fredag 30 januari 2009

Fredagsreflektioner...



Kära bloggare...välkommen!
Fredagkväll…
brukade vara en kväll då jag köpte hem dricka, glass och chips. Lagade en extra god maträtt…en av barnens favoriter…de brukade få beställa mat…så var tredje fredag var det ”Flygande Jakob” yngste sonens favorit, nästa fredag...stekt lax som var äldste sonens favorit och lasagne som dottern brukade välja…så helt plötsligt…kanske var det bara att jag upptäckte det en dag…att de var borta på fredagskvällarna…alla barnen hade fått egna intressen, vänner och fester som drar mer än att vara hemma en fredagskväll…

Av gammal vana gör vi lasagne ikväll…av gammal vana har jag köpt chips och gjort citronfromage…men det är ovanligt tyst hemma när det bara är jag och maken…vet att jag ibland tänkte att det kunde vara kul att få vara själva någon gång… och nu är vi det…men jag saknar att vi inte slåss om vilken kanal vi ska kolla på och om det är lika mycket i varje chipsskål…

Så rycks ytterdörren upp och in kommer vår yngste son…skateboarden under armen…såklart! Han är kall, hungrig och har bråttom! Skall iväg igen, kolla på film hos en kompis…ohhh…det är gott att de dräller hem en stund…så fredagskvällen blir fredagskväll…så jag och maken kan gå och lägga oss på sängen och titta på en film…för det är ungefär vad vi orkar efter vår 5 km promenix och en rejäl bit lasagne, sallad och vin…

Jag har sagt det förut men säger det igen…tiden med barnen har gått så otroligt fort! Nyss var jag småbarnsmamma och nu är jag bara ett serviceinstitut för tre alldeles underbara tonåringar! Pensionär nästa...för det säger väl bara svisch...så har ytterligare 25 år passerat...

Visar en bild ifrån 2003 på alla tre (före bild) och sedan en bild på min yngste son (efter bild)…bara för att konkretisera hur tiden på något sätt bara accelererar…
Önskar alla en skön fredagskväll – med eller utan ”Let´s Dance”!
Kramar,
Bella

onsdag 28 januari 2009

Seg i knoppen? Inte naturen...bara jag!


Kära bloggare...ibland är man seeeeeeeg!
Försöker uppbåda all kraft som jag har...skall åka in till Göteborg och betygsätta mina gymnasietreor som guidar på Universeum... Somnade sent igår...ovanligt nog somnade jag inte i samma sekund som jag lade huvudet på kudden...nej...jag låg och funderade...insåg att jag inbillar mig att jag har koll på det mesta och att det sannerligen retade mig att jag är lättlurad...i alla fall tror min dotter det...inte bra! Jag kunde alltså inte somna...och det är då som hela huvudet fylls med tankar...om allt möjligt och omöjligt... som att;
Varför måste sonens gymnasieskola lägga studentexamen onsdagen den 27 maj...samma dag som syrran fyller 40 år? Jag bara undrar...hur löser vi det? Igår på arbetet talade vi om att gå på ett sådant där ställe där man äter och får en mordgåta på halsen...tilltalar mig...kanske något för syrrans 40-års dag..."fniss"...skojar bara...men nog skulle jag kunna tänka mig att bjuda in ett par vänner och göra en sådan sak...så ni som ligger på tur att bjudas in...se upp! Såg häromdagen hur mina krokusar i trädgården är väldigt nära att blomma nu...redan vår? Jag köpte ju i lördags några små lökar av vit Scilla och Pärlhyacint...tror ni inte de redan är på väg...galet!
Nej, nu måste jag bege mig!
Kramar,
Bella
Pst. har nu 17.05 kommit hem ifrån Universeum...vilken underbar dag...vilka grymt duktiga elever jag har...så mycket upplevelse på ett par timmar!

söndag 25 januari 2009

Nyhet...på Primulafronten...






Visst kan man kalla mig tokig...vårgalen! Men...vem förälskar sig inte i denna skönhet? Tre färger i en...mörklila...ljuslila...rosa...vit och med dubbla blommor...tjejen i blomsterinredningshopen som sålde den lovade att ta reda på namnet...namnet är viktigt för en nörd som MOI...

Var ju på vårinspirationsturne igår...men det blev ju lite annat också...det är så lätt hänt...att det slinker ner en bedårande tvålask...och lite annat som sätter guldkant på den alldeles för ofta...stressade vardagen...

Nu skall jag ut i regnet och i rask takt avverka 5 km promenad...jag, maken och hunden...sen mår man som en prins...
OK...dax för att samla kraft...en ny vecka är i antågande...och vilka utmaningar som väntar oss...det vete gudarna...och tur är nog det!
Kramar,
Bella

lördag 24 januari 2009

Våryttringar…och lite mer ur min roman...







Tänk att just Du...valt att kika in hos mig - jag är hedrad!
Och...Du är så välkommen!

Pirr i kroppen…när små gröna stjälkar sticker upp ur frusen rabatt…
Lust att stoppa fingrarna i fluffig såjord…
Väntar på värmande solstrålar…väntar på livet…som skall knoppas…och brista ut i…
färger som bleknat under höst och vinter…i min själs minne…

Primula…i blå-rosa-lila ton…har aldrig sett..dubbla blommor…måste ha…
Vita pärlhyacinter…vita scillor…papegojtulpan…tulipan….ohhh…så mycket vår!

Pst. Det är inte bara jag som jagar våren...min katt Miss(e) Garbo...är ständigt på språng!
Be aware out there...jag letar vårtecken...i allt!
Idag har jag varit på vårinspirationsturne...och hittat...små pärlor...
På återséende!
Kramar,
Bella

Här kommer ännu en episod ur mitt manus...
Jan-Olofs (Linneas pappas) tankar, 5 juli 2003
Det var fel att känna irritation över Lennys beteende. Det var fel att försöka tala honom tillrätta. Det gynnade ingen insåg jag någonstans på vägen. Den enda effekten det hittills gett var att skada Linnéa. Hon kämpade in i det sista för att hennes familj skulle se att hon inte gav upp sin kamp. Det var hon som ständigt betalde priset för Lennys uppträdande, hon ställde sig skyddande framför honom för att hålla oss, far, mor och syskon på hanterbart avstånd. Hur sjuk hon än var hörde hon alla våra samtal, oberoende var i huset vi befann oss.
Mitt syfte var att hon inte skulle behöva lida mer än vad som behövdes. Jag nästan klappade till Lenny när han anklagade Linnéa för att bli konstig av morfinet och att om hon tog det kunde hon lika gärna vara inlagd på sjukhus för hon var inte sitt vanliga jag, påstod han. Han ville inte att barnen skulle behöva se sin mamma i det tillståndet. Han visade med grimaser och kroppsspråk hur illa han tyckte om det. Jag beundrade Linnéa för att hon överhuvudtaget klarade av att vara hemma och verkligen försökte vara som vanligt.
Problemet var att Linnéa hade fått skelettcancer vilket innebar enorma smärtor, varför man rekommenderade henne att ta morfinsprutor. Lenny krävde efter ett par veckor att hon skulle avvänjas. Linnéa gjorde som han ville. Jag led med henne, jag såg hennes smärta, abstinens, hon var mitt döende barn. Jag tror irritation är ett milt uttryck över hur jag kände för Lenny.
Lenny och jag hade otaliga gånger råkat i luven på varandra och lika många gånger hade Linnéa meddelat mig att jag inte var välkommen i deras hem. Gissa om jag var frustrerad?

För ett par veckor sedan hade jag stått utanför deras hus, i trädgården och väntat in Lenny. Talat med honom, ibland varit tvungen att hålla i honom, för att förhindra honom från att ta den enkla vägen…bara gå när det inte…var enkelt längre… Han ville absolut inte tala med mig. Linnéa kunde han kontrollera men inte mig. Jag såg att han var rädd för mig men det var inte det jag ville ha. Jag ville ha respekt av honom, hans respekt för min dotter, sin svärfar, respekt för hans barns morfar.

Lenny hade lyckats föra oss alla bakom ljuset när Linnéa presenterade honom för oss. Den gången var han ödmjuk, mycket tillmötesgående och trevlig. Jag skulle bra gärna vilja veta hur han lyckades med det. Kanske ville vi så innerligt gärna att Linnéa skulle finna lyckan, så vi blev blinda för det uppenbara. Jag kanske inte skall beskylla Lenny, vi ville gärna bli lurade att tro att Lenny var den rätte för Linnéa.
Jag förbannade mig själv för det lidande han orsakade mitt barn och allt jag kunde göra var att bevittna det och kanske hålla hennes hand när det var dags för henne att dö.
Jag ville vara storsint, jag ville förlåta och låta bli att döma men jag erkänner att jag bara är människa.
Asta frågade efteråt om jag var rädd när Linnéa gick bort, vad för känslor som fanns i mitt hjärta? I samma sekund som hon drog sitt sista andetag fylldes jag av en sådan enorm tomhet, den chockade mig för den kom med en kraft utan dess like. Jag kände mig ynklig och gammal där jag satt vid hennes sida och höll i den tunna, bleka handen. Den handen hade jag hållit i när hon var nyfödd och sedan många gånger genom livet. Men hittills hade den alltid varit full av liv och energi. Hennes hand hade snabbt blivit kall och stel och jag knäppte hennes händer över hennes bröstkorg för att skapa frid över den sargade kropp som hon nu lämnat. Jag lovade mig själv att verkligen vara så ödmjuk i min relation med Lenny som överhuvudtaget var möjligt. Linnéa hade varit oljan i relationen och nu skulle hjulen snurra vidare utan att någonsin smörjas mera.

Jag var tacksam för att Lillian var med mig här. Hon hade lugnat ner mig när jag nästan gått i taket. Så här efteråt var jag tacksam för att jag hållit mig någorlunda på min kant även om det hade kostat mig mycket viljekraft.
Nu efteråt, när allt var över kom tröttheten. Jag ville åka hem och sova, sova bort de senaste dagarnas händelser. Jag ville bara ut, andas igen, gråta den riktiga gråten och var tacksam för att Lillian organiserade allt med begravningsentreprenören. Jag lovade Lenny att följa med och hjälpa honom med förberedelserna inför begravningen. Jag minns inte om jag lovade något mer, det får tiden utvisa.

Helles tankar augusti 2003
Jag hade för några veckor sedan bestämt att min och Linus krans till Linnéas begravning skulle bestå av rosor ur vår egen trädgård. Jag hade samma dag som dödsbudet kommit, åkt i väg till handelsträdgården i vårt område och inhandlat en oasis i form av ett hjärta. Hjärtat var konstruerat med plast runtomkring där vattnet skulle bevaras och hålla blommorna fräscha. Jag har en rosenbuske som heter Claire de Lune, en varmt aprikosrosa ros som vi skulle använda. Den hade självanmält sig skulle man kunna säga.
När Linnéa i sin ungdom hade bestämt sig för att börja samla på en matservis hade både jag och Linus följt med henne. Både Linus och jag hade av min pappa fått presentkort i julklapp hos Presenthörnan där de bland annat sålde serviser.

Linnéa hade funnit sin Claire de Lune omgående och jag tyckte den var underbar. Hade inte hon tagit den hade nog jag valt den. Nu hade Linus lyckligtvis hittat en som han bara blev så förtjust i. Maxim blev den servis vi denna dag började samla på. Vi köpte faktiskt två kaffekoppar med fat för våra presentkort och den minsta assietten i Claire de Lune serien till Linnéa i tidig födelsedagspresent.

Claire de Lune rosorna blev underbart vackra när vi fyllde hjärtat och som en rosett i ena kanten fäste vi en ljusrosa lilja. Jag hade även inhandlat sorgband som vi själva textade. Jag satt länge och funderade på vad vi skulle skriva men orden som inte ville lämna hjärnan var; en ängel har lämnat oss. Orden bara fanns där och snart hade jag skrivit en dikt, en dödsannons konstaterade jag och frågade Linus om vi skulle sätta in dikten och göra en egen annons till Linnéa. Linus tvekade och sa att det kanske var bäst att fråga de andra i hans familj om det. Personligen skulle jag om jag dog, känna mig hedrad om det fanns två annonser eller fler. Linus frågade och det bestämdes att alla syskonen skulle ha en annons med min dikt och Lenny, barnen, Lennys släkt, Asta och Jan-Olof skulle ha en.

Nästa fråga som kom i samband med begravningen var önskemålet om en svensk text till Eric Claptons ”Tears in heaven”, kunde jag skriva den? Det var Lars äldsta dotter Ebba som skulle framföra den i kyrkan. Jag gick och funderade ett par dagar sen fanns den i huvudet och jag kunde skriva ner den. Jag ringde Ebba och bad henne komma ner och provsjunga den.
När hon kom sjöng vi igenom den tillsammans ett par gånger. Ebba tyckte det lät bättre när vi sjöng bägge två och vi bestämde oss därför för att sjunga den tillsammans i kyrkan.

Några dagar innan begravningen fick den som ville, komma till kyrkan och ta farväl av Linnéa. Det var både Lennys och Linnéas släkt samt några av Linnéas vänner ifrån gymnasiet som kom. Vi ställde upp oss på kö utanför kapellet och gick sedan in familjevis. Linnéa som varit otroligt vacker som människa hade blivit gammal som död. Hon såg mager och knotig ut. Jag kände inte igen henne och blev riktigt ledsen. Jag hade hoppats på att hon skulle ha dött med ett leende på läpparna men det såg mer ut som en grimas av smärta. Våra barn lade ner teckningar som de gjort, stenar och snäckor ifrån stranden i kistan. Jag och Linus smög ner ett nytaget foto på hela familjen där vi satt vid rosen som vi köpt till Linnéas minne. Vi hade skrivit en sista hälsning på baksidan och det kändes som om cirkeln var sluten. Barnen hade aldrig sett en död människa förut och studerade Linnéa ingående. Jag ville ut och få luft och tog ett snabbt farväl. Kanske var det så att hjärtat ville brista på mig, när jag såg hur Viktor under hela tiden stod och höll om Linnéas huvud. Han smekte hennes hår och sa till oss alla att hans mamma var en ängel nu. Det var hjärtskärande när begravningsentreprenören skulle stänga likvakan och Lenny mer eller mindre fick slita bort Viktor ifrån Linnéas kropp. Han grät och skrek att han ville tillbaka till sin mamma.

Fortfarande var relationen med Lenny fruktansvärt ansträngd. Vi kände att ord var överflödiga och tog bara Lenny i handen. Vi ville visa vårt deltagande och öppna den dörr som så länge varit stängd. Kanske var en stängd dörr ett alternativ, om stängd inte betydde att man gjorde någon illa. Vi skulle träffas igen om ett par dagar, vi skulle tillsammans verka för en vacker begravning, Linnéas avskedsfest för det var så jag tror hon skulle ha kallat den.

Solen lyste och fåglarna kvittrade denna vackra morgon i juli. Linnéa hade varit död i en vecka och skulle begravas idag. Jag var besviken på mig själv. Istället för att minnas Linnéa som hon varit när hon levde såg jag hennes döda ansikte framför mig. Jag kunde inte få bort den otäcka bilden ur mitt huvud. Jag hade suttit och tittat på foto av henne flera gånger men lyckades inte frammana någon sådan bild av henne idag. Eftersom jag skulle sjunga i kyrkan var jag mån om att vi skulle komma iväg i tid, så att det fanns utrymme för en repetition med kantorn. Jag skulle sjunga och Linus skulle ställa upp kransen på en ställning vid kistan. Mor Asta hade tagit med sig ett foto i ram på Linnéa som skulle stå vid kistan med ett tänt stearinljus vid sidan och en bukett blommor ifrån trädgården. Fotot på Linnéa hade en svensk kändis, som varit väldigt kär i Linnéa tagit. Han hade på bilden lyckats fånga hennes energi och gåtfullhet. Kanske var det bara jag som visste hur förtjust han varit i Linnéa och hur han tjatat om en träff med henne. Jag kom inte ihåg om de träffades på Bokmässan eller Fotomässan.

Prästen som genomförde begravningsceremonin var en kraftfull och underbar kvinna. Hon talade till Linnéas barn på ett målande sätt. Jag tror alla som var där rycktes med och många tårar rullade på våra kinder när hon gav pojkarna var sin nyckel till skattkistan som hon kallade kistan där Linnéa vilade. Ebba och jag sjöng, Linus sa att det lät vackert och jag hoppas det för vi sjöng för Linnéa av hela vår själ. Efteråt samlades vi i församlingshemmet och åt en landgång. Lenny höll ett tal, där han tackade oss för att vi kommit. Han sa att det här inte var den fest som han och Linnéa planerat att ställa till med. De hade aldrig släppt hoppet om livet tillsammans och därför var han fortfarande chockad över hennes död. Då och där beundrade jag honom för han gav en vacker bild av sitt liv med Linnéa, han bjöd på sig själv, vilket vi inte var bortskämda med.
Vi stannade inte så länge utan tackade för oss, skrev en dikt i gästboken, pratade en stund med pojkarna och gick sedan en sista gång bort till graven där Linnéa nu vilade.
När sommaren var som vackrast valde hon att gå… ifrån…

Pst. Den här gången är det inte Linnéas tankar...som det förut har varit...romanen är uppbyggd kring ett antal karaktärer där var och en har egna tankekapitel...den röda tråden i romanen är förluster, tre tragiska förluster...där jag hittills presenterat en...

torsdag 22 januari 2009

Idag firar bloggen 1 år!


Dröm och vision fyller 1 år idag! Ett år gick fort…nästan fortare nu när jag i stort sett dokumenterat hela året.
Jag har idag suttit och funderat ett tag på om jag lyckats uppfylla de mål jag hade med bloggen. Vilka var då mina mål?
Jo;
Jag ville få idéer till min trädgård och i utbyte visa bilder av resultaten… Min dröm var att få färdigt vårt hus och låta er bloggare vara med på resan…
Men…istället har ni fått möta en sida av mig som jag inte tror de som känner mig – tagit som självklar. Jag tror att jag i min omgivning uppfattas som en energisk orkan som då och då virvlar förbi! Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera fenomenet som nu uppstått…eftersom det känns som ni kanske fått en fel bild av mig och min person…
Tankar om att avsluta min blogg här och nu har virvlat förbi…jag vet att min vår lär bli tuff…jag har lovat att ställa upp på skolan med mer än 100%, jag har mitt företag och äldste sonen tar studenten i maj…men lägger idag dessa tankarna åt sidan…
Lämnar istället plats för ännu ett avsnitt ur min roman…ni som inte vill läsa låååååååånga texter bör sluta nu! Precis som förra gången har jag ryckt ut kapitlen ur sitt sammanhang och kanske har jag missat någon övergång någonstans eller inte introducerat någon av karaktärerna…ni får gärna kommentera så att jag kan korrigera i sådana fall…
Love,
Bella

Mor Astas tankar 15 juli 2003
Efter midsommarhelgen vågade jag inte åka ner till Linnéa ensam. Hennes tillstånd hade hastigt försämrats och vi förstod att hon inte hade så långt kvar. Både Jan-Olof och Linnéa visste att det var min största rädsla att hon skulle dö och bara jag skulle finnas där. De sista veckorna hade tärt på mig. Jag hade gått ner tio kilo i vikt och hade svårt att sova. När vi nu denna första dag i juli skulle åka ner till Linnéa, tyckte Jan-Olof att jag skulle stanna hemma och vila upp mig.
”Jag är inte lika duktig som du”, sa han ”men jag klarar att vara medmänniska, vara pappa till mitt barn.”

Jag sa inte emot honom för jag bävade verkligen för att åka ner. Jag klarade inte av att se Linnéa så sjuk som hon vid det här laget var. Jag längtade efter att få gå ut i trädgården och göra ett rejält dagsverke. När jag arbetade i trädgården glömde jag allt annat och nu behövde jag verkligen det.
Jag är tacksam för att jag då inte visste att Linnéa bara hade fem dagar och några timmar kvar att leva. Om jag inte hade hämtat energi vet jag inte hur jag skulle ha hanterat tiden efteråt.

Trädgården hade förfallit rejält. Jag tror inte jag hade gjort ett enda handtag i den på hela säsongen. I våras hade vi haft fullt upp med mitt sjuttioårskalas och efter det hade Linnéa plötsligt blivit akut sjuk. Cancern hade spridit sig och satt sig på värsta tänkbara ställe, skelettet. Vi hade varit tacksamma länge för att hon inte hade skelettcancer eftersom vi visste att den var den smärtsammaste cancertypen.
När Lenny beordrade henne att avsluta den påbörjade morfinmedicineringen, den man på sjukhuset rekommenderade i detta cancerstadium som Linnéa nu befann sig i, av den enkla anledning att man skulle kunna uthärda smärtorna. När han nu ville vägra henne den, höll jag på att bli tokig! Hur mycket skulle Linnéa behöva uthärda, var det aldrig nog?
Det var även två, tre gånger efter begravningen som jag var nära att slå till honom. Men jag fick tänka intensivt på pojkarna för att hantera situationen.
När Linnéa somnat in, kom mängder av blommor och kort till deras hus. Linnéas vänner hade skrivit underbara texter om henne och jag grät när jag läste några av dessa vackra rader. Då kom Lenny farande, slet av varje kort och gick ut och lade dem i soptunnan. Ännu en gång tog han något som kunde vara värdefullt för pojkarna att läsa i framtiden. Han berövade dem bilden av Linnéa genom andras ögon. Jag hatade honom verkligen för hans svaghet, som jag dessutom upplevde blev större för varje dag.

Jan-Olof hade beskrivit den sista natten med Linnéa för mig många gånger. Jag vet att jag inte hade klarat av att hantera den men innerst inne visste jag att man som mamma måste och att jag under resten av mina levnadsdagar skulle ångra min svaghet. Jag var tacksam för att Jan-Olof och Lillian orkat hela vägen. Nu var det Lillian jag fick oroa mig för. Hon hade gått ner sig rejält. Den sista tiden var det hon som fått ta all Lennys aggressivitet. Det spelade ingen roll hur mycket hon ställde upp, han var aldrig nöjd. Det var hon som försökt se till att pojkarna hade ett normalt liv med skola, kompisar och träningar. Efter att ha kört runt dem dag efter dag, skällde han ut henne och hon kom hit till mig och Jan-Olof och grät. Vi tröstade henne så gott det gick, vi visste ju precis hur Lenny knäckte människor. Hon var besviken på sig själv som aldrig kunde göra något rätt som Lenny uttryckte det till henne. ”Jag fungerar som en dörrmatta hemma hos dem och inte ens det duger jag till”, snyftade hon. Den här gången hade varit värre än de andra. Lillian skulle köra Henrik till en hockeyträning och kommit tio minuter efter den tid som bestämts. Både Lenny och Beata hade stått ute med Henrik och väntat. Lillian hade sett på håll att de var riktigt upprörda. Ytterligare tio minuter senare kom de till träningen. Det var tiden det tog för dem att skälla ut henne.

Jan-Olof ringde mig kontinuerligt och berättade vad som hände under Linnéas sista dygn. Cancersjuksköterskan som var där med jämna mellanrum berättade fas för fas vad som hände i Linnéas kropp. Det var en mycket duktig kvinna som kände in atmosfären och lade informationen på precis rätt nivå. Det var första gången som Jan-Olof inte upplevde att Lenny stressade upp sig. Lenny hade som vana att avskeda alla som han anställt igenom åren. Det var barnflickor, städhjälp och nu på slutet sjuksköterskor. Kanske förstod han nu för första gången vem som var sjuk i familjen. Kanske…

Linnéas tankar 5 juli 2003
Jag vet att jag kommer att dö inom ett par timmar.
Jag har förberett mig genom att studera all läkarlektyr i ämnet. När kroppen stegvis dör kommer den att ändra färg och jag noterade för en stund sen att processen satts igång. Jag valde att avsluta all smärtlindring för ett par dagar sedan då Lenny påpekat att det var obehagligt när jag inte var närvarande men ändå låg här på soffan. Han sa att barnen blivit rädda för mig. Jag bestämde mig för att härda ut smärtorna. Det låter enkelt men det är det inte. Jag har erfarenhet av mycket smärta men den här är nästan outhärdlig. Jag läste i en läkarbok för länge sedan att skelettcancer är ibland det mest smärtsamma man kan ha. Lillian ger mig en Alvedontablett då och då, jag tar dem för att lugna henne men de är totalt verkningslösa. Döden kommer bildligt talat att bli min förlossning. Jag har samma mage som jag hade när jag var i nionde månaden med pojkarna. Jag vet inte hur många gånger man har tömt mig på vatten som samlats i buken men ju mer de tömmer desto snabbare fylls det på. Jag minns inte längre när jag första gången fick den här magen men jag har varit gravid med döden länge nu.

Jag tror att jag är vaken men märker jag att jag kommunicerar med min ängel, förstår då att jag slumrar, stackars mina barn, jag sover bort den sista tid vi har tillsammans. Jag måste orka vara med dem om än liggande här. Jag samlar alla krafter som finns kvar i min slitna kropp för att orka öppna ögonen. Det enda som är lustigt är att när alla mina andra sinnen och organ tynar bort har jag fått en hörsel som är enorm. Igår låg jag i sovrummet och kunde höra vad som sades i andra ändan av huset.
Pappa, Lillian och Lenny försökte samtala men som vanligt spårade samtalet ur fullständigt. Jag skrek allt vad jag orkade att de skulle sluta bråka och några sekunder senare stod alla tre vid min säng och såg ertappade och förvånade ut. De berättade att de viskat därute för att de inte ville bekymra mig. Jag kände hur tårarna rullade ner längs mina kinder och bad dem förlåta varandra, jag kunde inte få ro att dö om de inte kunde bli vänner, förstod de inte det.

Jag ville inte att de skulle diskutera mer nu. Lenny skulle ta hand om pojkarna och de som ville hjälpa honom med dem var välkomna att göra det på hans villkor. Lenny älskade sina barn och skulle göra allt för dem. Om det var tillräckligt för mig, kunde det då inte vara tillräckligt för min syster och pappa.
Det fanns ingen återvändo för mig och det enda jag ville just nu var att få somna in och gå bort ifrån smärta som den här kroppen jag befann mig i inte kunde hantera längre. Kunde de inte bara hjälpa mig att få ro?

Lenny bad mig att inte ge upp? Han bar ut mig till köket där det var uppdukat för middag.
”Vi flyttar oss ut till vardagsrummet istället” sa Lillian, ”så att Linnéa kan ligga i soffan och äta.”
Jag visste att det betydde allt för Lenny och barnen att jag kämpade och försökte, alltså försökte jag äta de kokta morötter som Lenny lagt upp på min tallrik. Enligt mina beräkningar hade jag cirka tolv timmar kvar att leva. Jag hade skrivit långa brev till pojkarna och tänkte idag avsluta dem. Det fick ske efter middagen om jag hade några krafter kvar annars fick jag be om hjälp. Jag hade planerat att berätta för Henric innan han gick och lade sig ikväll att jag inte skulle finnas hos honom imorgon. Vi skulle kramas och ta farväl av varandra och jag skulle förbruka alla mina krafter.

Den sjuksköterskan som kom och tittade till mig var tredje timme hade suttit med Lenny, pappa och Lillian ute på altanen i över en timme nu. Jag hörde lite av deras samtal och det handlade om de olika faser som min kropp skulle gå igenom innan den till slut skulle ge upp. Jag hade räknat rätt på timmarna och vi var överens om att min död skulle inträffa tidigt i gryningen.
Jag trevade med handen utefter sängen och kände strax med fingertoppen lådan som jag lagt under min säng. Jag lyckades pilla fram den och fick upp breven som jag skrivit till pojkarna.

Jag läste igenom de rader som jag skrivit häromdagen och fortsatte sedan med Henriks brev;
Det ingick aldrig i min plan att det skulle sluta så här. Jag är besviken över att inte ha kraft nog att kunna leka eller bara vara tillsammans med dig. De här sista dagarna har varit mörka för dig och jag har sett din oroliga blick varje gång du lämnat huset. Du har fått uppleva saker som inte många barn någonsin behöver göra. Du kommer att sakna mig och vara ledsen men vet alltid att jag finns inom dig. Jag är en del av dig, mitt blod rinner igenom dina ådror och du vet hur din känsla för mig känns i ditt hjärta. Den känslan kommer aldrig att försvinna för vi människor är duktiga på att minnas när vi minst anar. Du kanske en dag känner igen min parfym någonstans och då kommer du plötsligt att tänka på mig. När du tänker på mig kommer jag att vara hos dig. Minns du att jag har gjort två änglar som hänger här i mitt sovrum. När jag gjorde den ena ängeln tänkte jag på dig och när jag gjorde den andra tänkte jag på Victor. När du vill känna mig nära kan du ta ner din ängel och låta fingrarna glida runt den och då är dina fingrar där mina fingeravtryck finns. Jag lade ner min själ i änglarna och den lämnar jag igenom änglarna till dig och din bror. Så kom ihåg att jag finns nära dig och aldrig kommer jag att lämna dig. Det du imorgon kommer att se, är inte din döda mamma utan bara min sjuka kropp som kommer att finnas kvar likt ormens utslitna skinn när han ömsar. Jag är inte kvar i kroppen utan jag finns ingenstans och överallt. När vinden smeker din kind finns jag där, glöm aldrig det.
Alla världens kramar och pussar till dig, jag älskar dig för alltid!
Mamma

Jag skrev ungefär samma innebörd i brevet till Viktor. Vetskapen om att han förmodligen inte skulle kunna minnas mig gjorde fruktansvärt ont men jag hade länge bearbetat det och de sista dagarna hade jag försökt att njuta av barnen och bara acceptera det jag inte kunde påverka.

Jag vek ihop breven och lade dem i kuverten slickade igen dem och skrev Henrik på det ena och Viktor på det andra. Lade dem sedan under duken på mitt nattduksbord. Jag skulle be någon ge dem till pojkarna när de vaknade.

När jag nu försökte slappna av kom smärtorna som elektriska chocker och jag kände hur jag flöt bort igen.
Han satt som vanligt på den träfärgade pinnstolen i en brun manchester kostym, min ängel Bertil. Han log mot mig men letade uppenbarligen efter något. Jag frågade vad han letade efter men han verkade inte ha hört vad jag sa. Han reste sig upp och frågade en ung kvinna som gick förbi om hon sett hans fru. Hon såg förvånat på honom. ”Hon är där du lämnade henne. Det finns ingen tid så inget har hänt sedan du gick”. Bertil satte sig tillrätta på stolen igen och tog min hand. ”Du har fått en sån glömsk och senil ängel mitt hjärta”, sa han. Det lustiga var bara att munnarna aldrig rörde sig när vi samtalade. Man tänkte bara en tanke och så fick man ett svar. ”Jag känner din smärta”, sa han, ”du är tapper som håller ut”.
”Jag har försökt att låta dig komma över tidigare men du är inte redo. Jag skall försöka att ta lite av din smärta så att du får energi till ditt avsked med Henrik”. Jag log mot min ängel och var glad för att han hittat till mitt rum på sjukhuset för tre veckor sedan. Han hade kommit inflåsandes och sjunkit ner i en av fåtöljerna. Jag blev aldrig rädd, för med honom kom den stillhet och ro som jag längtat så efter.

Jag trodde en stund att han var en vanlig farbror men märkte sedan att han förflyttade sig utan att jag kunde uppfatta det och att hans kärlek lyste upp hela honom.
Alla är nog innerst inne rädda för att dö ensamma men får man en ängel tillsänt sig, lovar jag att rädslan ersätts av kärlek. Jag tror inte ängeln har någon religiös betydelse på det sätt som vi tolkar det i kristendomen. Det känns helt enkelt inte så. Jag tolkar ängeln som en medresenär. Någon som delar med sig av sin kunskap och visar hur stark förlåtelsens makt är.

Jag har förlåtit allt som finns att förlåta och jag är tacksam för att jag fick den möjligheten. Jag har sagt det som behövde sägas och jag hoppas att jag inte skapat förutsättningar för gräl när jag imorgon är borta.

”Du måste koncentrera dig på att gå tillbaka till din kropp nu”, sa Bertil plötsligt. ”Det är dags för dig att ta farväl av Henrik.”

Jag öppnade sakta ögonen och kände pappas hand som smekte mig över håret. Hans ögon var fyllda med tårar. Jag lade min hand över hans andra hand och sa att än var jag kvar. Jag bad honom att inte vara ledsen. Allt som skulle ske var att jag fick lämna kroppen som var svårt märkt av all smärta och att jag inte var rädd utan redo för det. Jag berättade att jag nu skulle ta farväl av Henrik och att jag ville att han skulle bära in mig i Henriks rum.
Pappa ropade på Lillian och tillsammans bar de in mig till Henrik. Smärtan som det innebar skall jag inte ens föröka att återge, sände bara Bertil en tanke av tacksamhet, visste att han tog lika mycket av smärtan som jag. Henrik satt och tittade på en tecknad Disneyfilm när jag kom in. ”Vill du titta på filmen”, frågade han mig?
”Jag skulle vilja prata med dig lite först, kan vi titta på filmen tillsammans efteråt, går det bra för dig”, sa jag.
Han nickade och sa sedan rakt ut i luften; ”Ska du dö nu mamma”?
Jag slog med handen bredvid mig i hans säng, ”kom och sätt dig så skall vi tala om det en stund”, sa jag.
Jag harklade mig, sen sa jag;
”Henrik, imorgon finns jag inte mer. Min kropp är för sjuk för att orka vakna imorgon. Jag tror att du har förstått att jag har varit sjuk länge och istället för att bli frisk så har jag bara blivit sämre. De sista månaderna har jag bott mer på sjukhus än hemma här i huset men jag har varit tvungen att få hjälp eftersom magen varit fylld med vatten och de behövt tömma ut det ibland. De perioder som jag har varit frånvarande här på soffan, har jag fått ta starka mediciner för att det har gjort så ont. Du kommer inte att bli ensam när jag är borta för pappa kommer att få hjälp av både mormor och farmor och de andra. Jag skulle bli jätteglad om du om några år kunde berätta för Viktor vem jag var och krama honom ifrån mig. Kan du göra det tror du?”
Henrik nickade. Jag fortsatte för det fanns fortfarande kraft kvar i kroppen; ”Jag har skrivit ett brev till dig och ett brev till Viktor”.
” Jag har lagt breven under duken på mitt nattduksbord och du kan hämta dem där imorgon när jag är borta. Det som kommer att hända när jag dör är att någon kommer och hämtar min kropp. Kroppen läggs sedan i en kista och efter det har man en begravning.”
”Jag finns inte kvar i kroppen utan jag tänkte flyga omkring dig här i huset imorgon istället, vad säger du om det?”

Henrik kliade sig lite lätt på hakan och sedan kramade han mig hårt. Jag kramade honom lika hårt tillbaka. Han tittade sedan på mig och frågade om det gjorde ont att dö?
”Nej”, sa jag. ”Det gör inte ont. För mig gör det ont att leva, för sjukdomen skär som en kniv i min kropp.”

”Vi tittar på filmen nu mamma”, sa han och knäppte på videon. Jag såg att tårarna rann men eftersom han inte ville låtsas om det gjorde jag det inte heller. Avsked ifrån dem man älskar gör ont och det finns inget sätt att komma ifrån det. Hur mycket jag än ville ta bort den smärtan ifrån mina barn så fanns det inget jag kunde göra. Med tiden skulle såren läka och Henrik skulle kunna tänka på mig utan att smärtan i bröstet skulle kväva honom. Att acceptera det man inte kan förändra är så svårt men jag hade klarat det och det skulle Henrik också göra, det visste jag. Jag smekte honom över håret och ritade några hjärtan i anteckningsblocket som låg på överkastet.
Vi satt där tillsammans tills filmen slutade. Jag ropade på pappa som tillsammans med Lillian bar mig tillbaka till min säng.
Vårt farväl hade varit lugnt och jag kände en enorm tacksamhet mot Henrik som naturligt kunde ta till sig det jag sa. Vi hade varit synkroniserade med varandra ända sedan han föddes och jag kände enorm tacksamhet även för det.

Jag tittade på de tre vuxna personerna som nu stod vid min säng. Jag frågade om det var någon av dem som ville ta farväl av mig för annars hade jag tänkt sova en stund. Jag var helt utmattad. Mitt armbandsur som låg på nattduksbordet visade att klockan var elva på kvällen.
Pappa och Lenny gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Lillian satte sig ner på sängkanten.

”Finns det något jag skulle kunna göra för dig, frågade hon mig?”
”Jag log emot henne och sa att jag skulle uppskatta om hon ibland ville komma hit ner och hjälpa Lenny. Är pojkarna ledsna får du gärna trösta dem men ta dem inte ifrån Lenny, det måste du lova mig.”
Lillian nickade och torkade bort en tår. ”Du vet att om det varit upp till mig så hade jag dött i ditt ställe, sa hon.”
”Jag vet det sa jag och kände att mina ögon också fylldes av tårar. Kan du ta med dig de kläder som finns kvar i min garderob och ge bort dem, så att Lenny slipper göra det? Hämta gärna en påse och gör det nu på en gång, så att han inte ser det.” Hon var strax tillbaka i rummet och gjorde det jag bett henne om. Hon satte sig sedan vid min sida igen och smekte nervöst mina händer, reste sig, böjde sig sedan över mig och kramade mig försiktigt. ”Lycka till Linnéa”, sa hon innan hon vände sig om och lämnade rummet med axlar och huvud nedböjt. Jag kände hur tårarna rann längs hennes kinder. Hon var van vid att vårda döende men fick givetvis ett annat perspektiv när det nu var mig det gällde.

Näste person som kom in i rummet var pappa. Jag tror egentligen att vi är ganska lika varandra och det är därför vi går varandra på nerverna.
”Det är inte rätt”, sa pappa med ostadig röst, ”att ens barn skall dö före”, han kunde inte få fram de sista orden utan satte sig ner på sängkanten för att samla sig.
”På ett sätt sa pappa är jag tacksam för att du inte går på morfin och därför är klar i huvudet men du förtjänar inte all den smärta som du lider av. Du har varit stark hela vägen och jag tycker det är tråkigt att du nu även i denna stund är den som är starkast av oss alla. Du har kämpat hela vägen och till och med idag när du vet att det inte spelar någon roll om du äter eller tar morfin, så väljer du att visa din familj att du inte gett upp. Det har varit en ära att ha fått vara din pappa. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och ber om förlåtelse för de gånger du behövt mig och jag inte funnits där för dig. Jag ber också om förlåtelse för de gånger jag inte visat dig och din familj respekt. Jag lovar inte att Lenny kommer att vara nöjd med mig men jag lovar att göra mitt bästa. Jag kommer att sitta hos dig tills du inte finns mer och jag hoppas du kan finna ro i min närvaro.” Han slutade tala, smekte hastigt min kind och lämnade därefter rummet.

Så skulle det svåraste avskedet komma, inte för mig, för jag hade haft det med Henrik men för Lenny. Jag visste att han innerst inne tyckte att jag svek honom men jag var inte orolig. Lenny hade två veckor tidigare insett att jag inte skulle vinna den här kampen. Jag hade nästan blivit förvånad när jag märkte hur han släppte mig och började fokusera sig på andra saker. Jag hade uppmuntrat honom och det tänkte jag göra nu i denna stund också.

Det tog en stund innan han kom in. ”Jag kräks Linnéa”, sa han. ”Jag är inte lika stark som du, inte ens nu när du är döende är jag lika stark. Det var inte så här vi planerade vårt liv, fortsatte han. Du skulle bli frisk, du lovade att du skulle bli frisk.
Jag visste inte för en månad sedan om jag skulle klara det här men för två veckor sedan hittade jag energi igen när barnen och jag var ute och badade. Jag kommer att börja leva igen, kanske inte imorgon kanske inte ens om ett år. Jag vet inte hur vi ska överleva, jag vet bara att vi ska det. Jag har inte velat förbereda någon begravning för det vore att ha accepterat att du skulle förlora kampen mot cancern men här och nu undrar jag om du har några önskemål, har du det?” Han tystnade och tittade ut och upp på fullmånen som lyste som en lampa på himmelen.

”Jag har inte ägnat en tanke åt min begravning”, svarade jag tyst. Jag tror att du och mina föräldrar kan hjälpas åt att göra den till något ni tror att jag skulle ha uppskattat. Eftersom jag älskar dig litar jag på ditt omdöme både vad gäller livet och döden. Den enda önskan jag har är att du talar om för våra pojkar ibland hur mycket jag älskar dem. Jag har sparat foto, målningar som jag gjorde när jag låg inlagd på Vidar kliniken, dikter, favoritmusik och några smycken i en låda under sängen. Ta fram den om några år och fråga om pojkarna vill ha något ur den, någon annan önskan har jag inte.”
Jag följde Lennys exempel och tittade på himmelen och den jättestora fullmånen som lyste upp i mörkret.

”Lenny förresten”, sa jag, ”jag har tagit fram ett telefonnummer till en begravningsentreprenör som du kan be pappa ringa i morgon bitti.” Jag räckte honom en post-it lapp.
”Och Lenny, om jag var du så skulle jag slänga den här sängen imorgon, den är förknippade med mig som sjuk och så vill jag inte bli ihågkommen.”
Lenny lade sig på knä på golvet och stoppade in huvudet emellan mina bröst och grät en nästan spöklik tyst gråt, jag höll om hans skälvande kropp samtidigt som jag äcklades över min egen. Jag förstod Lenny som för länge sedan flyttat ut ifrån vårt gemensamma sovrum.

Det knackade försiktigt på dörren och Lillian tittade in på oss två. Hon bad om ursäkt men ville bara fråga om jag ville ha någon värktablett. Jag svarade att jag inget mer behövde utan att jag snart skulle sova en stund. När hon stängt dörren reste sig Lenny upp och sa att han skulle försöka sova på soffan en stund men ville jag något kunde jag ropa på honom.
Det var det sista jag såg av Lenny.

Pappa kom in i samma stund som Lenny steg ut. Han satte sig i en fåtölj vid sidan av min säng och tog min hand i sin.
”Jag kommer att vaka över dig så försök att sova, så kanske du för en stund kan slippa dina smärtor”, viskade han.

Jag tror jag somnade innan han hade talat färdigt. Det gick inte att uppbåda mer kraft nu, själen var på väg att sakta lämna kroppen. Jag visste att sjuttiofem procent av min kropp nu var död.

Helt plötsligt befann jag mig i en trädgård och på en bänk satt Bertil och vinkade till mig. Bröstet som nyss varit tungt och fyllt av återhållen gråt var nu lätt och jag dansade fram emot Bertil. Han reste sig upp när jag stod framför honom. ”Vi skall lägga oss i citrontimjan där borta”, sa han och pekade mot något som liknade en äng. ”Jag tänkte att vi skulle göra snöänglar eller rättare sagt timjanänglar, vad tror du om det?”

”Jag kan tänka mig att göra vad som helst, för det är så härligt att kunna röra sig på egen hand, det var så länge sedan, svarade jag glatt.”

”Gör vad du vill”, ropade Bertil, ”jag lägger mig här och väntar på dig.”
I nästa sekund var jag tillbaka i min kropp och flämtade till av smärta, pappa smekte min hand och frågade om han kunde hämta något till mig.
Jag skakade på huvudet och råkade samtidigt se klockan på nattduksbordet, timmen var slagen. Jag slappnade av och letade i mitt inre efter Bertil.

Snart var jag tillbaka i trädgården och hörde hur Bertil låg och nynnade på en gammal melodi.
Han tystnade när han fick syn på mig.
”Linnéa, det är svårt att släppa taget men nu är din tid kommen. Bara lägg dig här bredvid mig så hjälper jag dig att klippa av den sista tråden som binder dig vid illusionen om ett liv som människa”.
”De människor som du älskar existerar inte som separata varelser, de är du och du är dem, ligger du bekvämt nu”, frågade han? ”Ta ett djupt andetag och skaka av dig all oro. När du har skakat dig kommer du att känna en ljuvlig doft av citrontimjan. Jag följer sedan med dig tillbaka till ditt sovrum. Du kommer inte att befinna dig i kroppen den här gången utan du och jag kommer att uppleva det som om vi är där som vanligt men vi kommer inte att synas eller höras”.
I samma ögonblick som jag andades ut sögs jag tillbaka till mitt sovrum och såg pappa rycka till. Han smekte mig sakta över håret och stängde sedan mina ögon. Tårar trillade längs hans kinder och han gick ut och hämtade Lillian och Lenny.
Jag och Bertil satte oss på golvet vid garderoberna och iakttog dem en stund. Sedan kände jag doften av citrontimjan…

Lillians funderingar, 5 juli 2003
Jag är van vid att människor är sjuka och ibland dör. Jag möter det ofta i min vardag i mitt arbete som diakonissa. Men det spelade ingen roll hur noga jag förberett mig och hur beredd jag trodde att jag var. När pappa kom ut och sa att Linnéa hade gått vidare, reste jag mig snabbt upp för att med egna ögon se att det han sagt var sant. Linnéa låg helt stilla i sin säng med slutna ögon, blek och tärd. Samtidigt som jag insåg att hon var död kände jag hur mitt hjärta gick i tusen bitar. Verkligheten kom ikapp mig. Jag kände mig frusen, darrig och upplevde att det var svårt att andas. Jag drogs in i ett chocktillstånd och jag visste att enda utvägen var att börja hantera situationen professionellt. Lenny som nu också kommit in i rummet, stod orörlig och bara stirrade på Linnéas döda kropp. Jag såg att hans chockreaktion var större än min, kanske jag valde att se det så eftersom jag kunde se hans reaktion och inte min egen. Hur som helst så gjorde det mig tillfälligt stark och jag tog därför kommandot över den nya situationen. Jag sa till pappa och Lenny att jag skulle gå och ringa till den begravningsbyrå som Linnéa hade lagt fram telefonnummer till och be dem komma och hämta kroppen.

Innan de kom ville jag städa ut allt som förknippades med sjukdom. Jag bad Lenny gå ut i trädgården och plocka ett par buketter med blommor så att jag kunde göra det vackert inne hos Linnéa. Jag ville att det skulle vara vackert om pojkarna ville gå in och ta farväl. Jag såg att klockan var halv fem men ringde ändå upp det nummer som hängde på kylskåpsdörren. Det var en sömndrucken mansröst som svarade. Jag sa mitt ärende och han rekommenderade mig att ta kontakt med den sköterska som skött Linnéa för att dödsorsaken skulle fastställas och vi bestämde sedan tillsammans att han skulle komma vid sextiden. Jag hörde att någon knackade försiktigt på ytterdörren och gick för att öppna. Det var sköterskan som kom för att titta till Linnéa. Vi sa ingenting till varandra, hon bara kramade om mig. Hon tog sedan upp sin mobiltelefon och ringde en läkare. Jag började plocka bort toalettrullar, papper, vattenglas och allt annat som påminde mig om Linnéas plågor. Jag öppnade dörrar ut till trädgården och lät blommornas dofter smyga sig in, även morgondimman och den lite kyliga sommargryningen fyllde huset. Jag såg att Lenny satt vid sängkanten på Henriks säng och hörde att Henrik snyftade. Jag skyndade mig in i sovrummet, sköterskan talade med pappa och jag kunde ostört plocka iordning på nattduksbordet och torka rent med dammtrasan jag tagit med mig. Jag förstod att Lenny inte hunnit plocka några blommor ännu så jag tog på mig Linnéas träskor och nappade åt mig den sax som hon brukade använda när hon plockade buketter. Jag klippte av några vita rosor, vita riddarsporrar, vita nävor och tre vita Madonna liljor och gick sedan in för att sätta dem i en vas. Jag hittade en hög lämplig vas i tvättstugan där jag visste att Linnéa förvarade dem. Jag hällde upp vatten och klippte av stjälkarna i lämplig höjd och gick sedan in med det färdiga arrangemanget och ställde det på Linnéas nattduksbord. Jag hade lite rökelse i min handväska och hämtade den. Placerade den på fönsterbrädan och tände. Stämningen blev trolsk och jag hämtade Lenny och Henrik.

onsdag 21 januari 2009

Bilder ifrån mitt barndomshem!



Käraste bloggare!
Skall inte i varenda inlägg trötta ut er med låååånga texter…
Imorgon är det 1 år sedan jag startade bloggen...har ni lust får ni önska vad jag skall lägga ut för inlägg imorgon...vad skall jag avslöja?

Nu till dagens inlägg...

När jag var 9 år gammal flyttade vi ifrån Tjörn, där jag gått i lågstadiet, scouterna och Mulleskola…lämnade mina bästisar och trodde att nu var den lyckliga barndomen över… men så blev det inte alls!
Jag träffade nya bästisar! Ni som läser bloggen vet vilka ni är…och jag är idag oerhört tacksam för den långa vänskap som vi då lade grunden till…(jag var förstås tacksam över den då med)…flyttlasset gick 1976 till grannön, Orust…
Mamma och pappa ritade huset som byggdes där själva, all inredning pågick medan vi bodde där…det tog några år att få färdigt… Pappa fyllde ju år i helgen…och när vi var där passade jag på att ta lite kort…ifrån…ja, just det…mitt barndomshem som i år är 33 år gammalt! Många tyckte att mamma och pappa var vågade som satsade på ett svart kök med rött kakel…men jag tycker att det står sig bra än idag! Där ser man hur viktigt det är att våga tro på sin egen smak… De stora fönstren är av den sorten som man drar upp och …hela trädgården blir ett med huset…vi har sådana både uppe och nere. På nedre våningen är det i vinkel och när man öppnar dem är det en magisk känsla som smyger sig på…

Varsågod att kika in i mitt barndomshem…
Många kramar…pst. snart fredag igen…och jag…är sååå trött!
Bella

söndag 18 januari 2009

Fortsättning på min roman...


Jag lovade att publicera ett kapitel till...väntade till efter midnatt eftersom Linnéa idag den 18 januari, skulle ha fyllt 44 år...så håll till godo...
Jag har hoppat fram en bit i tiden och tagit bort ett par kapitel...hoppas att det inte blir obegripligt att komma in i och svårt att läsa...har även en förhoppning om att du som läser vill kommentera så att jag vet om det fungerar att skära ner texten på det sätt som jag den här gången gjort.
Varma kramar...så här mitt i natten,
Bella

Linnéas tankar juli 2002
Efter operation, cellgift och strålning var kroppen ren och hoppet att överleva växte. Längtan efter en cancerfri kropp var särskilt stor efter behandlingar som skadat kroppen och kväljde mig inte bara rent fysiskt utan mer själsligt.
Kunde aldrig njuta, inte slappna av för en endaste sekund. Rädslan för nya knölar var så stark att det var det enda jag var fullständigt fokuserad på. Jag hade den här gången väntat i två månader på nya besked. Nerverna satt på utsidan vid det här laget. Hela min person var stel som en spänd sträng. Humöret fick jag med all kraft kämpa för att hålla uppe, jag kände mig körd i botten trots att jag såg frisk ut, på utsidan. Egentligen kunde jag nog betraktas som utbränd men läkarna bemödade sig inte med att ge mig ännu en diagnos. Hade man dödlig cancer var allt annat av mindre betydelse. Lenny visste vilket helvete jag gick igenom varje gång vi väntade på besked ifrån sjukhuset. Jag hade gett cancern huvudrollen i mitt liv men insåg ibland att vi delade på smärtan jag och Lenny.
Det som var jobbigast för Lenny var nog att jag grät så mycket och sörjde de relationer som en gång varit. Mina syskon var så frånvarande i min överlevnadskamp.

De hade ringt ifrån sjukhuset idag och sagt att det såg bra ut. Inga nya metastaser hade dykt upp och inga gamla hade spridit sig i kroppen. Jag hade inte vågat tänka framåt på ett tag men kände att jag nu kunde unna mig den glädjen och bokade in min kusin Carl-Johans bröllop.

Nästa dag var en sån där dag, då man redan på morgonen känner att det här blir en dag fylld av lycka. Jag vaknade av att solens strålar kittlade mina ögonlock och reste mig ur sängen, tassade barfota ut på baksidan av vårt hus. Jag gick över den stenlagda gången och fram till gräsmattan på husets ena gavel. Satte mig på huk och plockade en röd, solmogen jordgubbe. Den var himmelskt söt och saftig. Jag gick sedan i ett par minuter runt i det daggvåta gräset och såg framför mig dagen gry. Jag samlade på ögonblick som detta att ta fram när sjukdomen gick över i nästa fas.
Jag hade för några veckor sedan träffat en ung präst som en nära släkting skickat hem till mig. Då han var både ung, snygg och trevlig vågade jag inte be honom komma in och inte heller träffa honom på hemmaplan. Jag bad att få ringa honom de gånger då jag verkligen behövde en medmänniska. Det var oftast när jag blivit akut inlagd på sjukhuset, Lenny tålde inte sjukhus och följde aldrig med dit.. David som han hette förstod då jag berättade om Lenny och hans svartsjuka. David lovade att be för mig men sa med en gång att han såg att jag bar på cancer. I hans ögon kunde jag läsa att han såg att jag var obotligt sjuk. Jag ryggade tillbaka för jag hade aldrig sett någon se mig i ett så tydligt fokus. Jag förstod där och då att mina dagar var räknade och att jag måste ta tillvara på varenda en av dem.
David och jag kom att träffas många gånger och han hjälpte mig igenom många svåra stunder. Jag vet inte om det var rätt att inte berätta om David för Lenny. Men så blev det…
Det var David som lärt mig samla på ögonblick av lycka vilket var precis det jag nu gjorde.
Jag plockade med mig hallonblad, svartvinbärsblad och mynta till mitt morgonte. Tassade tyst in samma väg som jag kommit ut och satte på en kanna vatten. Tog fram en kanelbulle ur frysen och värmde den i mikron. Livet kunde vara obeskrivligt vackert igenom köksfönstret en tidig morgon i juli. Jag kände att jag var iakttagen och vred sakta på huvudet. Det var Henrik som stod på tröskeln till köket och tittade på mig. ”Mamma du är så mager”, sa han tyst.
”Mm”, sa jag, ”det är därför jag sitter här och smygäter kanelbullar, vill du också ha en?”

När posten kom några timmar senare, var jag ute och höll Viktor (min yngste, nu två år gamle son) i händerna så att han kunde hoppa på studsmattan. Jag lyfte ner honom och vi gick tillsammans bort till brevlådan för att hämta dagens postskörd. Det var två räkningar, en tidning och ett vackert kuvert med ett rosa snöre i kanten. Jag sprättade genast upp kuvertet med okänt innehåll och drog fram papperet som fanns i kuvertet.
Jag hade beviljats pengar ur Cancerfonden. Jag hade för över ett år sedan ansökt om pengar till en utlandssemester för familjen och nu hade min ansökan beviljats. Jag var tacksam för Johannorna som hela tiden tipsade om just sådana här saker.
Tänk om jag kunde få vara så här frisk även i höst tänkte jag, då skulle det vara underbart att få åka iväg och uppleva utlandet tillsammans med familjen.

Det var en underbar vigselakt i kyrkan. Carl-Johan hade överraskat både oss gäster och Anneli med en solosång till bruden. Jag var mer lättrörd nuförtiden och fick torka ett par tårar. Jag hade spanat efter Helle och Linus men såg dem inte i folkvimlet. Jag hade längtat så efter ett samtal med Linus, ville gå tillbaka i tiden och tala om vår barndom, men framförallt hade jag en önskan om att han skulle finnas vid Lennys sida om någonting hände mig. Jag fick svårt att andas när jag tänkte på att Lenny ensam skulle ta hand om Henrik och Viktor. Det gjorde ont inuti hjärtat att veta att det skulle bli Henrik som fick ta ansvaret för Viktor. Han var bara åtta år.
Linus vägrade mig det här samtalet, förmodligen för att han inte skulle klara av att göra mig till viljes. Linus ville aldrig lura någon och heller inte göra någon illa. Jag visste att han inte klarade av Lenny, jag visste att min önskan inte gick att begära.
Jag hade nästan inga väninnor kvar, Lenny hade skrämt iväg dem genom att uppföra sig burdust och förolämpa dem. Jag hade bett på mina bara knän att han skulle respektera mina vänner men svartsjukan rev i honom och han kunde inte hjälpa vad som hände. Han blev sån av sin kärlek till mig. Jag hade i förtvivlan börjat ifrågasätta min personlighet eftersom jag kunde framkalla så mycket negativt hos någon som stod mig så nära.

Bröllopsfesten skulle firas på Norrfjorden som låg en och en halv mil ifrån kyrkan. Det var jag som körde eftersom jag inte skulle dricka alkohol. Lenny var uppe i högvarv. Jag visste att han mådde dåligt av att behöva träffa många av de bjudna gästerna.
Vi kom fram bland de första och ställde oss i ett hörn för att så snart brudparet anlände gratulera dem. Gästerna fylldes på i lokalen, jag och Lenny var snart inträngda i hörnet och det gick inte längre att komma vare sig fram eller tillbaka. Jag såg Linus och han nickade glatt åt mitt håll. Jag iakttog hur han samtalade med många av våra kusiner. Han såg ung och lycklig ut och släpade med sig Helle runt i lokalen. Helle såg lite lätt uttråkad ut. Lars, min äldsta bror, sprang runt och dunkade alla i ryggen och tisslade och tasslade. Han skulle förmodligen hålla tal eller något i den stilen för han samlade ihop ett gäng och de försvann sedan iväg bakom hotellet. Daga, Lars fru, stod och samtalade med vår äldsta kusin som nu när jag tänkte på det också hade drabbats av cancer. Jag såg hur Daga pratade och pratade med kusin Marielle som försiktigt försökte slinka iväg men hon kom inte undan. I ett annat hörn av lokalen stod Lillian, min syster, ensam och drack champagne. Hon försökte att göra sig osynlig men log och hälsade på alla som gick fram till henne. Mats, Lillians man, stod och pratade med de sportiga typerna i släkten och var fullständigt uppslukad av det samtal som pågick där.

Jag insåg plötsligt att jag och Lenny var utanför. Jag hade inte umgåtts med min släkt på många år eftersom Lenny vägrade att låta mig gå på släktkalasen. Det fanns inget att prata med någon om egentligen eftersom vi aldrig var med. Ingen kände oss. Vi kände ingen.
Linnéas tankar april 2003
Jag vet inte riktigt vid vilken tidpunkt eller händelse som jag helt förstod att jag nu kunde räkna resten av mitt liv i veckor. Det märkliga var att just nu fungerade min kropp i sin helhet som en frisk kropp. För första gången i mitt liv kunde jag äta allt utan att drabbas av smärtor.
Någonstans hade jag hört eller läst att det här tillståndet var vanligt …. Att man blir helt symptomfri för att en tid senare bli så sjuk att slutet inte kan bromsas. Min hy glänste och jag kunde själv se energin i mina ögon. Jag hade lagt på mig lite hull, håret var tjockt och medgörligt och en lust att avsluta mina relationer med min omgivning började ta form i mina tankar. Mor Asta skulle i dagarna fylla sjuttio år och hade ringt runt och bjudit oss närmaste till Hotell Eternity och restaurangen Sjunde Himmelen på lunch. Eftersom det var en vardag bestämde jag mig för att åka själv. Jag hade ingen lust att hamna i en het diskussion med Lenny om hur trött han var på min familj och deras rollspel och berättade därför inte om Mor Astas födelsedagsplaner. De andra kom en efter en ifrån sina arbetsplatser, jag kunde i lugn och ro ta en långlunch med tanke på att barnen inte skulle hämtas ifrån dagis och fritids förrän efter klockan fyra. Vi fick ett fönsterbord och kunde njuta av utsikten över vår stad. Jag hade det senaste året lärt mig att ta tillvara på ögonblick och det här var ett sådant. Utsikten sög i magen och jag vandrade med blicken över ställen där jag bott och upplevt saker som av någon anledning fastnat i minnet. Jag betraktade mina syskon deras respektive och mina föräldrar. De såg gamla ut, vi var inte längre en familj, kom jag fram till. Vi hade blivit egna öar med helt olika mål i livet. Inte konstigt att jag hade så svårt att få dem att stanna upp och känna det jag upplevde, min dödsångest. Det var precis så det var, det var mitt öde som jag själv skulle tvingas att gå igenom. Vi satte oss till bords och jag valde att sätta mig bredvid Helle. Jag tyckte om våra samtal och jag hade inte tid att slösa med. Jag ville att det jag gjorde skulle finnas kvar inom mig efteråt. Jag visste att våra samtal var av den karaktären. Jag funderade ofta på det vi sa i flera dagar efteråt. Särskilt när Helle lånat mig böcker. Jag älskade att diskutera dem med henne. Vi gillade båda två att loda i djupet av sanningen om människan och livet. Jag kommenterade inte till någon varför Lenny inte var med och de andra frågade inte heller.
Det fanns två färdigkomponerade menyer att beställa utifrån och för första gången överraskade jag alla genom att inte ta bort eller lägga till någonting. Det blev tyst runt bordet och till slut frågade Mor Asta om jag verkligen vågade äta mjölkprodukterna? Jag log och sa att jag ätit all mat i över två veckor nu och mått fantastiskt bra. Jag kände mig hur pigg som helst och det kändes som om kroppen för första gången någonsin kunde ta upp alla näringsämnena och faktiskt använda dem.
Vi åt, småpratade och stämningen var riktigt skön, vilket jag inte var van vid i det här sällskapet.
Helle sa direkt att hon tyckte jag blivit så vacker, energin lyste omkring mig. Jag visste att det hon sa var sant, jag hade själv sett förändringen och var stolt över att min kropp valt att ge mig den här gåvan även om det bara var för ett litet tag. Jag hade inte berättat för någon att mina dagar var räknade. Jag hade försökt att använda dagarna till att lämna avtryck efter mig, att konkret skapa föremål utifrån min person och mina tankar. Jag älskade havets blåa djup, änglarnas form och betydelse. Jag hade funderat ett tag men kommit fram till att en keramikkurs kunde vara ett sätt att skapa presenter, till var och en av dem jag höll av.
Jag hade börjat med en ängel till Henrik. Jag hade fått en lerklump av kursledaren, lyssnat till hans instruktioner och sedan slutit ögonen och låtit fingrar och mitt inre öga skapa. Jag blev själv förvånad när jag såg resultatet. En stor, proportionell ängel låg framför mig. Jag fylldes av lycka, insåg att det inte handlade om mig och hur konstnärlig eller duktig jag var utan att den bild jag haft inom mig kunde ta form och bli till den ängel jag så gärna ville att Henrik skulle ha kvar när jag inte längre fanns hos honom. Det låter kanske absurt att man förbereder sig på att lämna dem man älskar men för mig fanns det ingen annan väg. Jag skulle tvingas att följa mitt ödes väg men jag hade själv makten över det jag lämnade efter mig. Det blev en slags tröst i all bedrövelse. Idag hade jag packat en väska med presenter till alla som kommit för att fira Mor Asta. Jag hade inte satt några namn på paketen utan tänkte öppna dem och sedan låta var och en välja ut något av mina alster. Men eftersom vi hittills bara hunnit avnjuta förrätten var det en stund kvar tills jag skulle ha min presentutdelning.
Maten var himmelsk, reklamen var inte överdriven utan det smakade som lätta moln av smaker i munnen. Jag älskade verkligen mat och det kändes så underbart att inte behöva kompromissa, bland råvarorna. Jag hade levt hälsosamt men inte hade det förlängt mitt liv så den sista tiden tänkte jag utan att skämmas, frossa i smaker och de allra godaste råvarorna.
Varje kock kom ut och beskrev i detalj hur de komponerat sin rätt, maten smakar verkligen ännu bättre när man vet hur smakerna gifter sig med varandra och hur det söta och salta smälter samman. Jag åt sakta och lät varje munsbit smälta i munnen. Helle njöt av sin mat hon med…hon stönade och viskade till mig att det var hur gott som helst. Jag kunde inte låta bli att le åt henne, det spelade ingen roll hur gammal hon blev i år räknat, hennes sinne behöll sin barnsliga charm. Lars åt snabbt och effektivt, frågan var om han hade någon smakupplevelse alls med den ofokuserade blicken som gick ifrån klockan, mobilen och köksingången. Han verkade inte kunna få sin mat fort nog. Jag kunde inte låta bli att känna en viss irritation över hans sätt. Det var mammas födelsedag, tjäna pengar kunde han göra imorgon. När han nu ändå var här kunde han väl låta bli att stressa stämningen. Jag la märke till att det var fler än jag som betraktade Lars, alla med en egen tolkning av hans uppförande. Den enda som inte gav Lars en blick var hans fru. Hon var engagerad i ett samtal med Lillian och Mats som hon valt att sätta sig bredvid. Linus satt mittemot Helle och betraktade utsikten drömmande medan han sakta åt upp varenda liten smula på tallriken. Han var inte den som pratade för att motverka tystnaden, han lyssnade på det som intresserade honom och verkade betrakta samtliga runt bordet. Jag kom på honom flera gånger med att syna mig i sömmarna. Helle försökte få med honom i våra samtal och lyckades ibland. Jag var stolt över min lillebror, han var lycklig och verkade arbeta med det han drömt om som ung. Inte dåligt att lyckas gå i mål med livet i behåll. Mina perspektiv var ju i och för sig inte som andras, ibland önskade jag att man kunde förmedla mitt perspektiv bara för att få människor att släppa taget om det oviktiga och ta tag i det som betyder något. Det var en av de aspekter med min sjukdom som jag faktiskt var tacksam för.
Vi hade fått in kaffet och efterrätten dukades ut, Helle lyste upp när de bar in små tallrikar till var och en med ett par praliner på. Jag insåg snabbt att det här var ett bra tillfälle att ta fram mina paket och sträckte mig efter väskan som jag ställt under bordet.
Jag var nöjd med glaseringen av mina alster. Det var en ganska unik metod som vår kursledare visat oss. Just till de blå nyanser som jag älskade hade resultatet blivit i mina ögon magiskt. Jag kände det lite som att jag gav bort en del av min själ till var och en. Jag hade egentligen alltid undvikit att ge bort presenter, varför visste jag egentligen inte. Kanske var det rädslan för att mottagaren inte skulle tycka om det jag valt ut. Det blev en rolig upplevelse att se vad var och en valde och deras genuina intresse för hur jag gjort dem. Jag såg en glimt av att Helle förstod vad det hela egentligen handlade om. Jag såg hur hon kände över varje sak, och lät dem ligga i handen en stund. Hon vände och vred på ett saltfat en stund och jag visade henne var jag gömt min namnteckning. Min väska var tom, i mitt hjärta fanns stunden bevarad och jag drog igen dragkedjan.
Vi avslutade måltiden och gick i samlad trupp till garaget i Focus där de flesta valt att parkera bilen. Jag var så tacksam för att jag orkat igenom en så pass lång stund utan att vila. Jag skulle köra direkt hem nu för att hinna vila en stund innan resten av familjen skulle droppa in.

Helles tankar juni 2003
Jag låg i min säng och funderade. Jag skulle sova men kunde inte somna. Det var oftast då, när jag lugnade ner mig efter en dag mitt i livet, som jag kunde höra mina tankar. Just den här kvällen handlade de om hur livet efter Linnéa skulle bli. Jag visste att Linnéa inte skulle överleva det här året, kanske inte ens den här månaden. Linus var på konferens i Tyskland, på kontoret i Köln. Barnen hade jag lagt en timme tidigare och huset var så där tyst som det blir när lugnet lägger sig och sömnen övermannar barn efter barn i rum efter rum.
Då ringde telefonen. Jag svarade snabbt, jag hade lagt telefonen bredvid mig för att kunna svara snabbt så att inget av barnen skulle vakna. Jag tittade inte på nummerpresentatören för jag var helt säker på att det var Linus som ringde.
Jag blev därför förvånad när det var Linnéas röst som mötte mig.
Hon sa direkt att hon inte tagit något smärtstillande medel, och att hon tvivlade på sitt eget omdöme. Det som hänt var så naturligt men ändå i vanlig mening galenskap. Hon tänkte inte berätta det för någon mer än mig. Det vore ju dumt att avsluta sitt liv med att betraktas som galen. Jag kunde se igenom luren hur hon log för sig själv.
Hon berättade därefter att hon träffat en ängel. Han hade inte sagt att han var en ängel men hon hade vetat det ändå. Kanske för att hon inte såg att han kom in genom dörren, kanske för att han heller inte lämnade rummet via dörren.
Linnéa berättade att hon legat och oroat sig för pojkarna och Lenny. Hennes läkare hade sagt att det var viktigt att hon vilade kroppen och sov mycket för att hämta kraft. Tyvärr kunde hon inte koppla av eftersom hon inte hade funnit det inre lugnet. Hon hade legat i sjukhussängen och bett till Gud när hon känt att hon inte var ensam i rummet. Först hade hon försiktigt kikat med ena ögat, sedan öppnat båda ögonen och sökt igenom rummet med blicken. I hörnet där det stod en fåtöljliknande stol, där hade han suttit och betraktat henne. Hon tyckte först att han såg förvirrad ut och trodde han sökte någon släkting som han kanske planerat att besöka. Hon hade frågat honom om han ville att hon skulle ringa på någon sköterska som kunde hjälpa honom. Han hade då tittat rart på henne med ett leende i mungipan. Det var många år sedan jag besökte någon här, sade han sedan lugnt. Min fru dog på det här sjukhuset för femton år sedan.
Plötsligt fylldes mitt huvud med en massa bilder, berättade Linnéa. Jag såg honom sitta i samma fåtölj som han gjorde nu men rummet var fyllt av läkare och sköterskor och de talade i facktermer med varandra medan de rullade ut en säng med mannens fru i. Hans fru hade redan lämnat kroppen, jag såg hennes skepnad precis ovanför kroppen men personalen agerade som om hon fortfarande var vid liv. De ropade till mannen att sitta kvar, de skulle till rummet intill för att ge hans fru intensivvård. Jag kände mannens förtvivlan och hur ont det gjorde då hans hjärta brast. Samtidigt fanns det en annan känsla, en känsla av glädje över att hans fru inte behövde lida mer, kunde det stämma? Hans känslor tog över hela min kropp och jag förstod inte vad som hände, hur det gick till?
”Förlåt Linnéa”, sa mannen då plötsligt. ”Jag glömmer hur lätt du har för att känna empati.”
Jag var tillbaka i rummet, nu var det bara mannen i fåtöljen och jag i sängen.
”Vad hände”, frågade jag?
”Du förflyttade dig till ett av mina starkaste minnen som levande”, sa mannen som presenterade sig som Bertil.
Han var alldagligt klädd i ljusbeige polotröja, kofta och bruna manchesterbyxor. Ansiktet var gammalt och fårat, jag fick en känsla av att han sett ut så den sista tiden av sitt liv. Jag blev lite rädd för mina egna tankar. Dock uppmanade mannen mig att lita på mina tankar.
Linnéa blev tyst och jag uppfattade en snyftning i telefonluren. ”Helle”, viskade hon, ”jag har mött en ängel och jag vet inte om jag har blivit psykiskt knäpp, om jag drömmer eller vad som är verklighet längre.”
”Jag är så tacksam för han stannade hos mig en ganska lång stund och förklarade en massa saker som jag inte kunnat förlika mig med.”
”Jag har till och med fått ett inre lugn som jag önskat mig så innerligt.”
”Jag avbröt henne där och frågade om det var så farligt att inte förstå den här upplevelsen eller hur den var möjlig.”
Jag bad henne bara vara, det spelade ingen roll hur det gått till. Det enda som var viktigt var att hon blivit lugn och så som jag tolkade hennes röst var detta en fantastisk upplevelse.
”Du har rätt”, sa hon. ”Jag är tacksam över mitt samtal med Bertil. Kanske var han en vanlig människa som skulle hälsa på sin fru och bara fått en tillfällig förvirring, kanske var jag omtöcknad eller så var detta en annan upplevelse. Jag vet att jag aldrig upplevt något liknande men kan nästan inte vänta på att få uppleva det igen. Det var fantastiskt att kunna gå in i någon annans känslor och upplevelser.”
”Berätta mer om ert samtal”, bad jag henne.

Bertil bad mig lägga mina händer mot mitt hjärta. Jag gjorde som han sa och kunde då känna mina cancersvulster i kroppen. Jag kände deras hetta och livskraft och förstod samtidigt att jag inte kunde besegra dem. Jag såg hur de sakta slukade mig men upplevde också ett tillstånd av fullständig harmoni. Mitt hjärta fylldes av kärlek och skratt. Hela magen blev varm och rosaröd av glädje. Jag ville flyga, jag ville sprida min lycka, men jag låg stilla och tog in alla känslor som fyllde kroppen.
Bertil reste sig ur fåtöljen och kom fram till min sjukbädd, han tog min hand och berättade om sitt liv. Han förskönade ingenting utan berättade utifrån ett objektivt perspektiv. Jag beundrade honom för hans ärliga sätt att framställa sig själv på. Själv har jag aldrig kunnat berätta min livshistoria utan att lägga till några vita lögner, inte för någon. För mig var det inte lögner utan bara lite ”krydda”, den nakna sanningen var inte lustfylld och vem vill naken utsätta sig för andras uppfattningar.
Jag kunde till slut inte hålla mig utan frågade Bertil om han var en ängel. Bertil log och sa att han var det jag ville att han skulle vara, det var fritt för mig att bestämma.

”Är jag galen Helle”, viskade Linnéa?
Jag ville ge ett svar som inte kunde misstolkas när hon sedan låg i sin ensamhet och analyserade sin dag.
”Jag är avundsjuk på dig”, svarade jag sanningsenligt.
”Jag tror du har mött sanningen, vägen och livet, det vi alla söker efter.”
”Jag visste att det var dig jag skulle ringa”, fnissade Linnéa.
”Jag slog ett nummer och blev glad när jag hörde din röst Helle. Jag är trött nu, dödstrött, vi hörs.” Hon hade lagt på luren och jag funderade ända tills jag ryckte till av nästa telefonsignal. Den här gången var det Linus och jag återberättade Linnéas och mitt samtal för honom.
Han var tyst en lång stund sedan sa han att det var en otrolig historia. Där hade Linnéa sökt efter sanningen i hela sitt liv så kom den och satte sig hos henne när hon behövde den som bäst. Tankekraften var kanske starkare än vad vi människor kunde ana.
Vi pratade en stund och sa sedan god natt till varandra.
Jag kunde inte somna nu heller utan låg och tänkte på Linnéa. Jag beundrade henne, hon var modig som vågade leva.
Hon levde ju med vetskapen om att hon skulle bli sämre för varje dag. Ingen kunde heller säga henne hur det skulle kännas eller hur det skulle vara att sakta dö.

fredag 16 januari 2009

Att drunkna en smula i vardagen…


Kära bloggare, väl mött!

Jag ställer mig ständigt frågan…”har jag roligt…är det här positiv stress” och hittills är det väldigt stimulerande…men visst drunknar man en smula i vardagen?

Vad har hänt den här veckan?
I måndags kom eleverna tillbaka efter ett välförtjänt jullov…min tjänst hade utökats ifrån två klasser till sex och med ytterligare två ämnen…
Jag, maken och dottern har varit på handledarutbildning för körkortet…jag och en medtvingad make har varje kväll stånkat oss runt en runda på 5 kilometer!
Dammsugarmunstycket strejkar…hemmet har förfallit…och….nu är det äntligen fredag!
Dagens bild visar…middagens ”galna sallad”…
Recept – häpp;
Olika salladssorter
Kokta svarta bönor
Kapris
Nötter
Fetaost
Päron
Granatäpple
Dressing; olja, vinäger, salt, peppar och färskpressad citron

Helgen har omarbetats…ifrån att ha varit på väg till Formex och Stockholm kommer vi nu istället att åka på kalas till pappa som fyller år. Försöka hinna renovera färdigt sovrummet och fika med kompisar på söndag!
Önskar er alla en underbar helg!
Imorgon kommer ett inlägg med ett lååååångt avsnitt ur min bok…
Varma kramar,
Bella

fredag 9 januari 2009

Ett litet smakprov...



Jag lovade ju att bjuda på ett smakprov ur min roman ”Någon fattas mig…” och såklart håller jag vad jag lovar! Till er som inte vill läsa...det är mycket...mycket text idag...bjuder jag på ett fotocollage av min hund som blir så glad när man kommer hem!
Varm kram Bella...som önskar alla en skön helg!

Ni som vill fortsätta...
Jag har hämtat ett utdrag ur min roman ifrån sidan 136 och för att sätta in er i sammanhanget kan jag berätta att jag skrivit boken i dagboksform utifrån ett tiotals personers perspektiv. Utav dessa huvudpersoner dör två kvinnor innan de hunnit fylla 40 år. Linnéa är en av dessa. Hon var min svägerska och gick bort den 6 juli 2003. Jag har utifrån våra samtal skrivit ner alla hennes ord och tankar som dagboksanteckningar.
Man kommer in i texten när hon fått sin diagnos. Till 99 % är det som jag skrivit sant. Romanen handlar om tre olika, stora förluster som påverkat mig och min familj men även släkt, vänner och grannar.

Linnéas tankar november 2001
Kroppen lydde mig inte längre. Både psykiskt och fysiskt var jag förlamad av trötthet. Jag hatade mig själv för att jag inte orkade med vardagen. Egentligen fick jag skylla mig själv för det var jag som tjatat mig till ytterligare ett barn. Lenny hade efter en vecka med Henrik, vår förstfödde son, sagt att ett barn fick räcka. Han hade nog med sig själv och tyckte inte hans tid räckte till för mer än ett barn. Eftersom jag själv var ett barn av fyra, kunde jag inte tänka mig något värre än att vara enda barnet. Alltså hade jag tjatat. Efter sex år gav Lenny slutligen med sig. Henrik var ett mycket tyst och stillsamt barn så Lenny förtog sig inte direkt med honom. I praktiken slogs jag och Lennys mamma om att få ta hand om Henrik, vilket Lenny till slut såg och han var då villig att skaffa ännu ett barn.

Jag tror att det var då som cancern tog fäste i min kropp. Det var så mycket annat på mig som växte i rekordfart, bröst, mage, fötter och fingrar. Lilla jag hade aldrig känt mig så vacker och frisk som under den graviditeten. Jag var pigg och det kändes som om jag skulle orka hur mycket som helst. Jag arbetade heltid, skötte hem och barn. Det enda molnet på min himmel var att Lenny ständigt stressade mig. Så fort jag kom innanför ytterdörren stod han där, krävde middag och min totala uppmärksamhet på hans person. Jag fick inte ens gå på toaletten! Ofta hämtade Lenny Henrik och så stod de två där och väntade på mig medan jag hängde av mig ytterkläderna och gick ut i köket för att laga mat. Att arbeta över var inte att tänka på för då visste jag att Lenny skulle vara galen när jag kom hem. Jag hade flera gånger försökt att få honom att lugna ner sig genom att ringa honom, berätta att jag till exempel fått trafikförhinder och skulle bli sen. Det hjälpte inte, han var ändå hysterisk när jag kom hem.
Värst var det den gången när jag anmäldes av min arbetsgivare till en obligatorisk kurs och skulle åka tidigt och komma hem två timmar efter normal arbetstid. Tyvärr var det inte jag som körde bil den gången, utan en av mina manliga medarbetare som hade tjänstebil. Han hade fått uppdraget att köra oss andra. Totalt var vi fem stycken som skulle genomgå den här kursen. Klockan fyra kände jag hur min mobil började vibrera, det fortsatte timme efter timme med fem minuters mellanrum. När det återstod en timme av kursen gick jag till toaletten och svarade.
”Lenny skrek i luren och sa att jag måste komma hem genast. Både han och hans mamma hade försökt att få Henrik lugn i bilen när de skulle åka till en restaurang för att få mat men ingenting hade fungerat.”
”Henrik är hysterisk och det är ditt fel, hur kan du göra så mot ditt barn skrek han till mig.” Jag kände hur pulsen och hjärtat började slå hårdare. ”Jag förklarade för honom att jag måste lägga på och att jag inte kunde påverka när jag kom hem idag.”

Hemresan blev pinsam. Batteriet i mobilen tog slut och Lenny hade avtvingat mig ett löfte om att ringa varje kvart, så jag fick be Dan som körde att stanna vid olika bensinstationer en gång i kvarten. Arbetskamraterna iakttog mig i smyg med en bekymrad min, jag såg det i ögonvrån. Samtidigt som jag var ledsen över att ha vållat min familj så mycket besvär, var jag irriterad över att inte kunna få arbeta ifred. Skulle mitt liv fortsätta så här skulle jag snart dö i hjärtinfarkt.
Jag hann inte komma innanför ytterdörren förrän Lenny mer eller mindre hade kastat en gråtande Henrik på mig. Så fort han kände mina armar omkring sig tystnade han och viskade att han älskade mig. Jag brydde mig inte om att ta av skorna utan gick direkt in till Henriks rum där vi satt tätt intill varandra på hans säng i mörkret.
”Mamma, sa han. Jag har suttit i flera timmar bakom min dörr för jag ville inte störa pappa. Jag var inte hungrig för jag hade gömt ett par kex och en banan under sängen. Det var pappa som ville ringa och farmor ville också ringa till dig. Är du ledsen mamma?”
Jag strök honom över kinden och sa; ”att ibland måste man jobba lite mer men som tur var hände ju inte det så ofta. Nu skulle han bara koppla av och försöka somna så skulle jag väcka honom imorgon och tillsammans skulle vi äta vår frukostgröt.” En liten stund senare sov han och andades med lugna djupa andetag. Jag reste mig upp ifrån sängen och tassade försiktigt ut ifrån hans rum.

Lenny stod utanför Henriks rum och väntade på mig. Han hade ont i hjärtat och magen hade varit i totalt olag hela dagen. Han orkade inte vara ensam med allt ansvar och hans mamma kunde inte släppa allt och komma hit bara för att jag fått för mig att jobba lite mer.
”Som förälder måste man ta ansvar. Hur skall du kunna ta hand om ett barn till när du inte kan ta hand om det vi har, det undrar jag ofta skall du veta. Han tittade inte ens på mig utan gick och lade sig i gästrummet. Jag orkar inte höra dina ursäkter sa han innan han stängde dörren.”

Jag måste prata med någon tänkte jag, jag blir galen annars. Frågan var med vem? Sedan jag träffat Lenny hade jag tappat kontakten med alla mina vänner och stunder som de här kändes tunga eftersom jag behövde någon när Lenny stängde ute mig. Jag hämtade telefonen och gömde den i byxlinningen ifall Lenny skulle dyka upp. Jag kröp ner i den kalla och ensamma sängen, drog duntäcket över huvudet. Förhoppningsvis skulle det isolera min röst lite, även om jag visste att jag skulle vara tvungen att viska.
Utan att tänka hade jag slagit numret till min svägerska Helle och min lillebror Linus. Det var Helle som svarade. Hon berättade att hon också låg i sängen, Linus var i England och arbetade i ett par dagar. Helle avvaktade lite och lät mig inleda samtalet. Jag berättade utan omskrivningar hur jag hade det hemma och på jobbet. Att bara få vräka ur sig allting kändes skönt, det blev lättare att andas och ångesten som jag inte kunnat sätta ord på släppte också gradvis. Det enda Helle egentligen sa under hela samtalet var att om hon kunde hjälpa mig så fick jag säga till. Hon visste lika väl som jag att jag inte kunde ta emot någon hjälp, det skulle innebära att jag fick lämna Lenny. Jag ville inte lämna Lenny, jag älskade ju Lenny. Jag kunde prata med Helle för hon lyssnade utan att döma mig.

Jag visste att varken hon eller Linus kunde hantera Lenny men de fanns där. Det räckte för mig. De hade för länge sedan accepterat hur mitt förhållande fungerade och behövde jag något ställde de upp, det visste jag.
Helle undrade om det kunde vara en lösning om jag gick ner i tid på arbetet. Slutade en timme tidigare varje dag till exempel. Då skulle jag hinna fixa middag innan Lenny kom hem.
Tanken var bra men jag trivdes på jobbet och ville inte förändra något där.
Jag hörde steg i hallen och viskade hej och stängde av telefonen. Lenny öppnade dörren och kikade in i mörkret. När han inte såg eller hörde något stängde han igen och jag hörde att han tassade tillbaka till gästrummet.

Nu låg jag mellan rena vita lakan med en gul filt över mig, Landstingets emblem fanns tryckt på allt i sängen. Jag hade cancer. Jag hade diagnostiserats…aggressiv bröstcancer. Nu visste jag varför jag varit så trött.
Jag skulle börja behandlingen redan imorgon. En egen professor hade man tilldelat mig, professor Zacharias. Jag skulle få cellgifter, en cocktail som man sade här på avdelningen. Det här var en ny era i mitt hälsokostliv. Jag som inte ätit värktabletter, druckit sprit, rökt eller ätit onyttig mat. Jag skulle nu förgifta mig själv för att ta död på bröstcancern. Mentalt var det tungt att acceptera.
Pappa hade varit med mig och det var tur, för jag hade inte orkat lyssna på allt man sagt mig igår. Man hoppades att giftet skulle minska storleken på knölen i mitt högra bröst och det skulle man kunna se efter att jag behandlats fyra till fem gånger. Jag skulle totalt få tolv cellgiftsbehandlingar och sedan skulle jag strålas. Om inte det hjälpte skulle man operera bort mitt bröst.
Bröstcancerpatienter med min diagnos hade en överlevnadsstatistik på tjugo procent och levde i snitt i två år efter diagnos och behandling om man inte blev frisk.
Tur att jag var mammaledig så att jag inte behövde sjukskriva mig ifrån mitt arbete. Mamma var hemma och hjälpte Lenny med barnen och pappa hade lovat att komma tillbaka till mig imorgon. Egentligen kunde jag slappna av för det fanns inga krav här och nu. Jag orkade inte mer idag men imorgon skulle jag kämpa, jag måste kämpa och vinna över cancern. Jag hade inte gråtit kom jag plötsligt på. Jag var för trött för att känna ledsamhet, jag var mer tacksam över att man hittat en förklaring till att jag inte orkade vara mamma och hustru. Jag skulle sova nu och börja mitt nya liv imorgon. Jag slogs av en tanke, i sju år hade Lenny fört en kamp för att skydda mig och Henrik ifrån allt och alla. Han hade inte bara byggt konkreta staket runt vårt hus och tomt utan även mentala, abstrakta staket runt våra liv. Men man kan inte bygga ut cancer och döden, det hade han förmodligen aldrig räknat med. Nästan lustigt! En form av livets ironi...

onsdag 7 januari 2009

Återkommande reflektioner


Att det är stor skillnad i tidsuppfattningen emellan tiden då jag var 7 år och nu 42 år, det kan jag tycka är rimligt…men att tiden går fortare nu än för 10 år sedan…det tycker jag inte är lika självklart. Minns som den 7-åring jag en gång var, det evighetslånga jullovet…de sista dagarna räknade jag…längtade ju så efter fröken och kompisarna…
Men nu…räknas inga dagar…inte åt det hållet i alla fall…nu ser jag solen, älskar den långa promenaden…mina tankar…jo, jag njuter av stunden…inser sedan att min normala vardag inte är riktigt njutbar…eftersom jag måste stressa för att hinna med allting…till och med promenaden efter jobbet blir stressig…hrm…har länge sagt att förändringens timme är slagen….
Hur får man då tiden att gå långsamt? I mitt fall…bara när man har riktigt tråkigt. Riktigt tråkigt…när har jag det? I väntrummet på Vårdcentralen om jag inte hittar en färsk tidning…vilket jag faktiskt gjort de senaste gångerna…alltså faller detta alternativ bort…köerna på ICA Maxi vid storhelgerna…att stå i dem är riktigt tråkigt och då kan tiden verkligen snigla…om inte någon väntar på mig…då går det plötsligt väldigt fort tidsmässigt…ja, jag blir rent stressad av att stå stilla…
Än så länge minns jag i alla fall de tillfällena då tiden stod stilla…som de gånger när jag väntat på maken utanför en bilverkstad och det är iskallt i bilen…maken har upplyst mig om att det tar 10 minuter…fötterna är isbitar efter 5 minuter…då står tiden stilla! De senaste åren har jag dock inte följt med…eftersom min erfarenhet säger att jag inte kommer att ångra det beslutet…

Jag ställer mig i alla fall frågan… varför ökar tiden i takt med min ålder? Där satt den, puh!
Är det för att jag plötsligt utan att märka det inte hoppar över några dagliga moment… som att ställa in disken efter mig när jag ätit frukost? Det minns jag att jag struntade i som ung…visst var det äckligare att skölja ur tallrikar med intorkade matrester men…idag tycker jag det är mer praktiskt att komma hem till en ren diskbänk…glöm det…jag har tonåringar…alltid överfylld diskbänk… Där har vi det…istället för två uppsättningar har jag idag fem och ta det gånger…vad en tonåring plockar fram…aha! Jag lägger min tid på att försöka hålla iordning efter tre curlade tonåringar (det där curlade är mitt eget fel)….jag inte bara städar utan kör dem kors och tvärs igenom vårt land…och det för att få umgås så mycket som möjligt med dem…och så vet jag var de är…
Så skillnaden nu är egentligen att då var det jag och bara jag som tog upp min tid…nu delar jag min tid emellan tre tonåringar och deras behov…min egen tid ligger på sparlåga för att tas ut i ljuset igen när barnen är utflugna…och goa maken får lite uppmärksamhet däremellan…som i förrgår när vi firade 19-årig bröllopsdag…tänk…vad många år som gått sedan vi 23 år gamla stod framför prästen och lovade nöd och lust…men så är det nog…ur vissa perspektiv har lång tid passerat medan andra perspektiv…som det här att jag varit ledig i 17 dagar och det sa svisch…jag vet ju egentligen varför…
Jualfton (en massa förberedelser), sonens 18 års dag (en massa förberedelser), nyårsafton, min födelsedag (förberedelser), bröllopsdag…om ni visste vad mitt hem glänser efter allt städande…
Ja, om det ändå vore så väl…”skrattanfall”
Slutsats…livet är i alla fall rättvist när det gäller tid…vi har alla lika många timmar på dygnet…saken är bara den att somliga (läs jag) tror att man kan fylla dem i oändlighet…och så tycker jag andra hinner med så mycket mer…hur går det till?

Bilden visar julgranspyntet som nu lagts tillbaka i sin låda igen…för att om sisådär ett år (läs tre svisch) tas fram igen…
PS. I nästa inlägg presenterar jag en text ur min bok. DS

lördag 3 januari 2009

Min alldeles egna dag


Då insåg jag…att jag är inte mätbar i år…mig får man summera utifrån den känsla jag befinner mig i! De 42 år som jag befunnit mig här på jorden har givit mig erfarenheten av ansvarstagande vuxen, oansvarig tonåring, wild and crazy allt som oftast, glad, ledsen och allt det där som hör livet till…men just i denna stund…nu när jorden snurrar sina varv och dygnet närmar sig den fjärde dagen in på det nya året…dagen då mina år summeras till 42 år…då känner jag mig fnissig, trött och har stor lust att kittla min allvarsamme man…jag känner mig full av liv och vill hoppa i sängen, äta i sängen…vara uppe hela natten fastän jag är vråltrött och ögonen verkligen går i kors…istället för att laga mat imorgon till kalaset vill jag sova och kolla på film…vara så där totalt oansvarig…som min 16-åriga dotter…men då kommer den 18-årige sonen in och undrar hur jag planerat morgondagen. Den 18-årige sonen är 180 cm lång och mogen…ibland mer mogen än jag och då undrar jag hur det är möjligt att jag kan vara hans mamma? I samma sekund minns jag hans födelse…och alla de känslor som då härskade i min kropp...går in i känslan och inser att jag fått mer insikt sedan dess, att tiden förser oss med visdom om vi vill, om vi tar emot…men tiden tvingar oss inte att förbli vid vår läst…utan det är OK att ibland gå in i en känsla som fanns för länge sedan men som man kan behöva även många år senare…
Jag tror jag är som ett gammalt träd med ett grenverk som förnyas ständigt…jag vet hur många mina årsringar är…det sitter i ryggmärgen men jag är sedan kompatibel med mina yngre grenar…delar av mig själv som njuter av det som var bra i det förgångna och som inte behöver åldras…
Jag kommer inte att ha 42 ljus i tårtan…jag kommer istället att ha alla de tårtor jag gillar…för som vuxen får jag bestämma…även om det är drömmar som jag hade som barn…
Minns hur pappa skrattade och sa…när vi stod och skulle välja tårta på konditoriet…
Jag ville nämligen köpa tre olika tårtor…
Du får välja en…men när du är stor och kan betala dina egna tårtor, då kan du köpa alla tre… Tänk…där är jag nu! Fast idag uppskattar jag hembakat…lite vuxenvarning…men som sagt tre olika tårtor har jag ändå fixat…för vissa ränder går liksom aldrig ur!

Kram, Bella

PS! Bilden visar "Projekt sängkammarrenovering" som nu pågår...förhandskik på den vitmålade träpanelen. DS

torsdag 1 januari 2009

Första dagen i mitt liv – år 2009


Ett blankt blad i min…livets bok…
Då väljer jag att inte tro på lågkonjunktur, arbetslöshet och andra negativa trender.
Jag tror 2009 är omtankens år… tankar om varandra, om dem vi känner men också om dem vi inget vet…
Hur kan jag göra skillnad? Kan jag det?
Små skillnader…kan till exempel vara;

När jag anlade min trädgård var det för att glädja…människa, djur och natur… Har det fungerat kan man undra? Trodde nog ingen skulle kunna se vad som dolde sig bakom häcken (inte min kroppsliga) men är jag ute…ser någon gå förbi…någon vars kroppsspråk avslöjar ett försynt intresse…då bjuder jag in… Kanske har jag lyckats glädja någon...grodorna i dammen har i alla fall tacksamt spridit sig...

Ryktet om min trädgård har spridit sig…så också min rädsla…för att någon skall ha för höga förväntningar…förväntningar som inte motsvaras…
Men jag är en glad amatör…med kanske lite gröna fingrar…mycket tokiga idéer och en man som tror på mig. Fantastiska förutsättningar för att fylla bladen i min…livets bok…

Jag är naiv, godtrogen men framförallt så tror jag på mina drömmar (stark magi)…så idag har jag börjat drömma om…förändringar som gör skillnad, både i stort och smått… trädgården är smått…få se om jag törs berätta om stort!
Skall hålla vardagen på avstånd ytterligare ett par dagar…planera, baka, drömma och skriva!
Bilden är tagen under dagens promenad…
Kram,
Bella