fredag 9 januari 2009

Ett litet smakprov...



Jag lovade ju att bjuda på ett smakprov ur min roman ”Någon fattas mig…” och såklart håller jag vad jag lovar! Till er som inte vill läsa...det är mycket...mycket text idag...bjuder jag på ett fotocollage av min hund som blir så glad när man kommer hem!
Varm kram Bella...som önskar alla en skön helg!

Ni som vill fortsätta...
Jag har hämtat ett utdrag ur min roman ifrån sidan 136 och för att sätta in er i sammanhanget kan jag berätta att jag skrivit boken i dagboksform utifrån ett tiotals personers perspektiv. Utav dessa huvudpersoner dör två kvinnor innan de hunnit fylla 40 år. Linnéa är en av dessa. Hon var min svägerska och gick bort den 6 juli 2003. Jag har utifrån våra samtal skrivit ner alla hennes ord och tankar som dagboksanteckningar.
Man kommer in i texten när hon fått sin diagnos. Till 99 % är det som jag skrivit sant. Romanen handlar om tre olika, stora förluster som påverkat mig och min familj men även släkt, vänner och grannar.

Linnéas tankar november 2001
Kroppen lydde mig inte längre. Både psykiskt och fysiskt var jag förlamad av trötthet. Jag hatade mig själv för att jag inte orkade med vardagen. Egentligen fick jag skylla mig själv för det var jag som tjatat mig till ytterligare ett barn. Lenny hade efter en vecka med Henrik, vår förstfödde son, sagt att ett barn fick räcka. Han hade nog med sig själv och tyckte inte hans tid räckte till för mer än ett barn. Eftersom jag själv var ett barn av fyra, kunde jag inte tänka mig något värre än att vara enda barnet. Alltså hade jag tjatat. Efter sex år gav Lenny slutligen med sig. Henrik var ett mycket tyst och stillsamt barn så Lenny förtog sig inte direkt med honom. I praktiken slogs jag och Lennys mamma om att få ta hand om Henrik, vilket Lenny till slut såg och han var då villig att skaffa ännu ett barn.

Jag tror att det var då som cancern tog fäste i min kropp. Det var så mycket annat på mig som växte i rekordfart, bröst, mage, fötter och fingrar. Lilla jag hade aldrig känt mig så vacker och frisk som under den graviditeten. Jag var pigg och det kändes som om jag skulle orka hur mycket som helst. Jag arbetade heltid, skötte hem och barn. Det enda molnet på min himmel var att Lenny ständigt stressade mig. Så fort jag kom innanför ytterdörren stod han där, krävde middag och min totala uppmärksamhet på hans person. Jag fick inte ens gå på toaletten! Ofta hämtade Lenny Henrik och så stod de två där och väntade på mig medan jag hängde av mig ytterkläderna och gick ut i köket för att laga mat. Att arbeta över var inte att tänka på för då visste jag att Lenny skulle vara galen när jag kom hem. Jag hade flera gånger försökt att få honom att lugna ner sig genom att ringa honom, berätta att jag till exempel fått trafikförhinder och skulle bli sen. Det hjälpte inte, han var ändå hysterisk när jag kom hem.
Värst var det den gången när jag anmäldes av min arbetsgivare till en obligatorisk kurs och skulle åka tidigt och komma hem två timmar efter normal arbetstid. Tyvärr var det inte jag som körde bil den gången, utan en av mina manliga medarbetare som hade tjänstebil. Han hade fått uppdraget att köra oss andra. Totalt var vi fem stycken som skulle genomgå den här kursen. Klockan fyra kände jag hur min mobil började vibrera, det fortsatte timme efter timme med fem minuters mellanrum. När det återstod en timme av kursen gick jag till toaletten och svarade.
”Lenny skrek i luren och sa att jag måste komma hem genast. Både han och hans mamma hade försökt att få Henrik lugn i bilen när de skulle åka till en restaurang för att få mat men ingenting hade fungerat.”
”Henrik är hysterisk och det är ditt fel, hur kan du göra så mot ditt barn skrek han till mig.” Jag kände hur pulsen och hjärtat började slå hårdare. ”Jag förklarade för honom att jag måste lägga på och att jag inte kunde påverka när jag kom hem idag.”

Hemresan blev pinsam. Batteriet i mobilen tog slut och Lenny hade avtvingat mig ett löfte om att ringa varje kvart, så jag fick be Dan som körde att stanna vid olika bensinstationer en gång i kvarten. Arbetskamraterna iakttog mig i smyg med en bekymrad min, jag såg det i ögonvrån. Samtidigt som jag var ledsen över att ha vållat min familj så mycket besvär, var jag irriterad över att inte kunna få arbeta ifred. Skulle mitt liv fortsätta så här skulle jag snart dö i hjärtinfarkt.
Jag hann inte komma innanför ytterdörren förrän Lenny mer eller mindre hade kastat en gråtande Henrik på mig. Så fort han kände mina armar omkring sig tystnade han och viskade att han älskade mig. Jag brydde mig inte om att ta av skorna utan gick direkt in till Henriks rum där vi satt tätt intill varandra på hans säng i mörkret.
”Mamma, sa han. Jag har suttit i flera timmar bakom min dörr för jag ville inte störa pappa. Jag var inte hungrig för jag hade gömt ett par kex och en banan under sängen. Det var pappa som ville ringa och farmor ville också ringa till dig. Är du ledsen mamma?”
Jag strök honom över kinden och sa; ”att ibland måste man jobba lite mer men som tur var hände ju inte det så ofta. Nu skulle han bara koppla av och försöka somna så skulle jag väcka honom imorgon och tillsammans skulle vi äta vår frukostgröt.” En liten stund senare sov han och andades med lugna djupa andetag. Jag reste mig upp ifrån sängen och tassade försiktigt ut ifrån hans rum.

Lenny stod utanför Henriks rum och väntade på mig. Han hade ont i hjärtat och magen hade varit i totalt olag hela dagen. Han orkade inte vara ensam med allt ansvar och hans mamma kunde inte släppa allt och komma hit bara för att jag fått för mig att jobba lite mer.
”Som förälder måste man ta ansvar. Hur skall du kunna ta hand om ett barn till när du inte kan ta hand om det vi har, det undrar jag ofta skall du veta. Han tittade inte ens på mig utan gick och lade sig i gästrummet. Jag orkar inte höra dina ursäkter sa han innan han stängde dörren.”

Jag måste prata med någon tänkte jag, jag blir galen annars. Frågan var med vem? Sedan jag träffat Lenny hade jag tappat kontakten med alla mina vänner och stunder som de här kändes tunga eftersom jag behövde någon när Lenny stängde ute mig. Jag hämtade telefonen och gömde den i byxlinningen ifall Lenny skulle dyka upp. Jag kröp ner i den kalla och ensamma sängen, drog duntäcket över huvudet. Förhoppningsvis skulle det isolera min röst lite, även om jag visste att jag skulle vara tvungen att viska.
Utan att tänka hade jag slagit numret till min svägerska Helle och min lillebror Linus. Det var Helle som svarade. Hon berättade att hon också låg i sängen, Linus var i England och arbetade i ett par dagar. Helle avvaktade lite och lät mig inleda samtalet. Jag berättade utan omskrivningar hur jag hade det hemma och på jobbet. Att bara få vräka ur sig allting kändes skönt, det blev lättare att andas och ångesten som jag inte kunnat sätta ord på släppte också gradvis. Det enda Helle egentligen sa under hela samtalet var att om hon kunde hjälpa mig så fick jag säga till. Hon visste lika väl som jag att jag inte kunde ta emot någon hjälp, det skulle innebära att jag fick lämna Lenny. Jag ville inte lämna Lenny, jag älskade ju Lenny. Jag kunde prata med Helle för hon lyssnade utan att döma mig.

Jag visste att varken hon eller Linus kunde hantera Lenny men de fanns där. Det räckte för mig. De hade för länge sedan accepterat hur mitt förhållande fungerade och behövde jag något ställde de upp, det visste jag.
Helle undrade om det kunde vara en lösning om jag gick ner i tid på arbetet. Slutade en timme tidigare varje dag till exempel. Då skulle jag hinna fixa middag innan Lenny kom hem.
Tanken var bra men jag trivdes på jobbet och ville inte förändra något där.
Jag hörde steg i hallen och viskade hej och stängde av telefonen. Lenny öppnade dörren och kikade in i mörkret. När han inte såg eller hörde något stängde han igen och jag hörde att han tassade tillbaka till gästrummet.

Nu låg jag mellan rena vita lakan med en gul filt över mig, Landstingets emblem fanns tryckt på allt i sängen. Jag hade cancer. Jag hade diagnostiserats…aggressiv bröstcancer. Nu visste jag varför jag varit så trött.
Jag skulle börja behandlingen redan imorgon. En egen professor hade man tilldelat mig, professor Zacharias. Jag skulle få cellgifter, en cocktail som man sade här på avdelningen. Det här var en ny era i mitt hälsokostliv. Jag som inte ätit värktabletter, druckit sprit, rökt eller ätit onyttig mat. Jag skulle nu förgifta mig själv för att ta död på bröstcancern. Mentalt var det tungt att acceptera.
Pappa hade varit med mig och det var tur, för jag hade inte orkat lyssna på allt man sagt mig igår. Man hoppades att giftet skulle minska storleken på knölen i mitt högra bröst och det skulle man kunna se efter att jag behandlats fyra till fem gånger. Jag skulle totalt få tolv cellgiftsbehandlingar och sedan skulle jag strålas. Om inte det hjälpte skulle man operera bort mitt bröst.
Bröstcancerpatienter med min diagnos hade en överlevnadsstatistik på tjugo procent och levde i snitt i två år efter diagnos och behandling om man inte blev frisk.
Tur att jag var mammaledig så att jag inte behövde sjukskriva mig ifrån mitt arbete. Mamma var hemma och hjälpte Lenny med barnen och pappa hade lovat att komma tillbaka till mig imorgon. Egentligen kunde jag slappna av för det fanns inga krav här och nu. Jag orkade inte mer idag men imorgon skulle jag kämpa, jag måste kämpa och vinna över cancern. Jag hade inte gråtit kom jag plötsligt på. Jag var för trött för att känna ledsamhet, jag var mer tacksam över att man hittat en förklaring till att jag inte orkade vara mamma och hustru. Jag skulle sova nu och börja mitt nya liv imorgon. Jag slogs av en tanke, i sju år hade Lenny fört en kamp för att skydda mig och Henrik ifrån allt och alla. Han hade inte bara byggt konkreta staket runt vårt hus och tomt utan även mentala, abstrakta staket runt våra liv. Men man kan inte bygga ut cancer och döden, det hade han förmodligen aldrig räknat med. Nästan lustigt! En form av livets ironi...

19 kommentarer:

Ann-Catrin sa...

Bella!!
kära du.. du skriver så fint att det gör ont i hjärtat
Tack för att du delar med dig, och det gav verkligen mersmak..
Det är härligt att det finns såna som du som kan skriva så...

Tusen kramar
din vän
Ann-Catrin


jag hoppas du fick mitt mejl förut...

Merja sa...

Kul att du kom till skott med skrivandet!!
Fint att du ger ett smakprov. LYCKA TILL!

Anonym sa...

Jag saknar ord. Det är hemskt att höra hur B hade det. jag gillade henne mycket! Min sista bild är så himla positiv av henne! Hon var glad och lycklig och faktiskt lite berusad...:)
Du skriver underbart! Kram T

Lallis - liv och leverne sa...

Men goa du så bra du skriver.Och du berör och engagerar!
Stor kram från mig.
/Lallis

Vita hjärtan sa...

Så bra du skriver....mycket gripande. Jag vill läsa forsättningen!

Kram Annemari

Willewira sa...

Åh, Bella! Jag är tagen.

Vilken berättelse, så stark. Så gripande. Detta vill jag följa... jag vill veta mer är min spontan känsla.
Du är otroligt duktig på att skriva.
Tack för att du vill dela med dig av detta som är så personligt.
Jag tar emot och bär det med mig...

Varmaste kramar
Willewira

Mamma C sa...

Du skriver så bra det berören verkligen enda in i hjärtat. Hoppas på att du lägger ut något mer smakprov av ditt skrivande. Lycka till
Kramis Mamma C

MiaMaria sa...

Hej Bella!

god forts...

Jisses vad bra du skriver men ack så sorgligt....en tår faller.
Tack för att du delar med dig....
Lycka till med boken fortsätt i samma anda....

Ha´en bra helg!
MiaMaria

nea i det gula huset sa...

Hej hej!

Jag vill läsa mer!!
Vad duktig du är på att skriva!
Men jag får en klump i magen när jag läser hur hon har det hemma! Så ska man ju inte behöva ha det..varken som barn eller mamma! Hoppas att lilla Henrik har det bra!?

Kram Nea

Lotta 8`) sa...

Hej Bella och god fortsättning. Så du skriver bok?! Vad duktig du är - så kreativ och så mycket du har att dela med dig av. Har nu läst det du publicerat och det var mycket gripande...... kära nån! Kan inte låta bli att tycka synd om henne, *karlusling* och sedan bli så sjuk.... tänk så många livsöden det finns, som vi inte har en aning om!!! Tack för att du är så stark att du delar med dig av händelserna. Det får mig att reflektera om hur jäkla bra jag har det!!! Hoppas du delger oss mer från boken - mycket läsvärt! Ha det så gott och en trevlig helg, kramen =)

Annie - Annalunda sa...

Käraste goaste Bella! När jag gick in till dig idag trodde jag att jag skulle läsa lite om vovvarna... istället fastnade jag här och kunde absolut inte sluta läsa -trots att det gjorde ont både i mage och hjärta. Du skriver mycket mycket bra! Med känsla och tonen slås an på en gång. Jag ställer mig först i kö för att få köpa din bok...med en liten dedikation (hoppas jag ;)

Oj... vilket människoöde... knävla karl... Jag skulle nog vilja veta på en gång hur detta går...

Kram Annie

Hemma hos Bröderna Bus sa...

Läser ditt inlägg med en klump i magen. Vad fint du skriver...eländes elände hur det kan vara.
Som du också ser så har jag brutit mitt löfte om en datafri helg. Vet du? Jag som aldrig varit nån dataälskare är också helt bloggberoende. Har som dig dissat både TV, tidningar och annat ;O)
Ha en bra kväll och stora kramen till dig goa du!

Annie - Annalunda sa...

Nu läste jag igen.... såååå bra!!!!

Vill du ha en testläsare till hela så ställer jag gäääärna upp!!!!

Jag är glad att du vill vara med i min utlottning!

Kram Annie

Britt sa...

Mycket bra skrivet och rörande lycka till //Britt

Britt sa...

Det ser jag framemot//Britt

Hjärtat Mitt sa...

Tack för ditt besök hos mig.
Visst får man mycket inspiration på nätet :)
Nu ska jag kika runt hos dig en stund.

♥♥♥♥♥ Mari i Marieholm

Ann-Catrin sa...

Bella!!

Fick du mitt senaste mejl???

kram på dig
A-C

Har skrivit två mejl som svar på ditt..är det något fel kanske på din adress??

Vardagstugg sa...

vad duktig du är på att skriva! Verkligen bra!

Annelie

Södralycke sa...

Vad bra du skriver, så medryckande och gripande! Blir så sugen på att läsa fortsättningen!

Önskar dig en skön helg, Kram Johanna