Idag…sista dagen på året 2008…
Var det ett bra år?
För lille T på bilden finns bara vägen framåt…för mig…jag kikar mycket i backspegeln men håller båda händerna på ratten för att hålla mig kvar på vägen framåt…
För mig innebar det ett omtumlande år? Jag inser att jag har levt i en illusion när det gällt i alla fall ett av mina barn… Jag har uppenbarligen inte läst de tecken som funnits utan låtit mig vilseledas… inte bra! Får väl ge mig lite plus för att jag till slut tog tag i saken och lyckades få fram sanningen – men oj, vad den gjorde ont!
Här har jag gått och inbillat mig att jag kan det här med ungdomar… har ju arbetat med ungdomar i över tio år, alltid haft huset hemma fullt, utbildat mig till att kunna läsa orostecken… och är bra på att göra det när det gäller andras tonåringar men de som står mig närmast…har jag alltså inte sett…
Jag tror egentligen inte det handlade om att se… utan mer om att inte vilja inse…
Kampen går vidare och jag har bestämt mig för att vinna!
En annan fundering är…
När tar föräldraskapet slut? Aldrig? När barnet är 18, 20, 30 40 eller 50 år? Ibland när mina föräldrar meddelar mig att de inte kan komma på min födelsedag… tänker jag…hmmm…just snygga föräldrar som inte bryr sig…och då fyller jag 42 år på söndag (alltså år 2009)…så omedvetet betecknar jag mig som barn till mina föräldrar…och jag inser då att ålder inte har med det hela att göra. Om man vänder på det och tänker på de gånger då föräldrarna tycker att man är vuxen och faktiskt får bete sig som vuxen… då blir jag arg och tänker…komma här och snacka, jag är faktiskt över 40 år, vuxen att själv hantera min situation…
Jag vill att mina barn, 18, 16 och 14 år skall ha utrymmet att växa, känna sig vuxna när de mognat och känslan i sig infinner sig men att de alltid kan komma hem till mamma och pappa… och att det är OK att ibland känna sig liten på jorden. Jag insåg inte när jag 23 år gammal blev mamma att jag ingått ett livslångt föräldraskap… jag min dåre… trodde att det var de första åren som var svåra…innan man kunde kommunicera…så lite jag visste och tur var det annars hade jag kanske tvekat…
Min personlighet är omhändertagande…om adoption varit enkelt hade jag nog haft huset fullt av barn… men jag har insett att man måste räcka till för alla!
Att ha ett stort hjärta och kunna ge kärlek är enkelt men att hinna lyssna och se varje individ…det är liksom det som är tricket…
Även om man själv vet att man lyssnar och ser så är det inte det som räknas…utan det som räknas är hur den andre upplever det… så kommunikation är inte den enkla lösningen…utan den komplexa.
Jag tror inte år 2009 handlar om min karriär eller andra framgångar som jag kan lyckas med utan om jag är tillräcklig som människa för dem som finns omkring mig. I mitt personliga brev som jag skickar när jag söker arbete (söker ibland för att hålla mig a jour med tidsandan) har jag rubriken ”Mitt mål” som är;
Att utvecklas i mötet med människor och tillsammans skapa arbetsglädje. För mig är mötet människor emellan det viktiga, att bevara den stunden då man möts och till hundra procent vara närvarande.
Av hela mitt hjärta vill jag upplevas som lyssnande, att jag ser människor omkring mig och att jag känns närvarande!
Jag är så lycklig för att jag hittade bloggvärlden och att ni underbar bloggvänner finns här! Någon som ser, lyssnar och ibland visar sin närvaro!
Jag önskar er alla ett GOTT NYTT ÅR och må era önskningar uppfyllas!
Skål och kram,
Bella
