop ett gäng och de försvann sedan iväg bakom hotellet. Daga, Lars fru, stod och samtalade med vår äldsta kusin som nu när jag tänkte på det också hade drabbats av cancer. Jag såg hur Daga pratade och pratade med kusin Marielle som försiktigt försökte slinka iväg men hon kom inte undan. I ett annat hörn av lokalen stod Lillian, min syster, ensam och drack champagne. Hon försökte att göra sig osynlig men log och hälsade på alla som gick fram till henne. Mats, Lillians man, stod och pratade med de sportiga typerna i släkten och var fullständigt uppslukad av det samtal som pågick där.

Jag insåg plötsligt att jag och Lenny var utanför. Jag hade inte umgåtts med min släkt på många år eftersom Lenny vägrade att låta mig gå på släktkalasen. Det fanns inget att prata med någon om egentligen eftersom vi aldrig var med. Ingen kände oss. Vi kände ingen.
Linnéas tankar april 2003
Jag vet inte riktigt vid vilken tidpunkt eller händelse som jag helt förstod att jag nu kunde räkna resten av mitt liv i veckor. Det märkliga var att just nu fungerade min kropp i sin helhet som en frisk kropp. För första gången i mitt liv kunde jag äta allt utan att drabbas av smärtor.
Någonstans hade jag hört eller läst att det här tillståndet var vanligt …. Att man blir helt symptomfri för att en tid senare bli så sjuk att slutet inte kan bromsas. Min hy glänste och jag kunde själv se energin i mina ögon. Jag hade lagt på mig lite hull, håret var tjockt och medgörligt och en lust att avsluta mina relationer med min omgivning började ta form i mina tankar. Mor Asta skulle i dagarna fylla sjuttio år och hade ringt runt och bjudit oss närmaste till Hotell Eternity och restaurangen Sjunde Himmelen på lunch. Eftersom det var en vardag bestämde jag mig för att åka själv. Jag hade ingen lust att hamna i en het diskussion med Lenny om hur trött han var på min familj och deras rollspel och berättade därför inte om Mor Astas födelsedagsplaner. De andra kom en efter en ifrån sina arbetsplatser, jag kunde i lugn och ro ta en långlunch med tanke på att barnen inte skulle hämtas ifrån dagis och fritids förrän efter klockan fyra. Vi fick ett fönsterbord och kunde njuta av utsikten över vår stad. Jag hade det senaste året lärt mig att ta tillvara på ögonblick och det här var ett sådant. Utsikten sög i magen och jag vandrade med blicken över ställen där jag bott och upplevt saker som av någon anledning fastnat i minnet. Jag betraktade mina syskon deras respektive och mina föräldrar. De såg gamla ut, vi var inte längre en familj, kom jag fram till. Vi hade blivit egna öar med helt olika mål i livet. Inte konstigt att jag hade så svårt att få dem att stanna upp och känna det jag upplevde, min dödsångest. Det var precis så det var, det var mitt öde som jag själv skulle tvingas att gå igenom. Vi satte oss till bords och jag valde att sätta mig bredvid Helle. Jag tyckte om våra samtal och jag hade inte tid att slösa med. Jag ville att det jag gjorde skulle finnas kvar inom mig efteråt. Jag visste att våra samtal var av den karaktären. Jag funderade ofta på det vi sa i flera dagar efteråt. Särskilt när Helle lånat mig böcker. Jag älskade att diskutera dem med henne. Vi gillade båda två att loda i djupet av sanningen om människan och livet. Jag kommenterade inte till någon varför Lenny inte var med och de andra frågade inte heller.
Det fanns två färdigkomponerade menyer att beställa utifrån och för första gången överraskade jag alla genom att inte ta bort eller lägga till någonting. Det blev tyst runt bordet och till slut frågade Mor Asta om jag verkligen vågade äta mjölkprodukterna? Jag log och sa att jag ätit all mat i över två veckor nu och mått fantastiskt bra. Jag kände mig hur pigg som helst och det kändes som om kroppen för första gången någonsin kunde ta upp alla näringsämnena och faktiskt använda dem.
Vi åt, småpratade och stämningen var riktigt skön, vilket jag inte var van vid i det här sällskapet.
Helle sa direkt att hon tyckte jag blivit så vacker, energin lyste omkring mig. Jag visste att det hon sa var sant, jag hade själv sett förändringen och var stolt över att min kropp valt att ge mig den här gåvan även om det bara var för ett litet tag. Jag hade inte berättat för någon att mina dagar var räknade. Jag hade försökt att använda dagarna till att lämna avtryck efter mig, att konkret skapa föremål utifrån min person och mina tankar. Jag älskade havets blåa djup, änglarnas form och betydelse. Jag hade funderat ett tag men kommit fram till att en keramikkurs kunde vara ett sätt att skapa presenter, till var och en av dem jag höll av.
Jag hade börjat med en ängel till Henrik. Jag hade fått en lerklump av kursledaren, lyssnat till hans instruktioner och sedan slutit ögonen och låtit fingrar och mitt inre öga skapa. Jag blev själv förvånad när jag såg resultatet. En stor, proportionell ängel låg framför mig. Jag fylldes av lycka, insåg att det inte handlade om mig och hur konstnärlig eller duktig jag var utan att den bild jag haft inom mig kunde ta form och bli till den ängel jag så gärna ville att Henrik skulle ha kvar när jag inte längre fanns hos honom. Det låter kanske absurt att man förbereder sig på att lämna dem man älskar men för mig fanns det ingen annan väg. Jag skulle tvingas att följa mitt ödes väg men jag hade själv makten över det jag lämnade efter mig. Det blev en slags tröst i all bedrövelse. Idag hade jag packat en väska med presenter till alla som kommit för att fira Mor Asta. Jag hade inte satt några namn på paketen utan tänkte öppna dem och sedan låta var och en välja ut något av mina alster. Men eftersom vi hittills bara hunnit avnjuta förrätten var det en stund kvar tills jag skulle ha min presentutdelning.
Maten var himmelsk, reklamen var inte överdriven utan det smakade som lätta moln av smaker i munnen. Jag älskade verkligen mat och det kändes så underbart att inte behöva kompromissa, bland råvarorna. Jag hade levt hälsosamt men inte hade det förlängt mitt liv så den sista tiden tänkte jag utan att skämmas, frossa i smaker och de allra godaste råvarorna.
Varje kock kom ut och beskrev i detalj hur de komponerat sin rätt, maten smakar verkligen ännu bättre när man vet hur smakerna gifter sig med varandra och hur det söta och salta smälter samman. Jag åt sakta och lät varje munsbit smälta i munnen. Helle njöt av sin mat hon med…hon stönade och viskade till mig att det var hur gott som helst. Jag kunde inte låta bli att le åt henne, det spelade ingen roll hur gammal hon blev i år räknat, hennes sinne behöll sin barnsliga charm. Lars åt snabbt och effektivt, frågan var om han hade någon smakupplevelse alls med den ofokuserade blicken som gick ifrån klockan, mobilen och köksingången. Han verkade inte kunna få sin mat fort nog. Jag kunde inte låta bli att känna en viss irritation över hans sätt. Det var mammas födelsedag, tjäna pengar kunde han göra imorgon. När han nu ändå var här kunde han väl låta bli att stressa stämningen. Jag la märke till att det var fler än jag som betraktade Lars, alla med en egen tolkning av hans uppförande. Den enda som inte gav Lars en blick var hans fru. Hon var engagerad i ett samtal med Lillian och Mats som hon valt att sätta sig bredvid. Linus satt mittemot Helle och betraktade utsikten drömmande medan han sakta åt upp varenda liten smula på tallriken. Han var inte den som pratade för att motverka tystnaden, han lyssnade på det som intresserade honom och verkade betrakta samtliga runt bordet. Jag kom på honom flera gånger med att syna mig i sömmarna. Helle försökte få med honom i våra samtal och lyckades ibland. Jag var stolt över min lillebror, han var lycklig och verkade arbeta med det han drömt om som ung. Inte dåligt att lyckas gå i mål med livet i behåll. Mina perspektiv var ju i och för sig inte som andras, ibland önskade jag att man kunde förmedla mitt perspektiv bara för att få människor att släppa taget om det oviktiga och ta tag i det som betyder något. Det var en av de aspekter med min sjukdom som jag faktiskt var tacksam för.
Vi hade fått in kaffet och efterrätten dukades ut, Helle lyste upp när de bar in små tallrikar till var och en med ett par praliner på. Jag insåg snabbt att det här var ett bra tillfälle att ta fram mina paket och sträckte mig efter väskan som jag ställt under bordet.
Jag var nöjd med glaseringen av mina alster. Det var en ganska unik metod som vår kursledare visat oss. Just till de blå nyanser som jag älskade hade resultatet blivit i mina ögon magiskt. Jag kände det lite som att jag gav bort en del av min själ till var och en. Jag hade egentligen alltid undvikit att ge bort presenter, varför visste jag egentligen inte. Kanske var det rädslan för att mottagaren inte skulle tycka om det jag valt ut. Det blev en rolig upplevelse att se vad var och en valde och deras genuina intresse för hur jag gjort dem. Jag såg en glimt av att Helle förstod vad det hela egentligen handlade om. Jag såg hur hon kände över varje sak, och lät dem ligga i handen en stund. Hon vände och vred på ett saltfat en stund och jag visade henne var jag gömt min namnteckning. Min väska var tom, i mitt hjärta fanns stunden bevarad och jag drog igen dragkedjan.
Vi avslutade måltiden och gick i samlad trupp till garaget i Focus där de flesta valt att parkera bilen. Jag var så tacksam för att jag orkat igenom en så pass lång stund utan att vila. Jag skulle köra direkt hem nu för att hinna vila en stund innan resten av familjen skulle droppa in.

Helles tankar juni 2003
Jag låg i min säng och funderade. Jag skulle sova men kunde inte somna. Det var oftast då, när jag lugnade ner mig efter en dag mitt i livet, som jag kunde höra mina tankar. Just den här kvällen handlade de om hur livet efter Linnéa skulle bli. Jag visste att Linnéa inte skulle överleva det här året, kanske inte ens den här månaden. Linus var på konferens i Tyskland, på kontoret i Köln. Barnen hade jag lagt en timme tidigare och huset var så där tyst som det blir när lugnet lägger sig och sömnen övermannar barn efter barn i rum efter rum.
Då ringde telefonen. Jag svarade snabbt, jag hade lagt telefonen bredvid mig för att kunna svara snabbt så att inget av barnen skulle vakna. Jag tittade inte på nummerpresentatören för jag var helt säker på att det var Linus som ringde.
Jag blev därför förvånad när det var Linnéas röst som mötte mig.
Hon sa direkt att hon inte tagit något smärtstillande medel, och att hon tvivlade på sitt eget omdöme. Det som hänt var så naturligt men ändå i vanlig mening galenskap. Hon tänkte inte berätta det för någon mer än mig. Det vore ju dumt att avsluta sitt liv med att betraktas som galen. Jag kunde se igenom luren hur hon log för sig själv.
Hon berättade därefter att hon träffat en ängel. Han hade inte sagt att han var en ängel men hon hade vetat det ändå. Kanske för att hon inte såg att han kom in genom dörren, kanske för att han heller inte lämnade rummet via dörren.
Linnéa berättade att hon legat och oroat sig för pojkarna och Lenny. Hennes läkare hade sagt att det var viktigt att hon vilade kroppen och sov mycket för att hämta kraft. Tyvärr kunde hon inte koppla av eftersom hon inte hade funnit det inre lugnet. Hon hade legat i sjukhussängen och bett till Gud när hon känt att hon inte var ensam i rummet. Först hade hon försiktigt kikat med ena ögat, sedan öppnat båda ögonen och sökt igenom rummet med blicken. I hörnet där det stod en fåtöljliknande stol, där hade han suttit och betraktat henne. Hon tyckte först att han såg förvirrad ut och trodde han sökte någon släkting som han kanske planerat att besöka. Hon hade frågat honom om han ville att hon skulle ringa på någon sköterska som kunde hjälpa honom. Han hade då tittat rart på henne med ett leende i mungipan. Det var många år sedan jag besökte någon här, sade han sedan lugnt. Min fru dog på det här sjukhuset för femton år sedan.
Plötsligt fylldes mitt huvud med en massa bilder, berättade Linnéa. Jag såg honom sitta i samma fåtölj som han gjorde nu men rummet var fyllt av läkare och sköterskor och de talade i facktermer med varandra medan de rullade ut en säng med mannens fru i. Hans fru hade redan lämnat kroppen, jag såg hennes skepnad precis ovanför kroppen men personalen agerade som om hon fortfarande var vid liv. De ropade till mannen att sitta kvar, de skulle till rummet intill för att ge hans fru intensivvård. Jag kände mannens förtvivlan och hur ont det gjorde då hans hjärta brast. Samtidigt fanns det en annan känsla, en känsla av glädje över att hans fru inte behövde lida mer, kunde det stämma? Hans känslor tog över hela min kropp och jag förstod inte vad som hände, hur det gick till?
”Förlåt Linnéa”, sa mannen då plötsligt. ”Jag glömmer hur lätt du har för att känna empati.”
Jag var tillbaka i rummet, nu var det bara mannen i fåtöljen och jag i sängen.
”Vad hände”, frågade jag?
”Du förflyttade dig till ett av mina starkaste minnen som levande”, sa mannen som presenterade sig som Bertil.
Han var alldagligt klädd i ljusbeige polotröja, kofta och bruna manchesterbyxor. Ansiktet var gammalt och fårat, jag fick en känsla av att han sett ut så den sista tiden av sitt liv. Jag blev lite rädd för mina egna tankar. Dock uppmanade mannen mig att lita på mina tankar.
Linnéa blev tyst och jag uppfattade en snyftning i telefonluren. ”Helle”, viskade hon, ”jag har mött en ängel och jag vet inte om jag har blivit psykiskt knäpp, om jag drömmer eller vad som är verklighet längre.”
”Jag är så tacksam för han stannade hos mig en ganska lång stund och förklarade en massa saker som jag inte kunnat förlika mig med.”
”Jag har till och med fått ett inre lugn som jag önskat mig så innerligt.”
”Jag avbröt henne där och frågade om det var så farligt att inte förstå den här upplevelsen eller hur den var möjlig.”
Jag bad henne bara vara, det spelade ingen roll hur det gått till. Det enda som var viktigt var att hon blivit lugn och så som jag tolkade hennes röst var detta en fantastisk upplevelse.
”Du har rätt”, sa hon. ”Jag är tacksam över mitt samtal med Bertil. Kanske var han en vanlig människa som skulle hälsa på sin fru och bara fått en tillfällig förvirring, kanske var jag omtöcknad eller så var detta en annan upplevelse. Jag vet att jag aldrig upplevt något liknande men kan nästan inte vänta på att få uppleva det igen. Det var fantastiskt att kunna gå in i någon annans känslor och upplevelser.”
”Berätta mer om ert samtal”, bad jag henne.

Bertil bad mig lägga mina händer mot mitt hjärta. Jag gjorde som han sa och kunde då känna mina cancersvulster i kroppen. Jag kände deras hetta och livskraft och förstod samtidigt att jag inte kunde besegra dem. Jag såg hur de sakta slukade mig men upplevde också ett tillstånd av fullständig harmoni. Mitt hjärta fylldes av kärlek och skratt. Hela magen blev varm och rosaröd av glädje. Jag ville flyga, jag ville sprida min lycka, men jag låg stilla och tog in alla känslor som fyllde kroppen.
Bertil reste sig ur fåtöljen och kom fram till min sjukbädd, han tog min hand och berättade om sitt liv. Han förskönade ingenting utan berättade utifrån ett objektivt perspektiv. Jag beundrade honom för hans ärliga sätt att framställa sig själv på. Själv har jag aldrig kunnat berätta min livshistoria utan att lägga till några vita lögner, inte för någon. För mig var det inte lögner utan bara lite ”krydda”, den nakna sanningen var inte lustfylld och vem vill naken utsätta sig för andras uppfattningar.
Jag kunde till slut inte hålla mig utan frågade Bertil om han var en ängel. Bertil log och sa att han var det jag ville att han skulle vara, det var fritt för mig att bestämma.

”Är jag galen Helle”, viskade Linnéa?
Jag ville ge ett svar som inte kunde misstolkas när hon sedan låg i sin ensamhet och analyserade sin dag.
”Jag är avundsjuk på dig”, svarade jag sanningsenligt.
”Jag tror du har mött sanningen, vägen och livet, det vi alla söker efter.”
”Jag visste att det var dig jag skulle ringa”, fnissade Linnéa.
”Jag slog ett nummer och blev glad när jag hörde din röst Helle. Jag är trött nu, dödstrött, vi hörs.” Hon hade lagt på luren och jag funderade ända tills jag ryckte till av nästa telefonsignal. Den här gången var det Linus och jag återberättade Linnéas och mitt samtal för honom.
Han var tyst en lång stund sedan sa han att det var en otrolig historia. Där hade Linnéa sökt efter sanningen i hela sitt liv så kom den och satte sig hos henne när hon behövde den som bäst. Tankekraften var kanske starkare än vad vi människor kunde ana.
Vi pratade en stund och sa sedan god natt till varandra.
Jag kunde inte somna nu heller utan låg och tänkte på Linnéa. Jag beundrade henne, hon var modig som vågade leva.
Hon levde ju med vetskapen om att hon skulle bli sämre för varje dag. Ingen kunde heller säga henne hur det skulle kännas eller hur det skulle vara att sakta dö.

17 kommentarer:

Vita hjärtan sa...

Hej!

Det är verkligen en fantastisk bok du skriver......jag blir alldeles tagen..... Den här kommer du få utgiven och då ska jag läsa den i sin helhet, det lovar jag! Fantastiskt bra skrivet!

Kram Annemari

PS: Just det, inga problem att komma in i boken även om det gått ett par kapitel! Bra att du sparar lite åt oss att läsa efter att den givits ut :-)

Willewira sa...

Åh, Bella!
Jag är helt tagen... tårarna rinner.
Det är så vackert, så sorgligt, så nära... Jag har inga ord.

Det enda jag vet är att jag tar med orden och lägger dem på en varm plats inom mig.

Fortsätt skriv, Bella! Du har gåvan...

Och det var inga problem att komma in i boken igen.

Bella, bella... Då orden fattas mig så få du en låååång kram istället.
Kraaaaaaaaaaaaaam!

Willewira

Annie - Annalunda sa...

Orden fattas mig... du har gåvan Bella...


All kärlek - Annie

Lallis - liv och leverne sa...

Du har verkligen verkligen gåvan, Bella!!
Kram

Skogsbittan sa...

Hej!
Det du skriver vet du ju att jag tycker är mycket bra och ett tips till dig är att gå in på www.kapitel1.se och läs där om hur man kan få böcker publicerade.
Kram från ja du vet vem

Merja sa...

Bella, Så fint med massor av känslor, du skriven!!
Kram

Mamma C sa...

Här sitter man och tårarna bara rinner. Tack för att vi får läsa.
Kram Mamma C

Ann-Catrin sa...

Bella vännen!!

tack söta du för att du delar med dig av kapitel. ur din fantastiska bok.. den berör och lämnar mig inte oberörd.. dukan väl lägga ut någon liten till.. snälla!!
Du skriver fantastiskt levande!

jag läser faktisk ten blogg som heter www.vimmelmamman.blogg.se
det där att leva med döden inpå och små barn.. hur klarar man det!!


Chic Antique.. gjorde nog entre förra Formex.. mycket fina saker eller hur!!


KRAM KRAM
Ann-Catrin

Här var så bitande kallt idag.. vi promenerade vid havet men avslutade promenaden rätt tvårt och åt värmande gulashsoppa våffla och varma choklad... UTE!!

Hemma hos Bröderna Bus sa...

Vad underbart du skriver människa!
Kanske är jag lite extra mottaglig just nu, kanske inte. Men jag är helt säker att du kan gå hur långt som helst. Kram kram kram

Britt sa...

Det är bara att fortsätta skriva. Den berör. Man funderar precis som en bok skall vara.Inga problem att komma in iden. Ha det bra//Britt

Anonym sa...

Du skriver så underbart vackert! Jag blir helt tagen...
kram Tina

nea i det gula huset sa...

Jag skriver likadant som förra gången tror jag!
Jag vill läsa mer!! Du är verkligen jätteduktig!
Det man läser berör verkligen!

Kram Nea

Living by Milla sa...

Bella..du skriver helt fantastikt! Du har berört mig med din text, så varm och full med känslor.

Stor kram vännen!
Camilla

karofina sa...

oj, wow! du kan ju, ta genast kontakt med ett bokförlag! fantastisk berättelse!

stor kram till dej!

Anonym sa...

Du berör och skriver så levande!


Ska vi ta lite tjat och bubbelbad på fredag vad säger du och Tina?

Kram
milla

Södralycke sa...

Helt fantastiskt bra Bella! Sitter här med tårarna rinnande... ska nog spara nästa avsnitt till i morgon...

Många kramar Johanna

Lallis - liv och leverne sa...

Det känns verkligen som en ynnest att få läsa det du skriver, vännen!

Och det var ju lite kul att jag och din mamma har samma namn. :)

Stor kram!!