lördag 24 januari 2009

Våryttringar…och lite mer ur min roman...







Tänk att just Du...valt att kika in hos mig - jag är hedrad!
Och...Du är så välkommen!

Pirr i kroppen…när små gröna stjälkar sticker upp ur frusen rabatt…
Lust att stoppa fingrarna i fluffig såjord…
Väntar på värmande solstrålar…väntar på livet…som skall knoppas…och brista ut i…
färger som bleknat under höst och vinter…i min själs minne…

Primula…i blå-rosa-lila ton…har aldrig sett..dubbla blommor…måste ha…
Vita pärlhyacinter…vita scillor…papegojtulpan…tulipan….ohhh…så mycket vår!

Pst. Det är inte bara jag som jagar våren...min katt Miss(e) Garbo...är ständigt på språng!
Be aware out there...jag letar vårtecken...i allt!
Idag har jag varit på vårinspirationsturne...och hittat...små pärlor...
På återséende!
Kramar,
Bella

Här kommer ännu en episod ur mitt manus...
Jan-Olofs (Linneas pappas) tankar, 5 juli 2003
Det var fel att känna irritation över Lennys beteende. Det var fel att försöka tala honom tillrätta. Det gynnade ingen insåg jag någonstans på vägen. Den enda effekten det hittills gett var att skada Linnéa. Hon kämpade in i det sista för att hennes familj skulle se att hon inte gav upp sin kamp. Det var hon som ständigt betalde priset för Lennys uppträdande, hon ställde sig skyddande framför honom för att hålla oss, far, mor och syskon på hanterbart avstånd. Hur sjuk hon än var hörde hon alla våra samtal, oberoende var i huset vi befann oss.
Mitt syfte var att hon inte skulle behöva lida mer än vad som behövdes. Jag nästan klappade till Lenny när han anklagade Linnéa för att bli konstig av morfinet och att om hon tog det kunde hon lika gärna vara inlagd på sjukhus för hon var inte sitt vanliga jag, påstod han. Han ville inte att barnen skulle behöva se sin mamma i det tillståndet. Han visade med grimaser och kroppsspråk hur illa han tyckte om det. Jag beundrade Linnéa för att hon överhuvudtaget klarade av att vara hemma och verkligen försökte vara som vanligt.
Problemet var att Linnéa hade fått skelettcancer vilket innebar enorma smärtor, varför man rekommenderade henne att ta morfinsprutor. Lenny krävde efter ett par veckor att hon skulle avvänjas. Linnéa gjorde som han ville. Jag led med henne, jag såg hennes smärta, abstinens, hon var mitt döende barn. Jag tror irritation är ett milt uttryck över hur jag kände för Lenny.
Lenny och jag hade otaliga gånger råkat i luven på varandra och lika många gånger hade Linnéa meddelat mig att jag inte var välkommen i deras hem. Gissa om jag var frustrerad?

För ett par veckor sedan hade jag stått utanför deras hus, i trädgården och väntat in Lenny. Talat med honom, ibland varit tvungen att hålla i honom, för att förhindra honom från att ta den enkla vägen…bara gå när det inte…var enkelt längre… Han ville absolut inte tala med mig. Linnéa kunde han kontrollera men inte mig. Jag såg att han var rädd för mig men det var inte det jag ville ha. Jag ville ha respekt av honom, hans respekt för min dotter, sin svärfar, respekt för hans barns morfar.

Lenny hade lyckats föra oss alla bakom ljuset när Linnéa presenterade honom för oss. Den gången var han ödmjuk, mycket tillmötesgående och trevlig. Jag skulle bra gärna vilja veta hur han lyckades med det. Kanske ville vi så innerligt gärna att Linnéa skulle finna lyckan, så vi blev blinda för det uppenbara. Jag kanske inte skall beskylla Lenny, vi ville gärna bli lurade att tro att Lenny var den rätte för Linnéa.
Jag förbannade mig själv för det lidande han orsakade mitt barn och allt jag kunde göra var att bevittna det och kanske hålla hennes hand när det var dags för henne att dö.
Jag ville vara storsint, jag ville förlåta och låta bli att döma men jag erkänner att jag bara är människa.
Asta frågade efteråt om jag var rädd när Linnéa gick bort, vad för känslor som fanns i mitt hjärta? I samma sekund som hon drog sitt sista andetag fylldes jag av en sådan enorm tomhet, den chockade mig för den kom med en kraft utan dess like. Jag kände mig ynklig och gammal där jag satt vid hennes sida och höll i den tunna, bleka handen. Den handen hade jag hållit i när hon var nyfödd och sedan många gånger genom livet. Men hittills hade den alltid varit full av liv och energi. Hennes hand hade snabbt blivit kall och stel och jag knäppte hennes händer över hennes bröstkorg för att skapa frid över den sargade kropp som hon nu lämnat. Jag lovade mig själv att verkligen vara så ödmjuk i min relation med Lenny som överhuvudtaget var möjligt. Linnéa hade varit oljan i relationen och nu skulle hjulen snurra vidare utan att någonsin smörjas mera.

Jag var tacksam för att Lillian var med mig här. Hon hade lugnat ner mig när jag nästan gått i taket. Så här efteråt var jag tacksam för att jag hållit mig någorlunda på min kant även om det hade kostat mig mycket viljekraft.
Nu efteråt, när allt var över kom tröttheten. Jag ville åka hem och sova, sova bort de senaste dagarnas händelser. Jag ville bara ut, andas igen, gråta den riktiga gråten och var tacksam för att Lillian organiserade allt med begravningsentreprenören. Jag lovade Lenny att följa med och hjälpa honom med förberedelserna inför begravningen. Jag minns inte om jag lovade något mer, det får tiden utvisa.

Helles tankar augusti 2003
Jag hade för några veckor sedan bestämt att min och Linus krans till Linnéas begravning skulle bestå av rosor ur vår egen trädgård. Jag hade samma dag som dödsbudet kommit, åkt i väg till handelsträdgården i vårt område och inhandlat en oasis i form av ett hjärta. Hjärtat var konstruerat med plast runtomkring där vattnet skulle bevaras och hålla blommorna fräscha. Jag har en rosenbuske som heter Claire de Lune, en varmt aprikosrosa ros som vi skulle använda. Den hade självanmält sig skulle man kunna säga.
När Linnéa i sin ungdom hade bestämt sig för att börja samla på en matservis hade både jag och Linus följt med henne. Både Linus och jag hade av min pappa fått presentkort i julklapp hos Presenthörnan där de bland annat sålde serviser.

Linnéa hade funnit sin Claire de Lune omgående och jag tyckte den var underbar. Hade inte hon tagit den hade nog jag valt den. Nu hade Linus lyckligtvis hittat en som han bara blev så förtjust i. Maxim blev den servis vi denna dag började samla på. Vi köpte faktiskt två kaffekoppar med fat för våra presentkort och den minsta assietten i Claire de Lune serien till Linnéa i tidig födelsedagspresent.

Claire de Lune rosorna blev underbart vackra när vi fyllde hjärtat och som en rosett i ena kanten fäste vi en ljusrosa lilja. Jag hade även inhandlat sorgband som vi själva textade. Jag satt länge och funderade på vad vi skulle skriva men orden som inte ville lämna hjärnan var; en ängel har lämnat oss. Orden bara fanns där och snart hade jag skrivit en dikt, en dödsannons konstaterade jag och frågade Linus om vi skulle sätta in dikten och göra en egen annons till Linnéa. Linus tvekade och sa att det kanske var bäst att fråga de andra i hans familj om det. Personligen skulle jag om jag dog, känna mig hedrad om det fanns två annonser eller fler. Linus frågade och det bestämdes att alla syskonen skulle ha en annons med min dikt och Lenny, barnen, Lennys släkt, Asta och Jan-Olof skulle ha en.

Nästa fråga som kom i samband med begravningen var önskemålet om en svensk text till Eric Claptons ”Tears in heaven”, kunde jag skriva den? Det var Lars äldsta dotter Ebba som skulle framföra den i kyrkan. Jag gick och funderade ett par dagar sen fanns den i huvudet och jag kunde skriva ner den. Jag ringde Ebba och bad henne komma ner och provsjunga den.
När hon kom sjöng vi igenom den tillsammans ett par gånger. Ebba tyckte det lät bättre när vi sjöng bägge två och vi bestämde oss därför för att sjunga den tillsammans i kyrkan.

Några dagar innan begravningen fick den som ville, komma till kyrkan och ta farväl av Linnéa. Det var både Lennys och Linnéas släkt samt några av Linnéas vänner ifrån gymnasiet som kom. Vi ställde upp oss på kö utanför kapellet och gick sedan in familjevis. Linnéa som varit otroligt vacker som människa hade blivit gammal som död. Hon såg mager och knotig ut. Jag kände inte igen henne och blev riktigt ledsen. Jag hade hoppats på att hon skulle ha dött med ett leende på läpparna men det såg mer ut som en grimas av smärta. Våra barn lade ner teckningar som de gjort, stenar och snäckor ifrån stranden i kistan. Jag och Linus smög ner ett nytaget foto på hela familjen där vi satt vid rosen som vi köpt till Linnéas minne. Vi hade skrivit en sista hälsning på baksidan och det kändes som om cirkeln var sluten. Barnen hade aldrig sett en död människa förut och studerade Linnéa ingående. Jag ville ut och få luft och tog ett snabbt farväl. Kanske var det så att hjärtat ville brista på mig, när jag såg hur Viktor under hela tiden stod och höll om Linnéas huvud. Han smekte hennes hår och sa till oss alla att hans mamma var en ängel nu. Det var hjärtskärande när begravningsentreprenören skulle stänga likvakan och Lenny mer eller mindre fick slita bort Viktor ifrån Linnéas kropp. Han grät och skrek att han ville tillbaka till sin mamma.

Fortfarande var relationen med Lenny fruktansvärt ansträngd. Vi kände att ord var överflödiga och tog bara Lenny i handen. Vi ville visa vårt deltagande och öppna den dörr som så länge varit stängd. Kanske var en stängd dörr ett alternativ, om stängd inte betydde att man gjorde någon illa. Vi skulle träffas igen om ett par dagar, vi skulle tillsammans verka för en vacker begravning, Linnéas avskedsfest för det var så jag tror hon skulle ha kallat den.

Solen lyste och fåglarna kvittrade denna vackra morgon i juli. Linnéa hade varit död i en vecka och skulle begravas idag. Jag var besviken på mig själv. Istället för att minnas Linnéa som hon varit när hon levde såg jag hennes döda ansikte framför mig. Jag kunde inte få bort den otäcka bilden ur mitt huvud. Jag hade suttit och tittat på foto av henne flera gånger men lyckades inte frammana någon sådan bild av henne idag. Eftersom jag skulle sjunga i kyrkan var jag mån om att vi skulle komma iväg i tid, så att det fanns utrymme för en repetition med kantorn. Jag skulle sjunga och Linus skulle ställa upp kransen på en ställning vid kistan. Mor Asta hade tagit med sig ett foto i ram på Linnéa som skulle stå vid kistan med ett tänt stearinljus vid sidan och en bukett blommor ifrån trädgården. Fotot på Linnéa hade en svensk kändis, som varit väldigt kär i Linnéa tagit. Han hade på bilden lyckats fånga hennes energi och gåtfullhet. Kanske var det bara jag som visste hur förtjust han varit i Linnéa och hur han tjatat om en träff med henne. Jag kom inte ihåg om de träffades på Bokmässan eller Fotomässan.

Prästen som genomförde begravningsceremonin var en kraftfull och underbar kvinna. Hon talade till Linnéas barn på ett målande sätt. Jag tror alla som var där rycktes med och många tårar rullade på våra kinder när hon gav pojkarna var sin nyckel till skattkistan som hon kallade kistan där Linnéa vilade. Ebba och jag sjöng, Linus sa att det lät vackert och jag hoppas det för vi sjöng för Linnéa av hela vår själ. Efteråt samlades vi i församlingshemmet och åt en landgång. Lenny höll ett tal, där han tackade oss för att vi kommit. Han sa att det här inte var den fest som han och Linnéa planerat att ställa till med. De hade aldrig släppt hoppet om livet tillsammans och därför var han fortfarande chockad över hennes död. Då och där beundrade jag honom för han gav en vacker bild av sitt liv med Linnéa, han bjöd på sig själv, vilket vi inte var bortskämda med.
Vi stannade inte så länge utan tackade för oss, skrev en dikt i gästboken, pratade en stund med pojkarna och gick sedan en sista gång bort till graven där Linnéa nu vilade.
När sommaren var som vackrast valde hon att gå… ifrån…

Pst. Den här gången är det inte Linnéas tankar...som det förut har varit...romanen är uppbyggd kring ett antal karaktärer där var och en har egna tankekapitel...den röda tråden i romanen är förluster, tre tragiska förluster...där jag hittills presenterat en...

7 kommentarer:

Willewira sa...

Bella, jag säger det igen... Åhhh vad den berör!

Du har fått en gåva och jag är så glad att jag fått ta del av den.
Fortsätt att beröra!

Själv väntar jag med andäkt efter romanen i sin helhet. Jag ska genast köpa den, sätta mig i en skön fåtölj, stänga dörren och läsa den från pärm till pärm, utan avbrott. (Såvida den inte är på flera 1000 sidor...)

Du är en underbar person! Glad att jag fått möta dig så här i bloggvärlden!

Kramar
Willewira

MiaMaria sa...

Hej Bella!

Nu är jag här igen....
Kan tänka mig att det kliar i dina fingrar nu när våren snart knackar på.......

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om din roman.....tårarna trilla även idag och det du skriver berör....och att jag vill läsa hela boken har jag redan talat om...men gör det igen.....det är ju en sorglig historia som verkligen hugger till i bröstet.....

HA´en bra söndag!
MiaMaria

Mamma C sa...

Kommer din roman att släppas någon gång så måste det ingå ett kit med pappersnäsdukar. Här sitter man på morgonen och tårarna bara rinner ner för mina kinder. Och så fräser jag mig stup i kvarten. Ha en bra söndag
Kram Mamma C

Lallis - liv och leverne sa...

Jag letar också vårtecken för fulla muggar. :-). Och det du skriver. . Det rör mig djupt. Kram Lallis

PACE Erlandsson sa...

Ciao Bella!
Jag får ställa in mig i hyllningskören. De delar du delat med dig av från boken berör och jag kan tänka mig att boken i sin helhet blir en stark upplevelse att ta del av. Att bli imponerad är en sak, men jag förstår hur mycket som ligger bakom och med tanke på vår egen situation berör det desto mer.
Vill passa på att tacka för era inlägg på vår anspråkslösa blogg. De värmer!
/pace

Vita hjärtan sa...

Tack än en gång!

Kram Annemari

pacee sa...

Hej Ing-britt,
nu har jag samlat mig lite efter att härom natten läst ditt förra inlägg. Herre jisses vad mycket känslor du fick fart på, saknaden av Alina på sjukhus plus att tankarna föll på de vänner vi förlorat. Jag grät hejdlöst!
Jag hoppas jag kommer at få läsa denna bok i sin helhet inom kort. Är helt övertygad att den kommer att vara fint inbunden.
Även jag tackar för de snälla kommentarerna.
Många Kramar Catarina