Dröm & Vision

Jag har blivit faster!

2009-08-21T09:53:00.005+01:00

Min man och "Flickan"

Nu minns jag hur mysig den där doften av baby är...hur pyttesmå tår en enveckas baby har...hur mjukt babyhåret känns emot näsan...och hur man drar in den där varma mjuka doften av mirakel...att ett nytt liv har kommit!
Kanske har jag tyckt att brorsan har väntat länge med att skaffa barn...får nog erkänna att jag nästan gett upp hoppet...därför blev man så där alldeles extra glad när han och hans sambo i julas berättade att de väntade barn! För mig var det verkligen längesedan de mina var små...för att vara exakt...nästan 15 år sedan... Så att få småbarn i familjen igen kändes hur kul som helst!

Den 6 augusti ringdes det ifrån Söder sjukhuset i Stockholm och en glad, nybliven pappa meddelade att det blivit en flicka!

Några dagar senare kunde jag naturligtvis inte hålla mig utan övertalade maken om att vi skulle åka upp till Stockholm och hälsa på! Och inte förstår man det hela förrän man med egna ögon sett det lilla miraklet! Får jag presentera "Flickan"...föräldrarna har tre namn som de väljer ibland och inte heller idag har de bestämt sig...så just nu kallas hon för "Flickan"!
Vill önska alla en härlig helg!
Själv skall jag slappa ikväll...gå på svågerns 40 års kalas på lördag och pyssla på söndag!
Kram världen!
Bella

En annorlunda sommar!

2009-08-11T21:40:00.004+01:00

Bad i ösregn!

Jag tänkte unna mig att filosofera lite över de sommarveckor som jag haft semester...
Innan semestern var det sååå varmt, strålande sol och absolut ingen AC på skolan där jag jobbade. Så fort minsta chans uppenbarade sig för att få sätta sig ute tog vi den...näsan mot solen och så drog vi upp byxorna en bit...det gäller att sola så stora delar av kroppen som möjligt...kan tänka mig att det såg fånigt ut för de som passerade förbi...men oj vad vi njöt!
Sedan kom då äntligen den där dagen när semestern skulle börja...och vad började den med kan man undra...jodå..regnet kom...först tyckte jag detvar helt OK...trädgården var i stort behov av vatten...men efter fjärde veckan kändes det rätt tröstlöst! Vet inte hur många gäster som suttit med oss under vår paviljong och ätit grillat...i störtregn...men...så förra veckan kom då solen...vi slängde oss ut i båten och hängde vår båt på släp efter syrrans segelbåt när vi fläktat av oss...i tre dagar seglade vi och njöt...så nu när vi i måndags började arbeta igen kändes det som en härlig sommar...för visst har vi badat och solat!! Vi avslutade sista semesterhelgen med två fester på raken...underbara fester med underbara människor! Så summan av kardemumman är...tänk vad lite sol kan göra:)
Önskar alla en härlig vecka!
Kram,
Bella

Det doftar...ros!

2009-07-05T19:36:00.003+01:00

Trädgården är magisk! Jag tror aldrig jag har sett den blomma så här mycket tidigare år! Är det solen? Det häftiga regnandet innan högtrycket kom? Kanske att värmen kom tidigt i år? Hur som helst...vackert är det! Det finns bara ett problem...så fort jag går förbi rasar blomklassar till marken...torkan tär...blomningen är vacker men ack så kort! Jag läste på VäxthusMadams blogg om fotsalt med rosor...det får bli många sådana...för jag vill njuta doften länge...

Jag tror aldrig jag varit så trött som under veckan som gått...värmen tar ut sin rätt på sliten Bella...men när klockan närmar sig elva på kvällen vaknar livsandarna till liv...joggingskorna åker på och det är så underbart att få springa av sig all den samlade energin och rastlöshet som dagen lagrat...För en stund sedan kom det lite regn...luften blev klar och plötsligt fick jag lust att rensa garderober, städa och fixa lite stämning...tänk...jag tror jag snart är mig själv igen!
Kramar till bloggvärlden,
Bella
som önskar alla en underbar vecka!

Imorgon min sista arbetsdag...både sorgligt och skönt!

2009-06-24T21:56:00.002+01:00

Hejsan kära bloggare...saknar bloggeriet men snart finns tid för fotografering och filosoferande...livsandarna skall släppas på grönbete...imorgon är min sista arbetsdag på Turistgymnasiet för den här terminen...

Jag har inte hunnit njuta av trädgården ännu...regn och sol har satt fart på det hela...så här finns mycket att utforska...hittade supergoda, solvarma, röda jordgubbar...så söööta - mums! Vi hann även lägga i båten nu ikväll...premiärturen fick det att virvla till i hela känslocentret...hur har jag kunnat glömma denna underbara frihetskänsla som havet, solen och vinden i håret drar igång? Det har varit mycket känslor på jobbet det sista...många som slutar, elever som tagit studenten...jag har fått så många vänner för livet att jag känner mig rik...men det är jobbigt med avsked...så undertecknad har gråtit floder...förhoppningsvis är jag snart på andra sidan...och kan njuta av sommar, sol och ledighet!
Det var bara det jag ville säga...
Kramar och godnatt!
Bella

Stolt mamma - det är jag det!

2009-06-08T05:53:00.006+01:00

Kära bloggvänner...hoppas ni inte har gett upp hoppet med mig!
Det är inte särskilt tätt emellan inläggen nu för tiden kan jag konstatera så här i arla morgonstund...
Kan bara inte låta bli att skriva om än så lite...
Förra veckan och veckan innan den var magisk! Kropp och själ fylldes av så många otroliga känslor att det till slut nådde ända upp och lyckotårar har trillat nedför kinderna i omgångar skall ni veta...först ut var mina elevers bal...bara tänk att de ville ha "gamla fröken" med...det var en underbar kväll ute på Marstrand!

Sedan blev det onsdagen den 27 maj - sonens student och tillika syrrans 40-års dag!
Jag kom hem sent på tisdagskvällen då fyra elevers projektarbeten, den praktiska delen skulle avklaras...vin- respektive ölprovning...måste säga att det var imponerande att lyssna till dem. Jag blev "biten" av det här och skall absolut ha "provning" hemma under sommaren - mycket kul att syssla med i goda vänners lag. Dessvärre råkade jag svälja vin när vi skulle "gurgla" runt det i munnen...värre eftersom jag körde bil till jobbet...men jag hittade en lärare med körkort som åkte buss så hon lovade att köra mig hem...så jag kunde fortsätta att "smutta". Lite glad i hågen kom jag då hem på tisdagskvällen klockan 18.30 och precis när jag skall gå in igenom dörren slår det mig att det var jag som skulle storhandla idag...vilket jag då inte hade gjort...hmmmm...inte kunde jag köra bil heller...inte bra! Fick alltså redogöra situationen för maken som körde mig till affären och hjälpte mig att handla.
För att sedan komma ikapp...bakade jag och städade hela natten...
Jag bakade sex GI-bröd och ljusare frallor, gjorde en tapasröra på oliver, sardeller, vitlök och citron. Det blev tre Hasselnötstårtor, en After Eight chokladtårta, fyra morotstårtor, två citronpajer och två plåtar Kärleksmums. Middagen bestod av Tjälknöl och potatisgratäng samt att istället för att slå ihop en sallad fick gästen själv välja vad de ville blanda ihop. Tyckte det kunde vara bra eftersom gästerna denna dag var blandade. Jag hade även kokt citronsaft som vi blandade med bubbelvatten...blev jättefräscht!
Sonen gick ut klockan 14.30 i Göteborg så vi begav oss in redan klockan 13.30 vilket var en himla tur...för det var svårt att få parkeringsplats! Sedan kom då den magiska stunden när han tillsammans med sin klass stod på den blå balkongen och vinkade! Det var då...som jag utan förvarning blev...totalt känslofylld...alla år av kamp...den långa vägen till denna dag...var över! Stolt mor med tårar i ögonen och ett hjärta fyllt med kärlek stod där och bara njöt!
Senare på kvällen sa sonen till mig att det här var den bästa dagen i hans liv! Tänk...då är det värt att baka och städa en hel natt!
Och vi hade tur med vädret...bara kuling...inget regn...lite sol!
Kramar,
Bella

Dagbokstankar i maj...

2009-05-15T06:07:00.002+01:00

Som vanligt håller jag i hatten för att den inte skall blåsa av när jag rusar runt i livet! Jag kan sammanfatta mitt liv så här; Jag har roligt och skrattar mycket, i veckan har det dock varit mååånga tårar men...man skall inte ta en lärartjänst på 120% och samtidigt ha eget företag...särskilt inte när det är högsäsong på företagets produkter och gymnasietreorna skall ha slutbetyg av undertecknad i fyra ämnen...så förlåt alla som jag inte hunnit med...min tid räcker inte hur jag än försöker...

Förra lördagen såg ut så här...Vi (maken, jag och äldste sonen) satte oss klockan 06.00 i bilen..."Mot Sherwoodskogen" sa, vi inte utan tysta styrde vi kosan mot Stockholm! Kvällen innan hade vi packat en jättesläpkärra full med beställda planteringsbord och dynboxar. Sonen satte sig tillrätta för att räkna inför Nationella proven i Matte C, följde endast med för att få hjälp med matten av pappa. Själv plockade jag fram en bunt med Nationella prov i Engelska B och rättade. Dagen flöt på och vi hann hälsa på brorsan och Systa, en bonus som vi hoppats skulle hinnas med (var inne på Chokladfabriken och köpte varm choklad med marsmallows och en sagolik chokladtårta...underbar fika, för det gäller att njuta av livet också hi, hi)...magen växer (obs inte min...utan svägerskans som skall föda i juli) och efter att vi uppdaterat oss med varandras liv...bar det iväg hemåt igen. Hemma 23.23 på kvällen och hade då hunnit rätta 29 prov...nöjda gick vi och lade oss...sov gott kan jag lova! Söndagen...hade lovat syster att följa med på Lisebergs Trädgårdsdagar men visste att jag borde åka till Helsingborg med leveranser...ibland förvånar jag mig själv...för utan att veta hur jag gjorde hade jag övertygat min syster om att vad hon behövde förutom Liseberg...var ju en "roadtrip" med mig till Helsingborg...så klockan 9.30 satt vi i bilen...Liseberg var som vanligt inspirerande (jag köpt en mysig gammaldags back med möjlighet att skriva med krita på sidorna och naturligtvis måste jag ju fylla den med gammeldags flaskor med hemlagad Lemonad...helgens "att göra") sedan bar det av emot Falkenberg och Laxbutiken...stopp nummer två...och såååå gott! Efter att ha kört vidare och sett en skylt med Norrvikens Trädgård så svängde vi av där...i Båstad visade det sig...insåg att jag aldrig varit där förut...vilken miss för det har var en mysig och vacker plats på jorden! Några timmar senare var vi iväg igen och nu gällde det att vara fokuserade...Helsingborg nästa! Summan av kardemumman...hemma igen vid 20 tiden...

Måndag...Sedan kom ödestisdagen...min farfars födelsedag egentligen men han är död sedan många år...dock tänker jag alltid på honom den här dagen och det gjorde jag även den här morgonen. Dottern kom oväntat hem ifrån pojkvännen, hade upptäckt att hon hade sovmorgon men ropade att någonting var väldigt fel hos grannfamiljen i backen. Pappan sprang runt med mobilen och skrek frustrerat i den...plötsligt kom det en ambulans i full fart...körde nästan på två hjul upplyste hon mig om...Jag blev orolig och undrade vad som kunde ha hänt...var på väg till jobbet och slet till mig bilnycklarna...satte mig i bilen och när jag svängt runt hörnet ser jag en ambulanshelikopter som landar på gärdet framför mig. Bilar står i dikena och människor står förstelnade i vägkanterna...men ambulanspersonalen står still...ingenting händer...jag kör vidare...känns som om detbara är jag som är på väg någonstans i denna minut. ommer darrandes till jobbet...ringer till en annan granne...ingen vet någonting...några timmar senare får jag ett SMS...Lilla A i grannfamiljen är död...bara två...nästan tre år på jorden fick hon...och tårarna trillar på kinden...för jag inser att det värsta som kan hända en mamma och pappa är att förlora sitt barn...en känsla man lätt kan sätta sig in i...bara tänka..."tänk om det var vår Clara"...

Idag är det fredag...trodde i tisdags att tiden stannade...men det gjorde den bara för en stund...för alla runt omkring...går klockorna igång igen...det är bara för mamman och pappan som tiden för alltid har stannat...även om de kommer att försöka att få igång den igen...

Nu skall jag sätta mig i bilen och åka till jobbet...men jag vill uppmana alla att göra det idag som man verkligen vill göra för man vet aldrig hur morgondagen blir...
Önskar er alla en underbar helg!
Kramar,
Bella

Violer till farmors minne!

2009-04-22T17:56:00.005+01:00

I april månad...det vill säga nu...är det 10 år sedan min farmor Gulli gick bort...och jag måste erkänna att jag nästan varje dag tänker på henne...
Oftast är det något jag gör som hon kommenterade eller något jag gillade som hon därför alltid var noga med att ge mig.

Jag älskade hennes nybakade, sega hönekakor...vet inte hur många spisar hon slet ut eftersom hon var van vid att grädda dem i vedeldad ugn. Hon berättade för mig att hon satte på högsta värmen både på ugnen och någon spisplatta...sedan gräddade hon med hjälp av sin brödspade så att det stod härliga till...och gudomligt gott blev det! Hon brukade göra små hjärtan istället för stora brödkakor till mig och mina barn...små gester som alltid värmde i hjärtat.

Såg man trött ut bäddade hon genast (obs sommartid) ner en i hammocken och lekte sedan tills man vaknade med barnen. Jag vet att hon älskade att leka med barnen så jag åkte nog ner i hammocken även om jag inte var trött men småbarnsmammor protesterar inte i sådana lägen...

Tänk att det har gott 10 år sedan hon dog...igår satte jag mig ned för att rensa lite i en rabatt och när jag satt där kände jag hur doftviolernas doft fullständigt uppslukade mig...farmors doft...farmor älskade violer...så violer hade jag aldrig hemma för dem gav jag till farmor...men i år för första gången har jag köpt violer...till mig själv men också till minnet av min farmor som jag tror sitter på ett moln och dinglar med benen...
Det är mycket just nu...så inläggen duggar inte tätt precis men det kommer lite då och då...håll till godo!

Kramar,
Bella

Med rumpan i solen och näsan i jorden!

2009-04-13T14:51:00.006+01:00

En sen Påskhälsning...sådär i sista minuten...annandag påsk!
Många drömmar att uppfylla och visioner att planera...hann med lite grann av det som jag hade tänkt mig men konstaterar så här dagen innan vardagen drar igång igen att...jag inte hann allt...den här gången heller...
Påsken har varit precis så där skön som den skall vara med mat och möten med vänner! Vi hann dra ihop en rejäl hög med ris så att det blev en påskbrasa och Olsson-Ilde, Gawell och Hulling kom förbi. Vi drack vin och åt tårta ute i nattens sena timme till eldens värme och skådespel!
Innan kvällens brasa hade vi påsklunch och därefter fika i solen...så skööönt! Sedan fick syrran och jag för oss att vi skulle gräva upp sticklingar och sätta i krukor...det gjorde vi...ca 60 krukor planterades med akilejor, doftvioler, vit sköldpaddsört, dubbla vitsippor, vitsippor med grön krage, iberis och taklökar. Syrran skall ta med en lista till jobbet och pröva att sälja till arbetskamrater för 10 kr/kruka...få se hur det går...får vi in lite prngar kan vi fortsätta ta upp skott...det är jorden som kostar...krukor och skott har jag gott om...rensar ju bort och slänger annars...

Till påsklunch hade jag efter önskemål ifrån yngste sonen Flygande Jakob med banan, mandarin och jordnötter som tillbehör, en kall äggsallad med isbergssallad, purjolök, äpple, kokta ägg, creme fraiche, majonäs, salt och peppar...gott! Till det nybakta frallor, äggost och ägghalvor med lite gott på! Till kaffet blev det kärleksmums...i solen!

Här kommer lite vårbilder!
En sen...och så typiskt mig GLAD PÅSK!
Kramar,
Bella
Hon med näsan i jorden och rumpan i skyn!

Galet gôtt i solen!!

2009-04-04T20:15:00.005+01:00

Vaknade vid sjutiden av att solen kittlade vid ögonlocken...den där goa känslan av äkta lust att vakna infann sig...så jag slog upp ögonen och inte blev jag besviken...strålande sol som sakta fyllde sovrummet...en slags magisk energi. Låg kvar en stund mellan lakanen och funderade på hur jag skulle lägga upp dagen...tvätta...var ett måste, kanske jag skulle börja med att lägga in en maskin...svingade benen över sängkanten (jäpp det fixar jag än...)och passade på att fixa mig en frukostbricka när jag ändå var uppe och sprang...stor kopp vaniljte med mjölk, nybakat bröd med leverpastej och gurka och en liten delikatess yoghurt som pricken över i:t...en bra dag...börjar med en bra frukost! Sedan var det dags för promenad med hunden, kundbesök och därefter handla lite grillmat!
Under tiden grillen värmde upp...kunde jag inte låta bli att rensa lite i mitt "sippeträdgårdsland"...det var då jag upptäckte grönsippan och blåsippan som visade upp sig i sin skönhets glans...jag konstaterar att nu är det vår!

Dagen till ära är jag klädd i marinblå piratbyxor, blått linne och jeansskjorta (och nyrakade ben) jösses vilken chock det var när de korta byxorna kom på och jag såg hur håriga ben jag har haft i vinter...men nu är det åtgärdat och förhoppningsvis infinner sig snart en klädsam solbränna på dessa vintervita, hårlösa ben (he, he)!
Maten har avnjutits och den där sköna tröttheten som en dag ute ger har infunnit sig...nu skall jag slappa med en trädgårdstidning ochs edan blir det kvällspromenad med hunden! Jag säger bara...ohhhh, vilken toppendag!
Kramar,
Bella

Idag blev jag lite som Alfons...om än ofrivilligt!

2009-04-03T20:04:00.003+01:00

När jag kom hem ifrån arbetet idag såg jag knopp på min "gulsippa"...blev sådär vårfnattig som man kan bli och skulle bara...springa in med matkassarna och därefter direkt hämta kameran...men...hunden som längtat...ville ut på direkten...sonen ville bli körd till LAN-party, dottern bli hämtad vid bussen, äldste sonen hämtad vid bussen...så kom pappa, han ville kika på en dynbox och småprata...sedan ville dottern bli körd till bussen för att åka till pojkvän. När jag backade in med bilen igen låg dimman tät och mörkret började svepa in...så kan det gå när man bara...

Men knoppen kommer ju inte att springa ifrån mig...så imorgon bjuder jag på "gulsippeknoppar"!
Önskar er alla en solig helg med vila och vårsprall!
Kram,
Bella

En känsla av vår!

2009-04-01T19:51:00.002+01:00

Solen värmde verkligen min kropp och själ idag...trots att jag mellan 08.00-14.00 upplevde det som om jag vore i ett växthus...och det var verkligen varmt...jag var inte på något vis ensam...näe...det var jag och 40 gymnasieelever åk 3 som gjorde svenska Nationella prov i en paviljong med mååånga fönster...tomat...röd blev jag av värmen...tror jag...kändes i alla fall så! Sedan bestämde jag mig för att kompa ett par timmar...njuta av dagen! Jag åkte hem...planterade om lite växter...rusade runt och busade med hunden, satte mig på trappan och bara njöt! Och vet ni vad...det gör jag nästan aldrig...sitter ned menar jag...för njuter det gör jag av det mesta jag företar mig!
Jag är så himlans glad för att jag lever...att jag får uppleva ännu en vår! Satt en stund förut och läste Sabinas blogg...Sabinas kamp för livet...och en tår rann nedför kinden...för Sabina dog igår och den där kampen känner jag så väl igen!
Love,
Bella

Snetändning av kaffe!

2009-03-29T10:36:00.003+01:00

Hallå alla ni goa människor!
Har vaknat till liv...äntligen!
Jag berättade ju i förra inlägget om att jag hamnade på utvecklingssamtal...och blev då bjuden på kaffe och semla...till historien hör att jag inte dricker kaffe...kan lägga in aldrig ordet där så cementerat är det...
Varför? Har aldrig börjat...tyckte det var varmt, smakade svart och inte som något jag kände igen och gillade...åren har ju gått...jag dricker te, varm choklad, vin, champagne, must, dricka, saft och vatten med mera (kände att jag var tvungen att säga det...annars låter jag så ovuxen)...
Innan jag drack denna kopp kaffe hände sig följande på skolan;
Ledsen arbetskamrat vill prata, jag lyssnar...ledsen arbetskamrat försvinner en liten stund...kommer tillbaka och har köpt kaffe och kaka till mig. Ställer det framför mig och sätter sig sedan bredvid och säkert omedvetet...studerar mig...
Det är alltså jag och en kopp kaffe...tack och lov för kakan...jag kämpar men lyckas till slut få ner det mesta...
Jag vet...man kan förklara sig men...det kändes inte rätt och jag lever efter min magkänsla och därför blev det nu så här...

Facit...Två koppar kaffe i en kropp som aldrig intagit detta förut...jo, jo...speedad är en försiktig förklaring av min fredagseftermiddag...
Klockan två på natten låg jag fortfarande och fokuserade på att böja tårna (ett tips ifrån Måns Zelmerlöw...radiointervju P3 förra fredagen)...jag kanske slumrade till någonstans under natten men jag följde timme efter timme på klockradion..stön!

Sedan var det ju upp vid 08.00 för att hjälpa till på vårmarknaden som jag lovat dagen innan...lovade även en kompis att vi skulle åka på marknaden tillsammans...jag var trött...så trött att jag började må illa...så när klockan var två hägrade sängen...
Där har jag till och från hållit till...tills nu! Känns fortfarande som jag smält i huvudet i en sten...

Vad lär jag mig av detta? Jo....
Kaffe är starka saker...för en som inte prövat innan!
Finns det nu någon som umgås med mig IRL och inte vet att jag inte dricker kaffe...Bjud mig inte på det...jag blir verkligen konstig!
Ha en skön söndag!
Kramar,
Bella

Fredag...då är det ball med rock`n roll!

2009-03-27T21:24:00.001Z

Välkommen!
Imorse…om jag vetat…hur dagen skulle utvecklas kanske jag hade dragit täcket över huvudet…men bara kanske…
Hysterisk son…som inte ville öppna dörren…när jag kom klockan 06.00 för att höra hur långt han kommit med sin power-point…lite ”dagen D”…åk 3 på gymnasiet, redovisning av projektarbetet som arbetats fram under ett halvår…
Allt som jag hör inifrån rummet, vars dörr är stängd…låst…tillbommad är…”det har gått åt helvete…jag gör det inte”…
Inser som den mamma jag är…att det är dags för moment…övertalning…alltså ropar jag på maken (he,he) som vägrar gå upp om han inte får kaffe??
Kanske pratade han i sömnen för han kommer till undsättning…maken…
Efter en stund släpps vi in, fråga mig inte hur…men vi får upp honom…in med honom i duschen…trots att han är säker på att han kommer att dö…av migrän, magsår eller panikångest…

Vi väcker de andra barnen…maken ger sig av till arbetet…jag är stressad, skall ha prov med klassen direkt på morgonen, behöver kopiera och förbereda det hela lite grann…
Kör upp barn ett till bussen, går ut med hunden, kör upp barn två till bussen…hem igen…då springer jag i princip ner sotaren??? Han skall sota hos oss nu…minns jag mycket (s)vagt…faktiskt nästan inte alls…
Tar på mig stövlar…för det har snöat rejält under natten…rush in till grannen…låna stor stege…tillbaka med den till sotaren…in, dammsuger öppna spisen (jag vet…inte bra)…om ett par minuter måste jag och barn tre åka…pappa ringer…han skall komma till jobbet med… dynor till soffor och fåtöljer…som skall till butiken som har köpt in mitt sortiment och skall ha vårmarknad i helgen…dit måste jag åka…senare idag…älskar att gå omkring i den inredningsbutiken…atmosfär…shabby…alldeles underbar!

Elev som jag är mentor till kommer fram och meddelar att hennes pappa inte kan komma till skolan idag på utvecklingssamtal men att han undrar om jag kanske kan komma hem till dem…på min väg hem…
Idag…borde…jag nog egentligen inte klämma in det…men det gör jag ändå…och…det kommer att bli ett av de absolut bästa utvecklingssamtal som jag har haft! Kanske förälder och barn blir så mycket bekvämare på hemmaplan… vi hittar hur som helst en väg till utveckling…som alla parter tror kan bära frukt…jag åker nöjd därifrån…pappan hade köpt semla…som ju råkar vara bland det bästa jag vet! Har helt glömt av att jag borde banta…tralalalalalaaa!

Min dag är långt ifrån slut…men jag måste bara säga…jag är så lycklig och glad…för alla möten och lustigheter som hela tiden tycks lura på vägen…livets väg…min väg…

Nu ligger jag på sängen…har avnjutit makens middag och min egen marängsviss…så mätt…då rinner tårarna… för jag är lättrörd…magiskt så vackert Laila och Tobias dansade i sin fria finaldans…dansen blev för mig…min egen tolkning av mitt äktenskap…känslan!
WOW! Önskar alla en underbar helg!
Kramar,
Bella

Stockholmstripp...

2009-03-23T16:37:00.013Z

Pip...jag lever!
Hejsan alla goa vänner ute i cybern...det har varit bråda tider ett tag...men nu är jag på fötter igen...

Jag lovade min chef att bege mig till Stockholm...för att hälsa på våra praktiserande elever som nu varit iväg i fem veckor...de arbetar på hotell i reception och konferens. 90% håller till i fjällen men som sagt ett par stycken i Stockholm och dit skulle då jag mig bege. Jag kan inte bara göra en sak i taget...Näe...det är faktiskt hekt otänkbart...fullständigt omöjligt! Så jag ringde upp ett par kunder för att höra efter om de var intresserade av leverans...Jodå...det var de! Kunde jag...menar vi (varför inte passa på att göra det hela till en familjesemester, när jag ändå är igång??!)bo hos brorsan och hans fästmö i nya lägenheten? Funkade bra den här helgen...ojsan, skojsan vad allt vekar klaffa! Få se...hotellbesök, leveranser, sightseeing, hälsa på och sen hem på lördag...vi bör då ha ett antal timmar att hinna med det hela på... Så på fredagmorgon bär det av...jag menar det är ju ingen semester om man inte tar ledigt en dag...så sagt och gjort. In med numera stora tonåringar i bilen...dotter stannar hemma och passar hunden...eller sa hon partajar...Fyra familjemedlemmar i bilen, släpvagn full med mina möbler...Stockholm "here we come"! Bra flyt i trafiken...vi möter brorsan vid Gamla stan 13.30...eller vi dumpar sönerna hos honom...kramas och hoppar in i bilen igen. Mot Sherwoodskogen...var det inte men mot Grand Hotell i Saltsjöbaden...

Två timmar senare staplar jag ut...vi har ju inte ätit...eller rättare sagt jag...för maken slickar sig nöjd om munnen när han hämtar upp mig...frågar mig vart vi nu skall åka...kundleverans mummlar jag yr och hungrig...Sollentuna...plockar upp en chipspåse som ligger i baksätet...en kvarleva efter pojkarna...men det får bli min lunch...eller middag...
En dam tar emot oss och vi bär in soffan i hennes trädgård...därefter är det Täby och ett planteringsbord som står på tur...trafiken i Stockholm börjar tätna...och det gör makens humör med när vi inser att vi fått med oss fel ben till bordet...jag gör operation dörrknackning och lyckas få låna borr...så att maken kan lösa detta problem...två timmar senare ringer brorsan och säger att nu är det lasagne hemma hos dem...vi åker mot Folkungagatan...tack "käre värld" för GPS...hinner... innan vi hittat parkeringsplats att köpa en blomsterbukett med tre primadonnor...stor vit kalla, stor vit ros och stor vit lilja med lite blad...riktigt läckert!
Vi äter...dricker vin, glass och samtalar tills maken somnar...ja...då går vi och lägger oss allihop...
Nästa morgon smyger jag och maken upp vid 8 snåret...vi tänkte hinna några hotellbesök (läs moi) innan de andra vaknar...men se...då vaknar alla och vill äta frukost med oss! Mysigt! Till slut kommer vi iväg och är borta ett par timmar...fina hotell...underbara elever! Därefter möts vi upp vid slottet för att bege oss till Djurgården och Skansen, Valdemarsudde och vips vilken tur jag har för här körs det fel och vi hamnar i Rosendahl...passar det mig???

Martin och Anders försöker lokalisera Wallenbergs hus...

Jag och Anders pelargonspanar...

Mycket att titta på...shoppa med för den delen...men jag fick endast förhandlat mig till ynka fem minuter...för vi har ju faktiskt familjesemester...(läs bläää).
Färden går vidare...Anders tycker vi skall gå på museum...så vi gör det...hamnar på ett bisarrt ställe...Biologmuseet...galet värre!

Björnarna håller hand...så det gör...

vi med (läs...make och sönerna)...

Då ringer telefonen...kan jag vara hemma imorgon bitti...en inredningsbutik vill inhandla vårkollektionen...såklart jag är hemma imorgon...tur att man är ung och pigg...eller hur?

Sliten Bella (vad tydligt det blir på bild...att jag borde klippa mig, banta och köpa make-up) gör affärer...på semestern...ja, jag vet...alla kallar inte detta semester!
Fortsättning följer!
Tack till er goa vänner som hälsat på fast jag inte hunnit med bloggen överhuvudtaget det sista...snart...snart...hoppas jag det lugnar ner sig!
Kramar i massor,
Bella

En liten smygkik på lampan...

2009-03-10T19:58:00.004Z

OBS! Sladden skall inte hänga som den gör på bilden.Den gråa brädan kommer att täckas av listerna som kommer...

Du är alltid lika välkommen...kul att du tittar förbi!
Kväll...mörkret kryper in mot rutan..in i rummet där jag sitter och arbetar vid datorn...men som nu...en liten paus för att göra ett litet inlägg! Tänkte ju råda bot på det där med mörker...så jag snodde ihop en lampa med tyll...tyll vill inte forma sig efter mina önskningar...tyll har egna formideal...tyll vill expander...vara yvigt och stort! Två viljor...mycket tyg och hjälp av syrran...resultat? Voila! Nu hoppas jag bara att den som jag skall göra till andra fönstret blir någorlunda lik den här! Sovrummet saknar lister runt fönster och altandörr, jag skall fixa en ny sänggavel och sätta upp gardiner...sedan är det dags att fota och visa er!
Kramar,
Bella

Än finns det hopp om en ny vår!

2009-03-05T20:38:00.003Z

Hejsan…du som tagit dig tid att kika in! Välkommen!
När vädret bara är grått…ända ifrån det att man går till arbetet på morgonen till dess att man kommer hem på kvällen…då är det skönt när man ser att det finns liv under förmultnade blad…det inger hopp om en kommande vår med efterföljande sommar och där skulle jag vilja pausa en stund, för jag upplever att jag inte hinner med…att njuta av allt det jag har planerat…och planterat med för den delen.

Just nu sover, äter och jobbar jag…orkar precis släpa mig runt de där 5 km som jag intalat mig är bra för kropp och själ…
Har planerat att ta mig tid till att åka till några olika plantskolor…men varken ork eller lust har infunnit sig…nä minsann…behöver ladda batterierna…fastän jag stortrivs med det mesta jag gör…problemet är nog att jag försöker trycka in mer på dagsagendan än det finns utrymme för…och jag kan bara konstatera…att det är typiskt mig!
Håll till godo med denna något fula och bedrövliga bild men den inger hopp för mig…tänk att två röda små…streck kan dra igång en sådan process i min kropp?!
Kramar,
Bella

Tack och lov för mossa!

2009-03-01T14:34:00.007Z

Välkommen hit!

Söndag…dags att visa upp mina produkter för olika butiker…och det kan bara sammanfattas i ett HJÄLP!!
Om ett par veckor kommer många inredningsbutiker och blomsteraffärer att ha påskskyltning…och då...om jag lyckas idag...så skall jag ha levererat allas beställningar…idag var det då min tur att visa upp altanen ifrån sin bästa sida…
Väder…grått, grått, grått…kallt, isigt…inget vårmys här inte! Kan inte påstå att jag kände mig optimistisk när jag vaknade imorse…MEN mossa blev en del av min räddning idag!

Känns så skönt nu när jag vet att de tyckte om mina produkter och bestämde sig för att ta hem dem!
Nu skall jag krypa ner under en pläd och tina…för jösses vad jag frös!
Önskar er alla…en stund för avkoppling emellan disk- och tvättmaskiner…dammsugare…och alla andra möjliga och omöjliga uppdrag som alltid bara finns…
Kram,
Bella

Present till mamma!

2009-02-28T23:29:00.005Z

Yngste sonen hemma hos mormor ikväll

Välkommen att kika in så här på lördagsnatten...ops...klockan är visst...00.30...tidig söndag...men du är lika välkommen...kära bloggare!

Mätt, belåten...pigg efter kvällspromenaden...hamnade jag här!
Idag har jag och syrran varit på en nyöppnad loppis, shoppat lite tyg som jag skall sy tygpåsar av och som en värdig avslutning hamnade vi på Kullens handelsträdgård. Jag har inhandlat en kruka som skall vitmålas för 10 kronor, tyg för 300 kronor, två krukor med påskliljor och två buntar röda rosor, kruka och oasis...det senare skall bli en present till mamma! Bilden längst upp.

Åt semla ifrån Svarta Katten i Kungälv hos syrran och Fredrik...älskar deras semla...fluffig bulle med kardemummasting...äkta grädde och Prinsesstårtans gröna marsipan som fyllning...sååååååå god!

Sedan var det kalas hos mamma...som bjöd på kallrökt lax med mandelpotatis, romsås och en fräsch sallad. Till efterrätt blev det Klings blåbärsglasstårta...sedan Melodifestival...som jag inte tyckte var speciellt upphetsande...tyckte Susanne Alvengrens melodislinga var vacker...gillar att själv sjunga sådana men kanske inget för Eurovison Song Contest...
Summan av kardemumman...kanonbra dag!
Nu skall jag sova!
Kramar,
Bella

Söndagsplanering..så här på fredagskvällen!

2009-02-27T17:49:00.008Z

Rosskelett...inte särskilt vårigt...kanske skall sätta påskfjädrar här? Skämt åsido...jag måste tänka till...

Välkommen hit...kära bloggvän!
Så är det fredag! Jo, jo…man vet vad man vill…hinna tusen saker…men framför allt vila upp sig…Hur den ekvationen går ihop har jag aldrig riktigt greppat…men man lär så länge man lever!
Jag har varit mycket tillmötesgående med yngste sonen idag. Vi har varit i affären och handlat, Coca-cola, chips, chokladkaka och Hönö-kaka…för det gillar han…och sist men inte minst Taco…och allt som hör dit…Vad vill då jag?
Jag vill ha TV:n…låter inte speciellt romantiskt, kreativt eller ens spännande…men nu har det gått en vecka igen och jag har inte ens sett TV-appareten…gissa om jag är sugen på att zappa mellan Let´s Dance och På spåret, kanske det även finns någon intressant film på filmkanalerna…jag menar då går ju inte en minut till spillo! Jag har tvättat lakanen i sängen och pluffsat till kuddarna…ser riktigt inbjudande ut…ja, sängen riktigt utstrålar…TV med chips (jag vet att det är så knäppt med tanke på att chips mellan lakanen är mindre skönt)…Egentligen borde jag förbereda mig inför söndagen…då skall det komma en inredningsbutiksinnehavare hit och kika på mina planteringsbord…hon är sugen på att köpa in lite av mina trädgårdsprodukter till sin påskmarknad…alltså måste jag få min altan att se inbjudande ut…var ute och tog lite kort…den ser inte vårig ut…inte inbjudande…så här måste till stordåd om köpkänsla skall infinna sig…gissa vem som måste åka och inhandla en massa ”grönt” och ”blommigt” imorgon?
Jag har ca 100 sådana här krukor...några tips på hur jag kan göra vackra påskarrangemang så jag får sålt ett par stycken på söndag?
De finns i två storlekar; höjd 84/68 cm och diameter 62/51...vi talar stooora krukor...

Den som kommer med en riktigt bra idé belönar jag med något ifrån Nyblom&Kollén...blir det många bra idéer så får jag dra lott!

Men ikväll är jag trött…har precis dammsugit klart…fixat köket så att det skiner…oj, lät som värsta VIM reklamen…och nu har jag hamnat i blogosfären igen…märkligt!
Jag önskar er alla en underbar fredagskväll!
Kramar,
Bella

Trädgårdsdrömmar i februari – del 4

2009-02-26T17:00:00.009Z

Tänk er buxbom i den här krukan, i grupp, i olika storlekar - kan det vara någonting?
Lärkgranen var grön och vacker när jag köpte den...borde förstås ha läst på och vetat att den inte var vintergrön...men, men...

Den magiska Magnoliaknoppen...laddar mina batterier när jag håller knoppen i handen...rena rama vårruset!

Dags för det sista inlägget i "Trädgårdsdrömmar i februari"...
Googlade runt för att leta efter bilder som skulle kunna symbolisera mina trädgårdsdrömmar men det fanns inget som liknade det jag vill skapa…
Min dröm är att bli färdig med hela tomten…och det är inga större ytor kvar egentligen…kanske detta är sista våren med ofärdig trädgård…kanske hinner jag med att anlägga det sista…inte helt lätt eftersom utbyggnaden inte är på plats…man får ju vara försiktig så att inte jordmassorna får för sig att ge sig av…
Tog en vända i trädgården efter jobbet idag…nästan alla lökar har kommit upp… kunde inte se någon växt som inte klarat vinter…underbart…oroar mig ju lite för en del växter som jag vet är känsliga. Magnolian kommer att blomma som aldrig förr…den är överfull av knoppar…mjuka, luddiga knoppar…brukar fingra lite på dem när jag går förbi…våren vaknar liksom i mig då…får energi!
Blommar för fullt gör ju alla mina julrosor…och de har blommat länge! Julrosen är nog en av de mest tacksamma växter i trädgården…blommar när allt annat sover…julrosen överger inte trädgårdsdrömmarna när allt annat ligger på is…
Idag har all snö smält bort…kanske våren gör ännu ett försök att vakna…jag hoppas på det i alla fall…
Jag såg att en buxbombuske vuxit in i en tuja och att en halv meter bambu också befinner sig i denna tuja…så nu kliar det i fingrarna att få ta spaden och gräva upp, dela på växter och flytta omkring lite grann…
Tänkte skapa en grön oas framför huset, ett par krukor med friserade buxbom i…har ju en himla massa krukor och buxbom växer så det knakar här…alltså inga dyra investeringar men ändå ett projekt som jag hoppas förskönar vår entré! Kanske ska jag ställa en teakbänk där också ifall någon får lust att sätta sig en stund?
Kramar,

I själen finns alla födelsedagar...

2009-02-25T19:37:00.004Z

Idag fyller min mamma år!
Med en enkel tulipan…uppå bemärkelseda´n (tralalala)!
Grattis Mamsemumsan!
Man skall inte tala om en kvinnas ålder…i den åldern…hon är inte pensionär ännu men visst börjar det närma sig…
Imorgon fyller min kusin 50 år! Grattis på bemärkelsedagen vill jag säga och givetvis utbringa en skål…dagen till ära med ett glas Champagne!
Hjälp, tänker jag sedan…för även om hon är åtta år äldre än mig har det inte på senare år känts så betydande…men 50 år…är ju ändå halvlek om man räknar med att bli 100 år…måste bli en himla massa yoghurtätande för att klara av det! Kusin ringde och meddelade att hon fått tag i en solresa i sista sekund…så tårta imorgon…blir det inte…

Döm om min förvåning när jag på sista svenskalektionen idag lyssnade till en diskussion som utspelades i klassrummet. Annan, manlig lärare kommer in i klassrummet (vi arbetar med ett projekt därav hans entre) tre tjejer frågar då i kör om hans ålder? Han svarar 40 år men tillägger snabbt att kollegan är 52 år fyllda…(lustigt sätt att försvara sin egen ålder)
Tjejerna gapar av förvåning…52 år…han som inte ser ut att vara en dag äldre än 40 år…jag försöker göra mig liten eftersom jag anar att min ålder snart kommer att komma upp på tapeten…det gör den…men inte så som jag förväntat mig…
”Ja, du Bella…säger en av tjejerna…du måste ju vara i vår ålder…mellan 12-18 år (he, he), du är så full av energi och idéer, fast skall man gå efter det så bör du ju bara vara ett par år gammal, du vet så där oförstörd, innan de som vet, tar ur en möjligheterna och säger att det går inte, om allt.” Tjejen fortsätter, ”själv fick jag fullständig ålderspanik förr-förra året när jag fyllde 17…särskilt när en tant i släkten skulle skoja och sa att jag fått skrattrynkor runt ögonen…då började jag störtlipa.” ”Ja, ” fyller nästa tjej i, ”jag känner mig gammal och så fullständigt trött och utmattad…bangar att gå ut en fredagskväll, tycker godis, TV och soffan är ett bra så mycket bättre alternativ.”
Den första tjejen tittar på den manliga läraren och säger, ”du vet, jag är en 83 åring i en 19 årig kropp, fast med min huvudvärk och stressmage kanske inte ens kroppen matchar min födelseattest”? Diskussionen fortsätter och det hela slutar med att jag (42 åringen) får epitetet ungdomlig själ…jo, man tackar…kanske därför det är svårt att inse att man är på rask marsch fram emot de 50! Jag menar om man nu går och ruvar på denna ungdomliga själ…konstigt att den inte kan visa sig när jag skall ut och springa eller klättra i berg? När man vill se lite ungdomlig och spänstig ut! Märkligt det där med ålder och våra nojor omkring… Men det är alarmerande om våra ungdomar känner sig gamla redan nu…och det är faktiskt många som bär på stressrelaterade sjukdomar…något att tänka på…
Själv är jag ganska säker på att jag har alla åldrarna här inne i själen och att de då och då visar sig i olika uttryck! För jag vill se möjligheter och visa att ingenting är omöjligt…även om jag då betraktas som liten och oförstörd, i en 42 årings uppenbarelse…
Kramar,
Bella

Intresse - böcker!

2009-02-23T20:45:00.006Z

Jag går i boktankar för...
Imorgon bokrea...normalt är jag superladdad...MEN...inte idag! Och det är konstigt egentligen...fast!
Jag har ju berättat att vi renoverar vårt sovrum...och innan dess bytte vi rum med yngste sonen och renoverade hans rum...precis när vi var färdiga med äldste sonens rumsrenovering...
I alla dessa rum har vi flyttat ut alla pinaler...städat, rensat...ja ni vet hur man röjer omkring...Nu står jag här med kassar...fulla med barnböcker, ungdomsromaner, uppslagsböcker och hur mycket böcker som helst som skall in i vårt sovrum...alltså har mitt bokbegär...dramatiskt minskat under ett par dagar...så jag tänkte utmana mig själv! Imorgon får jag bara köpa en bok, jag vet "Mission impossible" men nu har jag bestämt att det får bli så...nu gäller det bara att välja klokt...vilket sinne skall tillgodoses?
Trädgårdslitteratur? Inredningslitteratur? En Må-bra-bok? En receptbok a la Leila? Skönlitteratur? Deckare? Eller ett antikvitetslexikon (har jag spanat in ett tag)? Kanske skall jag spana efter ett riktigt bokfynd...något som har kostat massor och nu är nedsatt till 29,90...Här gäller det att tänka strategiskt!
Om du bara får välja en bok på morgondagens rea, vad väljer du? Det blir min utmaning till den som har lust att kommentera!

Vilken bok valde jag till slut?
Det blev den här...gott som räcker länge...tänkte jag!

Varm kram,
Bella

Uppskattning – Ja, tack!

2009-02-21T21:29:00.012Z

Vet inte om jag tappat smaken eller takten…men jag tyckte alla låtarna i Melodifestivalen ikväll var bra?!
Enda gången jag lite förvånat höjde på ögonbrynet var när Molly vann över BWO…men det var för att jag trodde…att svenska folket ringde mer på BWO…de har ju tävlat i Globen ett par gånger redan och är ju rutinerade…men som sagt…jag är inte upprörd eller besviken…för jag tyckte helt uppriktigt att alla bidragen var bra…olika men bra!
Det var nöjesinslaget denna lördagskväll i min bloggtappning...

Över till nytta med nöje...den ständiga sovrumsrenoveringen...kan ju i och för sig bero på att jag inte bara målar väggar, tak och fönster...utan i princip alla möbler också...jag menar att det tar en sådan tid...inte som i inredningsprogramen minsann!

Börjar dock se ljuset i tunneln…så förra helgen var maken och jag ute på turné (läs Returvaruhuset och Märta&Maria) för att försöka hitta två lampor att hänga i fönstren…men vi kammade noll… Har letat ett tag nu men så när jag satt och kikade i mina byrålådor på olika tyger (skall sy påsar att förvara strumpor i) såg jag ett tylltyg och nu sitter jag och böjer ståltråd…har tänkt mig att slutresultatet skall bli…ungefär som Jonas Bohlins lampa Liv…få se…vad det bidde…när jag är färdig!

Jag har fått två utmärkelser den här veckan! Jag bugar och bockar! Livsnjutarbloggarna Tekla Maräng (Marie) och Hemma hos Bröderna Bus (Mamma Bus) har förärat mig dem…
Blir så glad…ja..varm ända in i hjärteroten för att ni valt att tänka på mig och tycker att det jag skriver lyser upp i vintermörkret (kanske därför jag nu omedvetet sitter och knåpar ihop lampor…vad vet jag??) men att få en vänlig klapp på axeln…det är något vi alla behöver…särskilt nu…i väntan på ljuset…i längtan efter våren… Så…här kommer en klapp på axeln med uppskattning ifrån mig till er som finner nöje i att läsa min blogg!:)
Önskar er en fortsatt mysig lördagskväll!
Pst. Har nu kl. 23.42 varit ute i 45 minuter och pölsat i 30 cm nysnö...hör inte till vanligheterna här på Västkusten...det var en fjällupplevelse...(och jag slapp det där med att sitta 6 timmar i bil och efteråt vara 10.000 kronor fattigare), helt fantastiskt!!
KRAMAR,

Trädgård i vila - torsdagsutmaningen i februari!

2009-02-20T13:24:00.005Z

Ingen fika här idag?!

Min trädgård sover under snötäcket...

Längtan…kanske när den är som bäst?
Någon har dragit ett täcke över min trädgård…ett numera ganska isolerade, gnistrande vitt snötäcke…tystnaden följde med täcket…inte ens småfåglarna kvittrar längre…utan här är…tyst, tystare, tystast…
Egentligen gillar jag snöns dämpning och det vita ljuset…

Men….

Jag saknar dammen och vattenfallets porlande, ljudet av de olika insekterna, grodornas sång (små, grodorna…de som är så lustiga att se…skojar bara…menar kvacket), fåglarnas högljudda morgondopp och kattens svisch med tassen i vattnet…i sin jakt på en firre!

Så många självklara ljud som jag då i sommarens fägring kanske bara omedvetet tar in…men som nu är så tydligt frånvarande…

Jag tänker väcka mina pelargoner idag…låta dem njuta av färsk pelargonjord (såg i en annons att det är det bästa för de små älsklingarna…annars tror jag personligen at de gillar min kompostjord för jösses Amalia vilken växtkraft de brukar få av den) och en ny kruka. Klippa ner dem, prata lite med dem och vattna lite försiktigt…
Tyvärr var det några som inte överlevde vintern…men det får bli till att hitta sorterna igen…
Trevlig helg önskar jag er alla!
Kramar,
Bella

Måndagen...helt OK!

2009-02-16T20:40:00.003Z

Kära du som hittat hit...idag har stressen lagt sig och lugnet infunnit sig...sååå skönt - välkommen!

Jag hann så där i elfte timmen med mer än jag trodde var möjligt...så prov är rättade...jag har tagit fram planerade uppgifter och dagens lektioner var härliga...glada och alldeles undebara elever har jag den äran att få vägleda...
Imorgon skall vi ha uppvärmning på svenskan...tolka två dikter av Karin Boye...I rörelse och Ingenstans...och sedan får de arbeta vidare med...musikal...teater...och projekt "Mord ombord"...en deckare där vi alla är aktörer...skall bli så spännande att få se vad eleverna lyckats arbeta fram!

Kan förstås inte låta bli att dela med mig av lite Karin Boye...
I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Imorgon blir det till att städa, förbereda maten och baka tårta...efter jobbet...
Just nu sitter jag och kikar på min vita rabatt...fotografier...kommer knappt ihåg vad jag petade ner för lökar i höstas...men ingen fara...sparade alla påsar!
Håll till godo med en liten bit av min vita rabatt ifrån förra våren...jag bjuder så klart på lite ogräs också!
Kramar,
Bella

Panik!!

2009-02-15T07:45:00.003Z

Kärlek är...nybakta bullar med ett glas mjölk på sängkanten...
Hejsan hojtar jag, för här rusas det omkring...kika gärna in!
Jag visste att det kunde bli så här...att jag på söndagen skulle inse att jag inte hunnit;
1. Rätta alla prov och inlämningar...vi talar om 5 klasser, svenska, engelska, småföretagarekonomi och projektarbete...
2. Hunnit baka allt jag planerat inför yngste sonens födelsedag...
3. Hunnit måla alla plankor till vårt sovrum...just nu målar jag dörren och hoppas hinna med karmen till dörren idag också...
4. Rensa och städa var ju en högt prioriterad uppgift...
5. Inte gått fler långa promenader med hunden som jag hade hoppats hinna...

Vad har jag gjort kan man ju undra???

Målat precis hela tiden...skött företagets bokföring...planerat uppgifter för mina klasser, så här inför nationella proven...tömt vår gamla hyrdator och lämnat tillbaka den...handlat, lagat mat, och kört barn! Gått 5 km varje kväll...har faktiskt lyckats klara det sedan den 7 januari utan att missa det en enda gång...bra gjort för att vara mig...

Men jag visste att det skulle bli så här...så förvånad är jag inte!
Det är faktiskt märkligt att tiden aldrig räcker till...för somliga. Jag har faktiskt vänner som tycker tiden ibland sniglar sig fram...det gör den inte för mig...sniglar sig, alltså! På något sätt måste jag sluta tro att det är möjligt att få in hur mycket som helst på en dag och således bli besviken när jag inte hinner ens hälften. Ibland undrar jag varför det finns så mycket på min agenda...är det jag som fyller den eller är det andras förväntningar på mig som fyller på med uppgifter? Just den här gången tänker jag då främst på skolan där jag arbetar...jag hinner inte med alla dessa klasser egentligen men...jag kämpar på!
N har jag lagt ett nytt lager färg på dörren och skall lägga mig på sängen och kika på lite vintersport tillsammans med gubben...honom som hjärtat bankade lite extra för igår...jag bjöd honom på nybakade bullar...alldeles ljumma med ett glas mjölk till...det är väl kärlek?
Kramar till er alla undebara bloggvänner,
Bella

Trädgårdsutmaning i februari-frusen jord men varma förväntningar!

2009-02-12T20:40:00.008Z

Lila Tulpan och Kirgislök

Lila mossflox

Liten backsippa
Häng med vet ja!
Är man trädgårdsmänniska så är man och då hänger man gärna med i projekt som det här… initierat av bloggen Handplockat…

Jag är en samlare…samlar sorter, samlar färger…samlar sådant som jag handlöst förälskar mig i…det är egentligen inte svårare än så…
Så…jag har otroliga mängder med krukor…korgar, lådor och andra ”funkar-att-plantera-i-prylar”…maken fick helt enkelt bygga en krukbod för jag tog över hans domäner i källaren…ingen är nöjdare än jag…för nu hittar jag, sorterar och får plats…i min alldeles egen bod!

Men jag har tagit sorterandet med mig även när jag planterar…kan inte hjälpa det men jag älskar att ha den vita rabatten, med bara vita växter…den lila med lila, blå med bara blått men naturen fungerar inte så…aklejorna vill byta färg och sprida sig med vinden…vilket ställer till det…jag tycker inte om att slänga så här grävs skotten upp, planteras i krukor och sedan får den som vill ta med sig ett skott hem…vissa växter planteras i hink för jag vet hur växtgalna de är…ta bara alla myntor…gissa om vi har fightats en hel del genom åren? Timjan, Oregano, Löjtnantshjärtan och alla andra som jag förträngt…jösses…nu kliar det i fingrarna…får tänka på något annat för det är -5 grader här idag så att sticka ner fingrarna i jorden…är bara att glömma…får väl ta bilen till närmaste handelsträdgård och stoppa ner något finger i en kruka…
Eller också tar jag fram fotografier ifrån våren 2008…håll till godo…lila rabatten!
Kramar,

Redan torsdag...kan bekänna att jag redan ligger efter i planeringen...

2009-02-11T21:37:00.005Z

Spretiga pinnar (syrenhäcken) runt hängmattan...
hängmattan hängs ut i slutet av april...

En mycket noggrann make har
arbetat länge med den här altanen...
många små berg som sticker upp i den 60m2 stora altanen...

Anläggning av ny grusgång!

Det nya altanprojektet som
skall vara färdigt innan den 27 maj...

Välkommen hit kära bloggare!
Imorgon skall jag och äldste sonen åka in till Göteborg. Vi har tid hos syo…framtiden kommer i rusande fart emot honom…redan den 27 maj tar han studenten! Sedan gäller det att säkra ett sommarjobb…vi sitter här på kammaren och filar på hans CV men den utbildningen som han snart avslutar har gett honom en bra start…så han är nästan lovad sommararbete på ett forsningscenter i Göteborg…så skönt…eftersom världen ser ut som den gör just nu! Sonen vill plugga vidare…vill forska inom medicin…så det är den vägen vi tänkte få kompassen till imorgon…får se hur det går?

När vi är färdiga där tänkte jag faktiskt ta en tur till Atmosphere, den mysiga butiken vid Slottskogen…sedan är jag på jakt efter två små nattduksbord…har ett par riktigt söta…men efter sovrumsrenoveringen är de plötsligt för stora…suck! Få se om jag hamnar på auktion eller loppis…kanske bloppis?

Tog en tur i trädgården igen…det är en hel del som skall hinna fixas innan studentfesten…förhoppningsvis blir det ju lite värme så att vi kan sitta ute. Ytterligare en altan skall snickras och jag tänkte binda ihop de två altanerna med en Ernst idé…bygga en låda där jag skall lägga en ljusslinga och så massa runda stenar på det…var jättesnyggt på TV…får se om jag får till det!
I förra inlägget berättade jag om en syrenhäck…det är en berså…runt hängmattan…låter bättre än det ser ut…idag är det ett par spretiga pinnar…men förra sommaren var det en tät underbar syrenhäck…tänk vad årstider gör! Visar också varför allting tar sådan tid hos oss…har en petig man som lägger ner sin själ…kolla passformen runt berget…altanen smeker verkligen berget…gissa om jag ångrade den idén när jag insåg hur lång tid det här skulle ta!
Nästa inlägg skall jag försöka låta bli att ta upp trädgården igen…men det är svårt…är ju en riktig trädgårdsnörd…
Jag har ett säkert vårtecken att rapportera...idag har jag sålt fyra planteringsbord...och kunderna vill ha dem nu...de vill inte vänta sa de...det måste ju vara ett säkert vårtecken...
Kramar,
Bella

En trädgårdsamatörs funderingar...

2009-02-08T14:15:00.009Z

Käraste bloggare i dag går funderingarna i trädgårdens tecken...för att sammanfatta dagens inlägg...
Jag är trädgårdsamatör, en naiv, passionerad och otålig sådan! Efter att ha prövat lite olika strategier och känt mig missbelåten med resultaten…beslöt jag mig för att studera ämnet lite mer ingående…tänkte att det kunde vara mitt sätt att attackera trädgårdsmysteriet! Har ju pluggat mycket i min dag så att samla fakta och annat material är lite min stil…

Idag har jag samlat ihop fyra inspirationspärmar (underbart att bara sitta och bläddra i)…skapat ”Mood boards” (använder jag när någon vill ha hjälp med att hitta sin stil...alla bär på en speciell dröm...medvetet eller omedvetet) och skissat ner idéer som ständigt fylls på i mina tankar. Jag ritar som en kratta, men ett smårutigt block råder bot på det…man behöver inte vara duktig utan använd färgpennor som visar färg och form.

Jag har i min trädgård utgått ifrån klimatet och tomtens förutsättningar. Jag bor vid havet, vilket gör att det ständigt blåser och luften är salt…ett ganska tufft klimat! När det för några år sedan helt plötsligt läckte in i källaren och vi var tvungna att gräva upp runt hela huset, såg jag att vår tomt var bergig och förstod varför spaden alltid slagit i sten så fort jag försökt gräva planteringshål (har svurit en del igenom åren kan jag avslöja). Istället för att jobba emot naturen…tänkte jag använda mig av den och började gräva bort jorden. Alla och jag menar verkligen alla tyckte jag gjorde fel! Men jag hade ritat en skiss och såg visionen framför mig så jag stod på mig. Spolade av alla bergsdelar som jag grävt fram och fyllde håligheter med runda stenar som jag samlat på mig under årens lopp. Såklart jag hade tänkt ha en del växter och dem planterade jag i säckar med jord….säkert ett tjugotal rosor, körsbärsträd, magnolia, palmlilja, bambu och mycket mer – allt har växt något enormt!

Något som jag tyckt har varit viktigt är att jag inte lämnat något område åt sitt eget öde utan allting ingår i en plan. Den enda gräsmatta jag har är en ytterst liten exklusiv plätt där jag mellan två träd hänger hängmattan. Hängmatta är något jag verkligen rekommenderar alla…solens strålar strilas så vackert genom lövverket och att ligga och kika på himmelen är verkligen avstressande…riktigt meditativt! Men jag tröttnade ganska snabbt på att alltid bli störd…så en häck blev ett måste…i mitt fall blev det syren…blandade lila och vitt, mest för att jag fått skott och inte riktigt visste vad som var vad…kanske blir häcken helvit med tiden men det är inget som brådskar just nu. Det finns fortfarande en hel del på tomten som ligger i träda och snart skall anläggas…ritningar och idéer är färdiga. Jag vet vilka behov jag skall uppfylla, vilka färger jag mår bra av och ett av målen är att trädgården inte skall behöva särskilt mycket skötsel…Tillbaka till hängmattan…
Tänk att ligga i hängmattan avstressad, en trädgårdstidning i handen…ett glas med något kallt och omges av doftande blommor…jag lovar…det är magiskt!
Var alldeles nyss ute och tog lite kort…det ser inte magiskt ut men när gröna bladverk mjukar upp formerna och blommorna tar andan ur en sommartid...då är det magi!

Ser ni guldfiskarna? De lever och frodas under isen!

Sommartid med grönska...mums med vinbär i den lilla vinbärslunden!

Drömmen är en gäststuga uppe på berget...utsikt ända till Marstrand.
Kramar,
Bella

Promenadtankar...

2009-02-07T22:46:00.000Z

Snöflingor glittrar i håret. Smält flinga rinner nedför kinden, blandar sig med en svettdroppe i hårfästet, varmt med regnrock och luva…varmt att gå med långa spänstiga steg…när magen är fylld med god middag…meter blir till kilometer…mörker, stjärnor, stillhet och måne….
Citronfromage guppar…sluter ögonen låter ansiktet träffas av mjuka, tunna snödroppar!

Skogen runt mig andas frid…ingen annan är ute i denna sena timme…maken är några steg före mig…sonen har för länge sedan joggat hem…vi gjorde det ikväll med! Och så tänker jag varje kväll efter att ha avverkat de fem kilometrarna…men andfådd är jag likt förbannat!

Mer konstigt än vanligt...

2009-02-06T22:15:00.007Z

Så var det då äntligen fredag...men det säger jag inte för att jag tycker att arbetet är jobbigt eller ostimulerande...ånej! Jag är nästan överstimulerad ibland...vill så mycket och får så mycket tillbaka så det är bara toppen...men jag behöver stressa ner för jösses vad jag kan gå på högvarv. Nu menar jag inte att jag springer runt...eller talar i falsett...nej jag ser lugn ut och ger väl ett ganska lugnt intryck...äh, det sista tar jag tillbaka...men nu skall det bli så skönt med SPORTLOV! Jag skall bokföra för mitt företag som jag mer eller mindre slängt in i en garderob...ok lite rättning och planering blir det...Sedan skall jag läsa en bra bok och äta chokladpraliner...jojomensan, det tycker jag att jag kan vara värd! Måla lite mer på olika ställen i huset...

Baka...både för att jag tycker om att baka och för att den lille sonen fyller år den 18...Långpromenader med hunden...hoppas på lite sol...sen är nog lovet slut...och jag som hade tänkt att ha lite tråkigt...bara för att tiden skulle gå extra långsamt...få se om det hinns med!
Nu har dottern och hennes klasskamrater suttit i spabadet sedan kl.18.00 och klockan är 23.30...vågar man sig ner för att påtala att man blir russin? Eller skall man låta 17-åringar få ha koll på det själva? Tänk föräldraskapet är aldrig självklart...

Oj, vad jag kom långt bort ifrån ämnet som jag hade tänkt att skriva om...
Ikväll har varit en konstig kväll...
Dottern kom hem vid halv tre och berättade att hon bjudit hem ett par klasskamrater på middag...och att de sedan skulle bada spabad. Hon undrade om jag och maken kunde hitta på något...
Vi orkade inte hitta på något...så vi gömda oss i yngste sonenes rum och kikade på TV...tysta! Hungriga...blev vi...turligt nog hittade vi en påse ostbågar i en låda som vi delade broderligt på medans vi kände lukten av Tacos som dotter lagat och serverade sina vänner...Nu har vi tassat upp till vårt sovrum och jag njuter en stund vid datorn...men vad konstig fredagen blev...
Var precis nere och tog ett kort...halva styrkan hade begett sig till duschen som så här vintertid finns inomhus!

Önskar alla en fortsatt härlig kväll!
Kram,

Njutbar trädgård även i februari?

2009-02-05T13:38:00.014Z

Igår kväll smög jag iväg ifrån familjen...maken kikade på TV och barnen pluggade till prov och inlämningar...satte mig vid datorn och var snart inne i "bloggsagolandet"...blir inspirerad så det näsan är skadligt. Med skadligt menar jag att jag bara vill sitta på min kammare och pyssla...
Efter besöket hos bloggen "Njut av din trädgård" som hade ett inlägg om att man skall kunna njuta av sin trädgård även i grådassiga februari...det gäller att vara klurig, plantera lite vintergröna växter som spännande blickfång. Så idag var jag ute och fotade för att sedan göra en inventering av min trädgårdssituationen så här i februari.

När jag tittar på bilderna konstaterar jag att..."Jösses vad stor bambun blivit...den liksom anfaller huset...kan man klippa ner den"? Snäckor och stenar som jag har som bas i alla land...funkar bra vintertid. Tänk att Lavendel är så snyggt även nu!! Hjälp, vad stökigt det ser ut...bråte och blad...grenar som spretar åt alla håll men Julros och Lagerhägg klär varandra alldeles utmärkt i alla fall...Visste inte heller att lukt Viol var vintergrön...Den röda Kornellen är ju också ett lustigt, lite lätt spretigt inslag...

På altanen hade jag ju tänkt mig lite vintergrönt...men det var inte Lärkgranen...vintergrön alltså...miss i protokollet...Julgranen däremot har inte tappat ett barr och står så fint i sin julgransfot att jag brukar ställa den framför den mycket kala Lärkgranen...Gillar naturens vackra färger och former som ger magiska intryck! Fast det krävs ju lite fler granar då...och kottar...och mossa, ljung, stenar...ja, någon skog på altanen lär jag ju inte få till...och det är ju inte meningen heller...för där skall vi ju fika så fort solen tittar fram!

Skall se vad jag hittar på för att trädgården skall bli mer njutbar så här i februari...Har ni förslag så emottages de tacksamt!
Pst. Dottern tyckte att jag skulle ha en finare signatur...så vi letade efter blåsippan som jag tog kort på förra året men tji...vi hittade till slut en Maiden Blush som var rätt skärpa på...nästa steg blir att lyckas få bort ramen...och jag är envis...vi ska hitta blåsippan...
Kramar,

Utlovat...kapitel - håll tillgodo!

2009-02-02T22:30:00.004Z

Lite trevande...något osäker är jag den här gången...
För...den här gången var det svårare att ta ut ett stycke...vet egentligen inte varför...eller... kanske för att jag aldrig fått svar på mina frågor...
De kapitel ni tidigare läst...var enklare, för jag och Linnéa talade om allting...tror att hon ville att jag skulle skriva hennes historia...

Den här historien vill inte låta sig skrivas...jag får vrida ut och in på mig själv för att få ner orden...den är för hemsk egentligen...och jag är rädd för att händelsen har förträngts... Det är därför den inte släppt greppet om mig...jag vet att min vän, trots sin ödmjuka inställning till livet, trots sin blyghet...vill låta historien förmedlas. Jag har skrivit om, det här uttdraget...det är egentligen 15 sidor men jag bjuder här på 5. Kan vara svårt att få ihop sammanhanget...om... fråga så förklarar jag!

Hjälp...
Kramar,
Bella

Del 2 – Den förlorade familjen
Linus anteckningar, januari 2000
Jag hade hört talas om uttrycket svart söndag. Sannolikheten att jag skulle få uppleva den kunde inte vara så stor, trodde jag. Men den 23 januari år 2000 drabbades vi av just densamma.
Det var ett par skott, som avfyrades en tidig morgon som kom att förändra så många människors liv. De släckte liv, de nästan släckte liv… suddade ut gränser. Fick blodet att isa i ådrorna, fryste tiden, vacuumförpackade tillvaron. Jag förstod inte polismannens ord, kunde inte ta in, ville inte ta in, såg Helle kräkas av chocken, kände tårarna som rann längs mina kinder, ett ångesttryck ifrån ingenstans intog min kropp. En förlamning av rörelsen, ville springa ifrån, kunde inte få kroppen att lyda.

När jag tänker tillbaka så börjar den här historien hösten året innan.
Helle hade varit sjukskriven för magsår… eller som läkaren uttryckte det, ”somliga har tur som får en kroppslig varning”. Helle arbetade som lärare i en ny klass med ett par krävande elever. Hon hade under ett par månader försökt få elev och föräldrar att förstå att skolformen inte passade. Dessutom hade hon antagit ett erbjudande om att utbilda personal på ett stort företag i ett nytt ekonomisystem. Utöver det så skötte hon också vår granne Bernts bokföring och bokslut. Alla jobben krävde mer tid än beräknat så det var inte konstigt egentligen att hennes kropp protesterade. Helle beskrev för mig efteråt att hela hennes värld stannade och själv klev hon in i en hiss och åkte rätt ner i helvetet, utan att ha en aning om hur man tog sig tillbaka igen. Att kroppen inte fungerade var inte hela världen men att psyket blev oigenkännligt det var värre, mycket värre. Det fanns stunder som hon sa, när hon trodde att hon aldrig mer skulle bli sig själv igen. Som den filosof hon är funderade hon mycket på vad den här erfarenheten skulle användas till? När hon nu var mitt uppe i eländet orkade hon inte träffa människor… hon gick under jorden bokstavligt talat.
Tänk om vi då anat vad som låg framför oss och vilken glädje vi skulle ha av hennes erfarenhet ifrån den här perioden.

En som sökte henne varje dag var Bernt, vår vän och granne som arbetade heltid som lärare på samma skola som Helle. Han extraknäckte dessutom genom att undervisa på Komvux och delade ut morgontidningen samt reklamutskick i vår kommun. På övrig ledig tid byggde han ut familjens hus.
Jag förstod inte hur han fick sin tid att räcka till. Nästan tjugo år yngre med bara en hundraprocentig tjänst, husbygge och tre barn, kände jag mig ofta otillräcklig och fick sällan tiden att räcka till. Bernts energi hade för mig varit ett mysterium. Men på senare tid hade han blivit äldre i kropp och själ. Hans steg hade blivit släpigare och tyngre, hans goda humör var inte längre detsamma.
Bernt berättade för mig ett par månader tidigare att han inte sovit mer än tre timmar per natt på över två år. Han kände sig helt enkelt för stressad för att kunna sova. Trots att han var äldre än oss andra inklusive sin fru, hade han bestämt sig för att starta en tillbyggnadsprocess där han utökade boytan med tvåhundra procent, vilket krävde att han var ute och renoverade varje dag året runt.
Bygget blev naturligtvis som de flesta byggen… dyrare än budgeterat bygge, därför hade det smugit in en oro över ekonomin och att det fortfarande (två år senare) var hur mycket som helst kvar att göra på huset. Bernt ville också att fru och döttrar skulle må bra och var därför noga med att lyssna och även realisera deras drömmar, han gjorde allt för sina tre prinsessor. På sommarloven bar det iväg på husvagnssemestrar, de gick på nöjesattraktioner och musikaler, allt som fru och barn önskade att göra.
Några år tidigare hade Bernt lämnat ett äktenskap och två söner. Sönerna var idag vuxna och hade inte velat ha kontakt med honom sen skilsmässan. Något han respekterade även om det gjorde honom ledsen. Han visste att han var farfar men inte till vem han var farfar.
Bernt var en omtyckt lärare, kollega, vän, granne, make, svärson, son, bror och pappa, vilket gjorde det hela än mer obegripligt! Livet, fortsättningen efter, blev så mycket svårare för oss alla runt omkring. Vi hade intensivt önskat att han hade haft särdrag som vi inte kunde identifiera oss med. Det hade förenklat processen för oss, processen att orka vardagen, att acceptera och gå vidare.
I slutet av november hade Bernt till slut blivit sjukskriven, diagnos utbränd. Sjukdomen skulle nå sin kulmen denna tidiga söndagsmorgon i slutet av januari.

Barnen kom inhoppande i sovrummet tidigt även den här morgonen. De visste att det brukade vara barnprogram och med kalla fötter klättrade de upp i sängen och kom åt våra behagligt sängvarma kroppar. Jag kände mig lugn, låg och dåsade. Bollibompa med Disneydags var det som barnen väntade på och jag kastade efter en stund blicken på klockradion. Jag viskade till Alexander att det var dags att knäppa på TV:n. Helle var fortfarande spänd och sov dåligt. Hon var på bättringsvägen efter att ha gått in i den berömda väggen i höstas, hade precis börjat arbeta igen, denna vårtermin. Just nu oroade hon sig inte så mycket för sig själv som för Bernt. Han hade förändrats så till den grad att Helle var rädd för att han skulle ta sitt liv. Hon hade pratat med honom om det men det enda han sagt till henne var att hon absolut inget fick säga till hans fru Birgit. Hans tillstånd hade eskalerat, därför hade vi och alla andra vänner runt omkring honom bara för någon månad sedan bett hans svärföräldrar om hjälp. Fortfarande vid det tillfället hade vi lovat att inget säga till Birgit. Nu var han så dålig att han inte varit på arbetet på nästan två månader. Birgits föräldrar hade varit med honom och sökt läkarvård tre gånger. Någon läkare hade de inte fått träffa men utskrivna mediciner, ”lyckopiller”, sömnmedel och lugnande tabletter hade de fått. Birgit hade för ett par veckor sedan upptäckt att Bernt var riktigt dålig och till hans stora förvåning, hanterat det. Hon hade sett till att deras vardag flöt på som vanligt. Vi kunde inte låta bli att undra varför det hade förvånat Bernt.
Birgit hade suttit i vår hall i timmar igår kväll. Hon hade egentligen inte tänkt stanna men Helle och hon hade pratat och pratat. De brukade prata med varandra men under de senaste veckorna hade tiden inte riktigt räckt till. Det fanns en massa att ta ikapp. Det hade varit två tunga månader för Birgit och Bernt

Varför Birgit kommit den här kvällen berodde på att deras ena dotter, Anja skulle ha sovit över hos oss den här kvällen. Anja och Amanda brukade sova över hos varandra så det var inget konstigt med det. Det konstiga var att Birgit kommit bort till oss vid elva på kvällen och undrat om inte Anja kunde sova hemma. Birgit berättade att hon kände sig lite orolig, inte för att hon hade någon anledning men hon trodde att hon oroade sig för Bernt. Hur som helst så sa hon att det fanns en nybakad sockerkaka, kanske ville Amanda och Anja komma med henne hem och ha en myskväll, fastän det var lite sent påkommet?
Amanda var trött och bestämde sig för att stanna kvar hemma, Anja tvekade men såg att Birgit verkligen ville att hon skulle följa med hem. Hon valde till slut att gå med Birgit hem.

Helle kommenterade Birgits besök, att det kändes konstigt att hon hämtat hem Anja. Det var liksom inte alls likt henne. Birgit hade berättat att Bernt inte kunde gå längre, benen hade lagt av. Hon och flickorna fick släpa honom till toaletten, det var enda gången under dagen som han var uppe ur sängen. Birgit var riktigt orolig för det var inte bara kroppen som lagt av utan psyket. Han var djupt inne i en depression och ville egentligen varken äta eller dricka.

Helle tittade på mig och frågade om vi skulle gå upp och äta frukost. Barnen satt längst ner på sängkanten och räknade ner sekunderna till det att barnprogrammet skulle sätta igång. Då, i samma stund som jag svängde benen över sängkanten hörde vi ett skott. Vi brukar höra skott på helgerna och då särskilt tidigt på just söndagarna men det brukade låta annorlunda. Då, när det låter annorlunda, är det en bonde en bit bort som skjuter fåglar på sina gärden.
Helle reagerade, drog på sig sina myskläder och tecknade åt mig att göra detsamma. Hon sa lugnt till barnen att vi skulle gå och hämta tidningen och sedan prata lite med grannarna. Barnen nickade och inom loppet av ett par minuter sprang vi längs vår lilla grusväg. Helle meddelade mig medan vi flåsande fram att hon var säker på att Bernt tagit sitt liv och skyndade på stegen än mer. Jag såg som i ”slowmotion” våra underbara fester och semestrar passera, jag såg Bernt skratta, skämta, leva. Vi hade sprungit ett par hundra meter när Helle började anklaga sig själv för att inte ha funnits där tillräckligt mycket. Bernt hade ju tagit kontakt med henne så många gånger. Problemet var ju att då hade hon själv varit så dålig. När vi hunnit ytterligare ett par meter blev vi omkörda av två polisbilar. Jag hann tänka att det var snabbt larmat och snabbt kommit, det kunde max ha gått 5-7 minuter sedan skottet brunnit av. Eftersom det inte kom någon ambulans tog jag det som ett tecken på att Bernt var död. Polisbilarna stannade mycket riktigt vid Birgits och Bernts hus. Det var först nu som jag förstod att Helle hade rätt och vad som måste ha hänt. Poliserna i den första polisbilen tittade åt vårt håll där vi kom springande i de första kläder vi hittat och tagit på oss.

Jag kände igen den ena polisen, Owe, det var vår närmaste grannes svåger. Vi hade träffats ett flertal gånger på olika fester och Owe kände oss lika bra som han kände Birgit och Bernt. Owe kom fram till mig och Helle och berättade att de skulle hämta ut barnen. De måste först bara säkra området, se att förövaren lagt ifrån sig vapnet och få ut barnen i säkerhet.
De bad oss vänta i gläntan vid dammen, ville att vi skulle stanna och ta hand om Cajsa och Anja. Jag förstod ingenting. Helle flackade med blicken och sprang på stället. Hon ropade till Owe som lämnat oss men han hann precis sätta sig i polisbilen.
”Är någon död?” Frågan och rösten försvann i tomma intet, Helle insåg också det och tystnade.
Vi kunde se att han talade i polisradion och att han inte hört Helles fråga. Helle tittade på mig. ”Förstår du vad som hänt”, viskade hon.

Utdrag ur Helles dagboksanteckningar, januari 2000
Man förändras när livet ställs på sin spets. Det man värderade högt dagen innan verkar så obetydligt. Sanningar som jag trott var kristallklara blev plötsligt suddiga. Om man dödar någon är man mördare då? Finns det mord utan mördare? Suddigt, oklart, men ändå glasklart. Poliskommisarien som utredde efteråt trodde inte sina öron när jag berättade min historia...

Min vän Birgit satt här i min hall, på golvet igår kväll i timmar. Vi talade om livet, djuplodande tankar. Visst hade vi suttit i timtals förut och dryftat livets utmaningar men igår kväll var det som när man var liten och sov över hos varandra. De där samtalen man hade precis innan man somnade fullständigt utmattade, då man egentligen blottar sig själv mer än vad man brukar. Insåg hur tung Birgits tillvaro var.

Bara timmar senare sörjer jag. Vet vem jag sörjer och i mitt hjärta finns de tankar som jag så nyligen delat...

När skotten brunnit av förstod jag att Bernt avslutat sitt liv, jag funderade inte ens på andra alternativ. Ville bara dra på mig något snabbt för att skyla kroppen och springa iväg till Birgit för att hjälpa henne.
Chocken när polisen sa vad som hänt, förkroppsligades och utan att hjärnan förstod vad som hände kräktes jag ut min sorg. Jorden försvann under mina fötter, något ofattbart genomborrade min tillvaro.

Ett ögoblick i livet...

2009-02-01T08:10:00.004Z

Sitter vid matsalsbordet, makens arbetsdator står på och jag kan därför inte låta bli att kika runt ibland alla underbara bloggar...så plötsligt kommer solens strålar och letar sig in igenom fönsterrutorna...det kommer att bli en vacker dag...Havet ligger som en spegel och de små husen som avtecknar sig på andra sidan Hakefjorden syns tydligt idag...kan nästan se tjörnborna själva...så klart är det...öarna ligger fridfullt och andas om den kommande sommaren...fåglarna kvittrar utanför, de slåss om en bra plats i syrenbusken...Grannen öppnar ytterdörren och stegar ut...han är klädd i tjock täckjacka, termobyxor, mössa, vantar, halsduk och stora, säkerligen varmfodrade kängor...men det ser inte ut att vara kallt idag...fast...det är klart...det är januari, det är klart och soligt...då brukar det vara kallt...

Inser att jag har mycket att vara tacksam för...underbara barn, världens bästa make, härlig hund som fått mig att ta tag i det här med långpromenader, varm säng, god mat och underbar omgivning...jag har kul på jobbet, eleverna är underbara...nu vaknar vårkänslorna i kroppen...det spritter så skönt runt hjärteroten...vet förstås inte om det är där vårkänslorna egentligen sitter men känslan känns där...har fått mycket förfrågningar på mina trädgårdsprodukter...

Mitt i allt detta...blir jag faktiskt trött på mig själv...för då undrar jag...någonstans i något oroscenter i kroppen...undrar hur länge lyckan stannar hos mig? Försöker att tala mig själv till rätta...njut och lev nu...fundera inte så mycket...vet ju att lyckan kommer och lyckan går...

Tillbaka till verkligheten igen..."duns"...
Om jag hinner emellan mina färgstrykningar idag kommer jag att lägga ut en ny del av min roman...försöker göra om lite bland kapitlen så att jag får till en "cliffhanger"!

Vill såklart passa på att tacka er som lämnar avtryck...skönt att veta vad jag ger för intryck...
Måste säga att mitt liv på bloggen har blivit betydligt lättare nu när jag "följer era bloggar" och hela tiden kan se när nya inlägg kommer...tips till er som inte hittat denna ypperliga funktion...
Kramar,
Bella

Fredagsreflektioner...

2009-01-30T18:19:00.004Z

Kära bloggare...välkommen!
Fredagkväll…
brukade vara en kväll då jag köpte hem dricka, glass och chips. Lagade en extra god maträtt…en av barnens favoriter…de brukade få beställa mat…så var tredje fredag var det ”Flygande Jakob” yngste sonens favorit, nästa fredag...stekt lax som var äldste sonens favorit och lasagne som dottern brukade välja…så helt plötsligt…kanske var det bara att jag upptäckte det en dag…att de var borta på fredagskvällarna…alla barnen hade fått egna intressen, vänner och fester som drar mer än att vara hemma en fredagskväll…

Av gammal vana gör vi lasagne ikväll…av gammal vana har jag köpt chips och gjort citronfromage…men det är ovanligt tyst hemma när det bara är jag och maken…vet att jag ibland tänkte att det kunde vara kul att få vara själva någon gång… och nu är vi det…men jag saknar att vi inte slåss om vilken kanal vi ska kolla på och om det är lika mycket i varje chipsskål…

Så rycks ytterdörren upp och in kommer vår yngste son…skateboarden under armen…såklart! Han är kall, hungrig och har bråttom! Skall iväg igen, kolla på film hos en kompis…ohhh…det är gott att de dräller hem en stund…så fredagskvällen blir fredagskväll…så jag och maken kan gå och lägga oss på sängen och titta på en film…för det är ungefär vad vi orkar efter vår 5 km promenix och en rejäl bit lasagne, sallad och vin…

Jag har sagt det förut men säger det igen…tiden med barnen har gått så otroligt fort! Nyss var jag småbarnsmamma och nu är jag bara ett serviceinstitut för tre alldeles underbara tonåringar! Pensionär nästa...för det säger väl bara svisch...så har ytterligare 25 år passerat...

Visar en bild ifrån 2003 på alla tre (före bild) och sedan en bild på min yngste son (efter bild)…bara för att konkretisera hur tiden på något sätt bara accelererar…
Önskar alla en skön fredagskväll – med eller utan ”Let´s Dance”!
Kramar,
Bella

Seg i knoppen? Inte naturen...bara jag!

2009-01-28T10:30:00.003Z

Kära bloggare...ibland är man seeeeeeeg!
Försöker uppbåda all kraft som jag har...skall åka in till Göteborg och betygsätta mina gymnasietreor som guidar på Universeum... Somnade sent igår...ovanligt nog somnade jag inte i samma sekund som jag lade huvudet på kudden...nej...jag låg och funderade...insåg att jag inbillar mig att jag har koll på det mesta och att det sannerligen retade mig att jag är lättlurad...i alla fall tror min dotter det...inte bra! Jag kunde alltså inte somna...och det är då som hela huvudet fylls med tankar...om allt möjligt och omöjligt... som att;
Varför måste sonens gymnasieskola lägga studentexamen onsdagen den 27 maj...samma dag som syrran fyller 40 år? Jag bara undrar...hur löser vi det? Igår på arbetet talade vi om att gå på ett sådant där ställe där man äter och får en mordgåta på halsen...tilltalar mig...kanske något för syrrans 40-års dag..."fniss"...skojar bara...men nog skulle jag kunna tänka mig att bjuda in ett par vänner och göra en sådan sak...så ni som ligger på tur att bjudas in...se upp! Såg häromdagen hur mina krokusar i trädgården är väldigt nära att blomma nu...redan vår? Jag köpte ju i lördags några små lökar av vit Scilla och Pärlhyacint...tror ni inte de redan är på väg...galet!
Nej, nu måste jag bege mig!
Kramar,
Bella
Pst. har nu 17.05 kommit hem ifrån Universeum...vilken underbar dag...vilka grymt duktiga elever jag har...så mycket upplevelse på ett par timmar!

Nyhet...på Primulafronten...

2009-01-25T18:59:00.007Z

Visst kan man kalla mig tokig...vårgalen! Men...vem förälskar sig inte i denna skönhet? Tre färger i en...mörklila...ljuslila...rosa...vit och med dubbla blommor...tjejen i blomsterinredningshopen som sålde den lovade att ta reda på namnet...namnet är viktigt för en nörd som MOI...

Var ju på vårinspirationsturne igår...men det blev ju lite annat också...det är så lätt hänt...att det slinker ner en bedårande tvålask...och lite annat som sätter guldkant på den alldeles för ofta...stressade vardagen...

Nu skall jag ut i regnet och i rask takt avverka 5 km promenad...jag, maken och hunden...sen mår man som en prins...
OK...dax för att samla kraft...en ny vecka är i antågande...och vilka utmaningar som väntar oss...det vete gudarna...och tur är nog det!
Kramar,
Bella

Våryttringar…och lite mer ur min roman...

2009-01-24T19:27:00.013Z

Tänk att just Du...valt att kika in hos mig - jag är hedrad!
Och...Du är så välkommen!

Pirr i kroppen…när små gröna stjälkar sticker upp ur frusen rabatt…
Lust att stoppa fingrarna i fluffig såjord…
Väntar på värmande solstrålar…väntar på livet…som skall knoppas…och brista ut i…
färger som bleknat under höst och vinter…i min själs minne…

Primula…i blå-rosa-lila ton…har aldrig sett..dubbla blommor…måste ha…
Vita pärlhyacinter…vita scillor…papegojtulpan…tulipan….ohhh…så mycket vår!

Pst. Det är inte bara jag som jagar våren...min katt Miss(e) Garbo...är ständigt på språng!
Be aware out there...jag letar vårtecken...i allt!
Idag har jag varit på vårinspirationsturne...och hittat...små pärlor...
På återséende!
Kramar,
Bella

Här kommer ännu en episod ur mitt manus...
Jan-Olofs (Linneas pappas) tankar, 5 juli 2003
Det var fel att känna irritation över Lennys beteende. Det var fel att försöka tala honom tillrätta. Det gynnade ingen insåg jag någonstans på vägen. Den enda effekten det hittills gett var att skada Linnéa. Hon kämpade in i det sista för att hennes familj skulle se att hon inte gav upp sin kamp. Det var hon som ständigt betalde priset för Lennys uppträdande, hon ställde sig skyddande framför honom för att hålla oss, far, mor och syskon på hanterbart avstånd. Hur sjuk hon än var hörde hon alla våra samtal, oberoende var i huset vi befann oss.
Mitt syfte var att hon inte skulle behöva lida mer än vad som behövdes. Jag nästan klappade till Lenny när han anklagade Linnéa för att bli konstig av morfinet och att om hon tog det kunde hon lika gärna vara inlagd på sjukhus för hon var inte sitt vanliga jag, påstod han. Han ville inte att barnen skulle behöva se sin mamma i det tillståndet. Han visade med grimaser och kroppsspråk hur illa han tyckte om det. Jag beundrade Linnéa för att hon överhuvudtaget klarade av att vara hemma och verkligen försökte vara som vanligt.
Problemet var att Linnéa hade fått skelettcancer vilket innebar enorma smärtor, varför man rekommenderade henne att ta morfinsprutor. Lenny krävde efter ett par veckor att hon skulle avvänjas. Linnéa gjorde som han ville. Jag led med henne, jag såg hennes smärta, abstinens, hon var mitt döende barn. Jag tror irritation är ett milt uttryck över hur jag kände för Lenny.
Lenny och jag hade otaliga gånger råkat i luven på varandra och lika många gånger hade Linnéa meddelat mig att jag inte var välkommen i deras hem. Gissa om jag var frustrerad?

För ett par veckor sedan hade jag stått utanför deras hus, i trädgården och väntat in Lenny. Talat med honom, ibland varit tvungen att hålla i honom, för att förhindra honom från att ta den enkla vägen…bara gå när det inte…var enkelt längre… Han ville absolut inte tala med mig. Linnéa kunde han kontrollera men inte mig. Jag såg att han var rädd för mig men det var inte det jag ville ha. Jag ville ha respekt av honom, hans respekt för min dotter, sin svärfar, respekt för hans barns morfar.

Lenny hade lyckats föra oss alla bakom ljuset när Linnéa presenterade honom för oss. Den gången var han ödmjuk, mycket tillmötesgående och trevlig. Jag skulle bra gärna vilja veta hur han lyckades med det. Kanske ville vi så innerligt gärna att Linnéa skulle finna lyckan, så vi blev blinda för det uppenbara. Jag kanske inte skall beskylla Lenny, vi ville gärna bli lurade att tro att Lenny var den rätte för Linnéa.
Jag förbannade mig själv för det lidande han orsakade mitt barn och allt jag kunde göra var att bevittna det och kanske hålla hennes hand när det var dags för henne att dö.
Jag ville vara storsint, jag ville förlåta och låta bli att döma men jag erkänner att jag bara är människa.
Asta frågade efteråt om jag var rädd när Linnéa gick bort, vad för känslor som fanns i mitt hjärta? I samma sekund som hon drog sitt sista andetag fylldes jag av en sådan enorm tomhet, den chockade mig för den kom med en kraft utan dess like. Jag kände mig ynklig och gammal där jag satt vid hennes sida och höll i den tunna, bleka handen. Den handen hade jag hållit i när hon var nyfödd och sedan många gånger genom livet. Men hittills hade den alltid varit full av liv och energi. Hennes hand hade snabbt blivit kall och stel och jag knäppte hennes händer över hennes bröstkorg för att skapa frid över den sargade kropp som hon nu lämnat. Jag lovade mig själv att verkligen vara så ödmjuk i min relation med Lenny som överhuvudtaget var möjligt. Linnéa hade varit oljan i relationen och nu skulle hjulen snurra vidare utan att någonsin smörjas mera.

Jag var tacksam för att Lillian var med mig här. Hon hade lugnat ner mig när jag nästan gått i taket. Så här efteråt var jag tacksam för att jag hållit mig någorlunda på min kant även om det hade kostat mig mycket viljekraft.
Nu efteråt, när allt var över kom tröttheten. Jag ville åka hem och sova, sova bort de senaste dagarnas händelser. Jag ville bara ut, andas igen, gråta den riktiga gråten och var tacksam för att Lillian organiserade allt med begravningsentreprenören. Jag lovade Lenny att följa med och hjälpa honom med förberedelserna inför begravningen. Jag minns inte om jag lovade något mer, det får tiden utvisa.

Helles tankar augusti 2003
Jag hade för några veckor sedan bestämt att min och Linus krans till Linnéas begravning skulle bestå av rosor ur vår egen trädgård. Jag hade samma dag som dödsbudet kommit, åkt i väg till handelsträdgården i vårt område och inhandlat en oasis i form av ett hjärta. Hjärtat var konstruerat med plast runtomkring där vattnet skulle bevaras och hålla blommorna fräscha. Jag har en rosenbuske som heter Claire de Lune, en varmt aprikosrosa ros som vi skulle använda. Den hade självanmält sig skulle man kunna säga.
När Linnéa i sin ungdom hade bestämt sig för att börja samla på en matservis hade både jag och Linus följt med henne. Både Linus och jag hade av min pappa fått presentkort i julklapp hos Presenthörnan där de bland annat sålde serviser.

Linnéa hade funnit sin Claire de Lune omgående och jag tyckte den var underbar. Hade inte hon tagit den hade nog jag valt den. Nu hade Linus lyckligtvis hittat en som han bara blev så förtjust i. Maxim blev den servis vi denna dag började samla på. Vi köpte faktiskt två kaffekoppar med fat för våra presentkort och den minsta assietten i Claire de Lune serien till Linnéa i tidig födelsedagspresent.

Claire de Lune rosorna blev underbart vackra när vi fyllde hjärtat och som en rosett i ena kanten fäste vi en ljusrosa lilja. Jag hade även inhandlat sorgband som vi själva textade. Jag satt länge och funderade på vad vi skulle skriva men orden som inte ville lämna hjärnan var; en ängel har lämnat oss. Orden bara fanns där och snart hade jag skrivit en dikt, en dödsannons konstaterade jag och frågade Linus om vi skulle sätta in dikten och göra en egen annons till Linnéa. Linus tvekade och sa att det kanske var bäst att fråga de andra i hans familj om det. Personligen skulle jag om jag dog, känna mig hedrad om det fanns två annonser eller fler. Linus frågade och det bestämdes att alla syskonen skulle ha en annons med min dikt och Lenny, barnen, Lennys släkt, Asta och Jan-Olof skulle ha en.

Nästa fråga som kom i samband med begravningen var önskemålet om en svensk text till Eric Claptons ”Tears in heaven”, kunde jag skriva den? Det var Lars äldsta dotter Ebba som skulle framföra den i kyrkan. Jag gick och funderade ett par dagar sen fanns den i huvudet och jag kunde skriva ner den. Jag ringde Ebba och bad henne komma ner och provsjunga den.
När hon kom sjöng vi igenom den tillsammans ett par gånger. Ebba tyckte det lät bättre när vi sjöng bägge två och vi bestämde oss därför för att sjunga den tillsammans i kyrkan.

Några dagar innan begravningen fick den som ville, komma till kyrkan och ta farväl av Linnéa. Det var både Lennys och Linnéas släkt samt några av Linnéas vänner ifrån gymnasiet som kom. Vi ställde upp oss på kö utanför kapellet och gick sedan in familjevis. Linnéa som varit otroligt vacker som människa hade blivit gammal som död. Hon såg mager och knotig ut. Jag kände inte igen henne och blev riktigt ledsen. Jag hade hoppats på att hon skulle ha dött med ett leende på läpparna men det såg mer ut som en grimas av smärta. Våra barn lade ner teckningar som de gjort, stenar och snäckor ifrån stranden i kistan. Jag och Linus smög ner ett nytaget foto på hela familjen där vi satt vid rosen som vi köpt till Linnéas minne. Vi hade skrivit en sista hälsning på baksidan och det kändes som om cirkeln var sluten. Barnen hade aldrig sett en död människa förut och studerade Linnéa ingående. Jag ville ut och få luft och tog ett snabbt farväl. Kanske var det så att hjärtat ville brista på mig, när jag såg hur Viktor under hela tiden stod och höll om Linnéas huvud. Han smekte hennes hår och sa till oss alla att hans mamma var en ängel nu. Det var hjärtskärande när begravningsentreprenören skulle stänga likvakan och Lenny mer eller mindre fick slita bort Viktor ifrån Linnéas kropp. Han grät och skrek att han ville tillbaka till sin mamma.

Fortfarande var relationen med Lenny fruktansvärt ansträngd. Vi kände att ord var överflödiga och tog bara Lenny i handen. Vi ville visa vårt deltagande och öppna den dörr som så länge varit stängd. Kanske var en stängd dörr ett alternativ, om stängd inte betydde att man gjorde någon illa. Vi skulle träffas igen om ett par dagar, vi skulle tillsammans verka för en vacker begravning, Linnéas avskedsfest för det var så jag tror hon skulle ha kallat den.

Solen lyste och fåglarna kvittrade denna vackra morgon i juli. Linnéa hade varit död i en vecka och skulle begravas idag. Jag var besviken på mig själv. Istället för att minnas Linnéa som hon varit när hon levde såg jag hennes döda ansikte framför mig. Jag kunde inte få bort den otäcka bilden ur mitt huvud. Jag hade suttit och tittat på foto av henne flera gånger men lyckades inte frammana någon sådan bild av henne idag. Eftersom jag skulle sjunga i kyrkan var jag mån om att vi skulle komma iväg i tid, så att det fanns utrymme för en repetition med kantorn. Jag skulle sjunga och Linus skulle ställa upp kransen på en ställning vid kistan. Mor Asta hade tagit med sig ett foto i ram på Linnéa som skulle stå vid kistan med ett tänt stearinljus vid sidan och en bukett blommor ifrån trädgården. Fotot på Linnéa hade en svensk kändis, som varit väldigt kär i Linnéa tagit. Han hade på bilden lyckats fånga hennes energi och gåtfullhet. Kanske var det bara jag som visste hur förtjust han varit i Linnéa och hur han tjatat om en träff med henne. Jag kom inte ihåg om de träffades på Bokmässan eller Fotomässan.

Prästen som genomförde begravningsceremonin var en kraftfull och underbar kvinna. Hon talade till Linnéas barn på ett målande sätt. Jag tror alla som var där rycktes med och många tårar rullade på våra kinder när hon gav pojkarna var sin nyckel till skattkistan som hon kallade kistan där Linnéa vilade. Ebba och jag sjöng, Linus sa att det lät vackert och jag hoppas det för vi sjöng för Linnéa av hela vår själ. Efteråt samlades vi i församlingshemmet och åt en landgång. Lenny höll ett tal, där han tackade oss för att vi kommit. Han sa att det här inte var den fest som han och Linnéa planerat att ställa till med. De hade aldrig släppt hoppet om livet tillsammans och därför var han fortfarande chockad över hennes död. Då och där beundrade jag honom för han gav en vacker bild av sitt liv med Linnéa, han bjöd på sig själv, vilket vi inte var bortskämda med.
Vi stannade inte så länge utan tackade för oss, skrev en dikt i gästboken, pratade en stund med pojkarna och gick sedan en sista gång bort till graven där Linnéa nu vilade.
När sommaren var som vackrast valde hon att gå… ifrån…

Pst. Den här gången är det inte Linnéas tankar...som det förut har varit...romanen är uppbyggd kring ett antal karaktärer där var och en har egna tankekapitel...den röda tråden i romanen är förluster, tre tragiska förluster...där jag hittills presenterat en...

Idag firar bloggen 1 år!

2009-01-22T18:44:00.003Z

Dröm och vision fyller 1 år idag! Ett år gick fort…nästan fortare nu när jag i stort sett dokumenterat hela året.
Jag har idag suttit och funderat ett tag på om jag lyckats uppfylla de mål jag hade med bloggen. Vilka var då mina mål?
Jo;
Jag ville få idéer till min trädgård och i utbyte visa bilder av resultaten… Min dröm var att få färdigt vårt hus och låta er bloggare vara med på resan…
Men…istället har ni fått möta en sida av mig som jag inte tror de som känner mig – tagit som självklar. Jag tror att jag i min omgivning uppfattas som en energisk orkan som då och då virvlar förbi! Jag vet inte riktigt hur jag skall hantera fenomenet som nu uppstått…eftersom det känns som ni kanske fått en fel bild av mig och min person…
Tankar om att avsluta min blogg här och nu har virvlat förbi…jag vet att min vår lär bli tuff…jag har lovat att ställa upp på skolan med mer än 100%, jag har mitt företag och äldste sonen tar studenten i maj…men lägger idag dessa tankarna åt sidan…
Lämnar istället plats för ännu ett avsnitt ur min roman…ni som inte vill läsa låååååååånga texter bör sluta nu! Precis som förra gången har jag ryckt ut kapitlen ur sitt sammanhang och kanske har jag missat någon övergång någonstans eller inte introducerat någon av karaktärerna…ni får gärna kommentera så att jag kan korrigera i sådana fall…
Love,
Bella

Mor Astas tankar 15 juli 2003
Efter midsommarhelgen vågade jag inte åka ner till Linnéa ensam. Hennes tillstånd hade hastigt försämrats och vi förstod att hon inte hade så långt kvar. Både Jan-Olof och Linnéa visste att det var min största rädsla att hon skulle dö och bara jag skulle finnas där. De sista veckorna hade tärt på mig. Jag hade gått ner tio kilo i vikt och hade svårt att sova. När vi nu denna första dag i juli skulle åka ner till Linnéa, tyckte Jan-Olof att jag skulle stanna hemma och vila upp mig.
”Jag är inte lika duktig som du”, sa han ”men jag klarar att vara medmänniska, vara pappa till mitt barn.”

Jag sa inte emot honom för jag bävade verkligen för att åka ner. Jag klarade inte av att se Linnéa så sjuk som hon vid det här laget var. Jag längtade efter att få gå ut i trädgården och göra ett rejält dagsverke. När jag arbetade i trädgården glömde jag allt annat och nu behövde jag verkligen det.
Jag är tacksam för att jag då inte visste att Linnéa bara hade fem dagar och några timmar kvar att leva. Om jag inte hade hämtat energi vet jag inte hur jag skulle ha hanterat tiden efteråt.

Trädgården hade förfallit rejält. Jag tror inte jag hade gjort ett enda handtag i den på hela säsongen. I våras hade vi haft fullt upp med mitt sjuttioårskalas och efter det hade Linnéa plötsligt blivit akut sjuk. Cancern hade spridit sig och satt sig på värsta tänkbara ställe, skelettet. Vi hade varit tacksamma länge för att hon inte hade skelettcancer eftersom vi visste att den var den smärtsammaste cancertypen.
När Lenny beordrade henne att avsluta den påbörjade morfinmedicineringen, den man på sjukhuset rekommenderade i detta cancerstadium som Linnéa nu befann sig i, av den enkla anledning att man skulle kunna uthärda smärtorna. När han nu ville vägra henne den, höll jag på att bli tokig! Hur mycket skulle Linnéa behöva uthärda, var det aldrig nog?
Det var även två, tre gånger efter begravningen som jag var nära att slå till honom. Men jag fick tänka intensivt på pojkarna för att hantera situationen.
När Linnéa somnat in, kom mängder av blommor och kort till deras hus. Linnéas vänner hade skrivit underbara texter om henne och jag grät när jag läste några av dessa vackra rader. Då kom Lenny farande, slet av varje kort och gick ut och lade dem i soptunnan. Ännu en gång tog han något som kunde vara värdefullt för pojkarna att läsa i framtiden. Han berövade dem bilden av Linnéa genom andras ögon. Jag hatade honom verkligen för hans svaghet, som jag dessutom upplevde blev större för varje dag.

Jan-Olof hade beskrivit den sista natten med Linnéa för mig många gånger. Jag vet att jag inte hade klarat av att hantera den men innerst inne visste jag att man som mamma måste och att jag under resten av mina levnadsdagar skulle ångra min svaghet. Jag var tacksam för att Jan-Olof och Lillian orkat hela vägen. Nu var det Lillian jag fick oroa mig för. Hon hade gått ner sig rejält. Den sista tiden var det hon som fått ta all Lennys aggressivitet. Det spelade ingen roll hur mycket hon ställde upp, han var aldrig nöjd. Det var hon som försökt se till att pojkarna hade ett normalt liv med skola, kompisar och träningar. Efter att ha kört runt dem dag efter dag, skällde han ut henne och hon kom hit till mig och Jan-Olof och grät. Vi tröstade henne så gott det gick, vi visste ju precis hur Lenny knäckte människor. Hon var besviken på sig själv som aldrig kunde göra något rätt som Lenny uttryckte det till henne. ”Jag fungerar som en dörrmatta hemma hos dem och inte ens det duger jag till”, snyftade hon. Den här gången hade varit värre än de andra. Lillian skulle köra Henrik till en hockeyträning och kommit tio minuter efter den tid som bestämts. Både Lenny och Beata hade stått ute med Henrik och väntat. Lillian hade sett på håll att de var riktigt upprörda. Ytterligare tio minuter senare kom de till träningen. Det var tiden det tog för dem att skälla ut henne.

Jan-Olof ringde mig kontinuerligt och berättade vad som hände under Linnéas sista dygn. Cancersjuksköterskan som var där med jämna mellanrum berättade fas för fas vad som hände i Linnéas kropp. Det var en mycket duktig kvinna som kände in atmosfären och lade informationen på precis rätt nivå. Det var första gången som Jan-Olof inte upplevde att Lenny stressade upp sig. Lenny hade som vana att avskeda alla som han anställt igenom åren. Det var barnflickor, städhjälp och nu på slutet sjuksköterskor. Kanske förstod han nu för första gången vem som var sjuk i familjen. Kanske…

Linnéas tankar 5 juli 2003
Jag vet att jag kommer att dö inom ett par timmar.
Jag har förberett mig genom att studera all läkarlektyr i ämnet. När kroppen stegvis dör kommer den att ändra färg och jag noterade för en stund sen att processen satts igång. Jag valde att avsluta all smärtlindring för ett par dagar sedan då Lenny påpekat att det var obehagligt när jag inte var närvarande men ändå låg här på soffan. Han sa att barnen blivit rädda för mig. Jag bestämde mig för att härda ut smärtorna. Det låter enkelt men det är det inte. Jag har erfarenhet av mycket smärta men den här är nästan outhärdlig. Jag läste i en läkarbok för länge sedan att skelettcancer är ibland det mest smärtsamma man kan ha. Lillian ger mig en Alvedontablett då och då, jag tar dem för att lugna henne men de är totalt verkningslösa. Döden kommer bildligt talat att bli min förlossning. Jag har samma mage som jag hade när jag var i nionde månaden med pojkarna. Jag vet inte hur många gånger man har tömt mig på vatten som samlats i buken men ju mer de tömmer desto snabbare fylls det på. Jag minns inte längre när jag första gången fick den här magen men jag har varit gravid med döden länge nu.

Jag tror att jag är vaken men märker jag att jag kommunicerar med min ängel, förstår då att jag slumrar, stackars mina barn, jag sover bort den sista tid vi har tillsammans. Jag måste orka vara med dem om än liggande här. Jag samlar alla krafter som finns kvar i min slitna kropp för att orka öppna ögonen. Det enda som är lustigt är att när alla mina andra sinnen och organ tynar bort har jag fått en hörsel som är enorm. Igår låg jag i sovrummet och kunde höra vad som sades i andra ändan av huset.
Pappa, Lillian och Lenny försökte samtala men som vanligt spårade samtalet ur fullständigt. Jag skrek allt vad jag orkade att de skulle sluta bråka och några sekunder senare stod alla tre vid min säng och såg ertappade och förvånade ut. De berättade att de viskat därute för att de inte ville bekymra mig. Jag kände hur tårarna rullade ner längs mina kinder och bad dem förlåta varandra, jag kunde inte få ro att dö om de inte kunde bli vänner, förstod de inte det.

Jag ville inte att de skulle diskutera mer nu. Lenny skulle ta hand om pojkarna och de som ville hjälpa honom med dem var välkomna att göra det på hans villkor. Lenny älskade sina barn och skulle göra allt för dem. Om det var tillräckligt för mig, kunde det då inte vara tillräckligt för min syster och pappa.
Det fanns ingen återvändo för mig och det enda jag ville just nu var att få somna in och gå bort ifrån smärta som den här kroppen jag befann mig i inte kunde hantera längre. Kunde de inte bara hjälpa mig att få ro?

Lenny bad mig att inte ge upp? Han bar ut mig till köket där det var uppdukat för middag.
”Vi flyttar oss ut till vardagsrummet istället” sa Lillian, ”så att Linnéa kan ligga i soffan och äta.”
Jag visste att det betydde allt för Lenny och barnen att jag kämpade och försökte, alltså försökte jag äta de kokta morötter som Lenny lagt upp på min tallrik. Enligt mina beräkningar hade jag cirka tolv timmar kvar att leva. Jag hade skrivit långa brev till pojkarna och tänkte idag avsluta dem. Det fick ske efter middagen om jag hade några krafter kvar annars fick jag be om hjälp. Jag hade planerat att berätta för Henric innan han gick och lade sig ikväll att jag inte skulle finnas hos honom imorgon. Vi skulle kramas och ta farväl av varandra och jag skulle förbruka alla mina krafter.

Den sjuksköterskan som kom och tittade till mig var tredje timme hade suttit med Lenny, pappa och Lillian ute på altanen i över en timme nu. Jag hörde lite av deras samtal och det handlade om de olika faser som min kropp skulle gå igenom innan den till slut skulle ge upp. Jag hade räknat rätt på timmarna och vi var överens om att min död skulle inträffa tidigt i gryningen.
Jag trevade med handen utefter sängen och kände strax med fingertoppen lådan som jag lagt under min säng. Jag lyckades pilla fram den och fick upp breven som jag skrivit till pojkarna.

Jag läste igenom de rader som jag skrivit häromdagen och fortsatte sedan med Henriks brev;
Det ingick aldrig i min plan att det skulle sluta så här. Jag är besviken över att inte ha kraft nog att kunna leka eller bara vara tillsammans med dig. De här sista dagarna har varit mörka för dig och jag har sett din oroliga blick varje gång du lämnat huset. Du har fått uppleva saker som inte många barn någonsin behöver göra. Du kommer att sakna mig och vara ledsen men vet alltid att jag finns inom dig. Jag är en del av dig, mitt blod rinner igenom dina ådror och du vet hur din känsla för mig känns i ditt hjärta. Den känslan kommer aldrig att försvinna för vi människor är duktiga på att minnas när vi minst anar. Du kanske en dag känner igen min parfym någonstans och då kommer du plötsligt att tänka på mig. När du tänker på mig kommer jag att vara hos dig. Minns du att jag har gjort två änglar som hänger här i mitt sovrum. När jag gjorde den ena ängeln tänkte jag på dig och när jag gjorde den andra tänkte jag på Victor. När du vill känna mig nära kan du ta ner din ängel och låta fingrarna glida runt den och då är dina fingrar där mina fingeravtryck finns. Jag lade ner min själ i änglarna och den lämnar jag igenom änglarna till dig och din bror. Så kom ihåg att jag finns nära dig och aldrig kommer jag att lämna dig. Det du imorgon kommer att se, är inte din döda mamma utan bara min sjuka kropp som kommer att finnas kvar likt ormens utslitna skinn när han ömsar. Jag är inte kvar i kroppen utan jag finns ingenstans och överallt. När vinden smeker din kind finns jag där, glöm aldrig det.
Alla världens kramar och pussar till dig, jag älskar dig för alltid!
Mamma

Jag skrev ungefär samma innebörd i brevet till Viktor. Vetskapen om att han förmodligen inte skulle kunna minnas mig gjorde fruktansvärt ont men jag hade länge bearbetat det och de sista dagarna hade jag försökt att njuta av barnen och bara acceptera det jag inte kunde påverka.

Jag vek ihop breven och lade dem i kuverten slickade igen dem och skrev Henrik på det ena och Viktor på det andra. Lade dem sedan under duken på mitt nattduksbord. Jag skulle be någon ge dem till pojkarna när de vaknade.

När jag nu försökte slappna av kom smärtorna som elektriska chocker och jag kände hur jag flöt bort igen.
Han satt som vanligt på den träfärgade pinnstolen i en brun manchester kostym, min ängel Bertil. Han log mot mig men letade uppenbarligen efter något. Jag frågade vad han letade efter men han verkade inte ha hört vad jag sa. Han reste sig upp och frågade en ung kvinna som gick förbi om hon sett hans fru. Hon såg förvånat på honom. ”Hon är där du lämnade henne. Det finns ingen tid så inget har hänt sedan du gick”. Bertil satte sig tillrätta på stolen igen och tog min hand. ”Du har fått en sån glömsk och senil ängel mitt hjärta”, sa han. Det lustiga var bara att munnarna aldrig rörde sig när vi samtalade. Man tänkte bara en tanke och så fick man ett svar. ”Jag känner din smärta”, sa han, ”du är tapper som håller ut”.
”Jag har försökt att låta dig komma över tidigare men du är inte redo. Jag skall försöka att ta lite av din smärta så att du får energi till ditt avsked med Henrik”. Jag log mot min ängel och var glad för att han hittat till mitt rum på sjukhuset för tre veckor sedan. Han hade kommit inflåsandes och sjunkit ner i en av fåtöljerna. Jag blev aldrig rädd, för med honom kom den stillhet och ro som jag längtat så efter.

Jag trodde en stund att han var en vanlig farbror men märkte sedan att han förflyttade sig utan att jag kunde uppfatta det och att hans kärlek lyste upp hela honom.
Alla är nog innerst inne rädda för att dö ensamma men får man en ängel tillsänt sig, lovar jag att rädslan ersätts av kärlek. Jag tror inte ängeln har någon religiös betydelse på det sätt som vi tolkar det i kristendomen. Det känns helt enkelt inte så. Jag tolkar ängeln som en medresenär. Någon som delar med sig av sin kunskap och visar hur stark förlåtelsens makt är.

Jag har förlåtit allt som finns att förlåta och jag är tacksam för att jag fick den möjligheten. Jag har sagt det som behövde sägas och jag hoppas att jag inte skapat förutsättningar för gräl när jag imorgon är borta.

”Du måste koncentrera dig på att gå tillbaka till din kropp nu”, sa Bertil plötsligt. ”Det är dags för dig att ta farväl av Henrik.”

Jag öppnade sakta ögonen och kände pappas hand som smekte mig över håret. Hans ögon var fyllda med tårar. Jag lade min hand över hans andra hand och sa att än var jag kvar. Jag bad honom att inte vara ledsen. Allt som skulle ske var att jag fick lämna kroppen som var svårt märkt av all smärta och att jag inte var rädd utan redo för det. Jag berättade att jag nu skulle ta farväl av Henrik och att jag ville att han skulle bära in mig i Henriks rum.
Pappa ropade på Lillian och tillsammans bar de in mig till Henrik. Smärtan som det innebar skall jag inte ens föröka att återge, sände bara Bertil en tanke av tacksamhet, visste att han tog lika mycket av smärtan som jag. Henrik satt och tittade på en tecknad Disneyfilm när jag kom in. ”Vill du titta på filmen”, frågade han mig?
”Jag skulle vilja prata med dig lite först, kan vi titta på filmen tillsammans efteråt, går det bra för dig”, sa jag.
Han nickade och sa sedan rakt ut i luften; ”Ska du dö nu mamma”?
Jag slog med handen bredvid mig i hans säng, ”kom och sätt dig så skall vi tala om det en stund”, sa jag.
Jag harklade mig, sen sa jag;
”Henrik, imorgon finns jag inte mer. Min kropp är för sjuk för att orka vakna imorgon. Jag tror att du har förstått att jag har varit sjuk länge och istället för att bli frisk så har jag bara blivit sämre. De sista månaderna har jag bott mer på sjukhus än hemma här i huset men jag har varit tvungen att få hjälp eftersom magen varit fylld med vatten och de behövt tömma ut det ibland. De perioder som jag har varit frånvarande här på soffan, har jag fått ta starka mediciner för att det har gjort så ont. Du kommer inte att bli ensam när jag är borta för pappa kommer att få hjälp av både mormor och farmor och de andra. Jag skulle bli jätteglad om du om några år kunde berätta för Viktor vem jag var och krama honom ifrån mig. Kan du göra det tror du?”
Henrik nickade. Jag fortsatte för det fanns fortfarande kraft kvar i kroppen; ”Jag har skrivit ett brev till dig och ett brev till Viktor”.
” Jag har lagt breven under duken på mitt nattduksbord och du kan hämta dem där imorgon när jag är borta. Det som kommer att hända när jag dör är att någon kommer och hämtar min kropp. Kroppen läggs sedan i en kista och efter det har man en begravning.”
”Jag finns inte kvar i kroppen utan jag tänkte flyga omkring dig här i huset imorgon istället, vad säger du om det?”

Henrik kliade sig lite lätt på hakan och sedan kramade han mig hårt. Jag kramade honom lika hårt tillbaka. Han tittade sedan på mig och frågade om det gjorde ont att dö?
”Nej”, sa jag. ”Det gör inte ont. För mig gör det ont att leva, för sjukdomen skär som en kniv i min kropp.”

”Vi tittar på filmen nu mamma”, sa han och knäppte på videon. Jag såg att tårarna rann men eftersom han inte ville låtsas om det gjorde jag det inte heller. Avsked ifrån dem man älskar gör ont och det finns inget sätt att komma ifrån det. Hur mycket jag än ville ta bort den smärtan ifrån mina barn så fanns det inget jag kunde göra. Med tiden skulle såren läka och Henrik skulle kunna tänka på mig utan att smärtan i bröstet skulle kväva honom. Att acceptera det man inte kan förändra är så svårt men jag hade klarat det och det skulle Henrik också göra, det visste jag. Jag smekte honom över håret och ritade några hjärtan i anteckningsblocket som låg på överkastet.
Vi satt där tillsammans tills filmen slutade. Jag ropade på pappa som tillsammans med Lillian bar mig tillbaka till min säng.
Vårt farväl hade varit lugnt och jag kände en enorm tacksamhet mot Henrik som naturligt kunde ta till sig det jag sa. Vi hade varit synkroniserade med varandra ända sedan han föddes och jag kände enorm tacksamhet även för det.

Jag tittade på de tre vuxna personerna som nu stod vid min säng. Jag frågade om det var någon av dem som ville ta farväl av mig för annars hade jag tänkt sova en stund. Jag var helt utmattad. Mitt armbandsur som låg på nattduksbordet visade att klockan var elva på kvällen.
Pappa och Lenny gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Lillian satte sig ner på sängkanten.

”Finns det något jag skulle kunna göra för dig, frågade hon mig?”
”Jag log emot henne och sa att jag skulle uppskatta om hon ibland ville komma hit ner och hjälpa Lenny. Är pojkarna ledsna får du gärna trösta dem men ta dem inte ifrån Lenny, det måste du lova mig.”
Lillian nickade och torkade bort en tår. ”Du vet att om det varit upp till mig så hade jag dött i ditt ställe, sa hon.”
”Jag vet det sa jag och kände att mina ögon också fylldes av tårar. Kan du ta med dig de kläder som finns kvar i min garderob och ge bort dem, så att Lenny slipper göra det? Hämta gärna en påse och gör det nu på en gång, så att han inte ser det.” Hon var strax tillbaka i rummet och gjorde det jag bett henne om. Hon satte sig sedan vid min sida igen och smekte nervöst mina händer, reste sig, böjde sig sedan över mig och kramade mig försiktigt. ”Lycka till Linnéa”, sa hon innan hon vände sig om och lämnade rummet med axlar och huvud nedböjt. Jag kände hur tårarna rann längs hennes kinder. Hon var van vid att vårda döende men fick givetvis ett annat perspektiv när det nu var mig det gällde.

Näste person som kom in i rummet var pappa. Jag tror egentligen att vi är ganska lika varandra och det är därför vi går varandra på nerverna.
”Det är inte rätt”, sa pappa med ostadig röst, ”att ens barn skall dö före”, han kunde inte få fram de sista orden utan satte sig ner på sängkanten för att samla sig.
”På ett sätt sa pappa är jag tacksam för att du inte går på morfin och därför är klar i huvudet men du förtjänar inte all den smärta som du lider av. Du har varit stark hela vägen och jag tycker det är tråkigt att du nu även i denna stund är den som är starkast av oss alla. Du har kämpat hela vägen och till och med idag när du vet att det inte spelar någon roll om du äter eller tar morfin, så väljer du att visa din familj att du inte gett upp. Det har varit en ära att ha fått vara din pappa. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och ber om förlåtelse för de gånger du behövt mig och jag inte funnits där för dig. Jag ber också om förlåtelse för de gånger jag inte visat dig och din familj respekt. Jag lovar inte att Lenny kommer att vara nöjd med mig men jag lovar att göra mitt bästa. Jag kommer att sitta hos dig tills du inte finns mer och jag hoppas du kan finna ro i min närvaro.” Han slutade tala, smekte hastigt min kind och lämnade därefter rummet.

Så skulle det svåraste avskedet komma, inte för mig, för jag hade haft det med Henrik men för Lenny. Jag visste att han innerst inne tyckte att jag svek honom men jag var inte orolig. Lenny hade två veckor tidigare insett att jag inte skulle vinna den här kampen. Jag hade nästan blivit förvånad när jag märkte hur han släppte mig och började fokusera sig på andra saker. Jag hade uppmuntrat honom och det tänkte jag göra nu i denna stund också.

Det tog en stund innan han kom in. ”Jag kräks Linnéa”, sa han. ”Jag är inte lika stark som du, inte ens nu när du är döende är jag lika stark. Det var inte så här vi planerade vårt liv, fortsatte han. Du skulle bli frisk, du lovade att du skulle bli frisk.
Jag visste inte för en månad sedan om jag skulle klara det här men för två veckor sedan hittade jag energi igen när barnen och jag var ute och badade. Jag kommer att börja leva igen, kanske inte imorgon kanske inte ens om ett år. Jag vet inte hur vi ska överleva, jag vet bara att vi ska det. Jag har inte velat förbereda någon begravning för det vore att ha accepterat att du skulle förlora kampen mot cancern men här och nu undrar jag om du har några önskemål, har du det?” Han tystnade och tittade ut och upp på fullmånen som lyste som en lampa på himmelen.

”Jag har inte ägnat en tanke åt min begravning”, svarade jag tyst. Jag tror att du och mina föräldrar kan hjälpas åt att göra den till något ni tror att jag skulle ha uppskattat. Eftersom jag älskar dig litar jag på ditt omdöme både vad gäller livet och döden. Den enda önskan jag har är att du talar om för våra pojkar ibland hur mycket jag älskar dem. Jag har sparat foto, målningar som jag gjorde när jag låg inlagd på Vidar kliniken, dikter, favoritmusik och några smycken i en låda under sängen. Ta fram den om några år och fråga om pojkarna vill ha något ur den, någon annan önskan har jag inte.”
Jag följde Lennys exempel och tittade på himmelen och den jättestora fullmånen som lyste upp i mörkret.

”Lenny förresten”, sa jag, ”jag har tagit fram ett telefonnummer till en begravningsentreprenör som du kan be pappa ringa i morgon bitti.” Jag räckte honom en post-it lapp.
”Och Lenny, om jag var du så skulle jag slänga den här sängen imorgon, den är förknippade med mig som sjuk och så vill jag inte bli ihågkommen.”
Lenny lade sig på knä på golvet och stoppade in huvudet emellan mina bröst och grät en nästan spöklik tyst gråt, jag höll om hans skälvande kropp samtidigt som jag äcklades över min egen. Jag förstod Lenny som för länge sedan flyttat ut ifrån vårt gemensamma sovrum.

Det knackade försiktigt på dörren och Lillian tittade in på oss två. Hon bad om ursäkt men ville bara fråga om jag ville ha någon värktablett. Jag svarade att jag inget mer behövde utan att jag snart skulle sova en stund. När hon stängt dörren reste sig Lenny upp och sa att han skulle försöka sova på soffan en stund men ville jag något kunde jag ropa på honom.
Det var det sista jag såg av Lenny.

Pappa kom in i samma stund som Lenny steg ut. Han satte sig i en fåtölj vid sidan av min säng och tog min hand i sin.
”Jag kommer att vaka över dig så försök att sova, så kanske du för en stund kan slippa dina smärtor”, viskade han.

Jag tror jag somnade innan han hade talat färdigt. Det gick inte att uppbåda mer kraft nu, själen var på väg att sakta lämna kroppen. Jag visste att sjuttiofem procent av min kropp nu var död.

Helt plötsligt befann jag mig i en trädgård och på en bänk satt Bertil och vinkade till mig. Bröstet som nyss varit tungt och fyllt av återhållen gråt var nu lätt och jag dansade fram emot Bertil. Han reste sig upp när jag stod framför honom. ”Vi skall lägga oss i citrontimjan där borta”, sa han och pekade mot något som liknade en äng. ”Jag tänkte att vi skulle göra snöänglar eller rättare sagt timjanänglar, vad tror du om det?”

”Jag kan tänka mig att göra vad som helst, för det är så härligt att kunna röra sig på egen hand, det var så länge sedan, svarade jag glatt.”

”Gör vad du vill”, ropade Bertil, ”jag lägger mig här och väntar på dig.”
I nästa sekund var jag tillbaka i min kropp och flämtade till av smärta, pappa smekte min hand och frågade om han kunde hämta något till mig.
Jag skakade på huvudet och råkade samtidigt se klockan på nattduksbordet, timmen var slagen. Jag slappnade av och letade i mitt inre efter Bertil.

Snart var jag tillbaka i trädgården och hörde hur Bertil låg och nynnade på en gammal melodi.
Han tystnade när han fick syn på mig.
”Linnéa, det är svårt att släppa taget men nu är din tid kommen. Bara lägg dig här bredvid mig så hjälper jag dig att klippa av den sista tråden som binder dig vid illusionen om ett liv som människa”.
”De människor som du älskar existerar inte som separata varelser, de är du och du är dem, ligger du bekvämt nu”, frågade han? ”Ta ett djupt andetag och skaka av dig all oro. När du har skakat dig kommer du att känna en ljuvlig doft av citrontimjan. Jag följer sedan med dig tillbaka till ditt sovrum. Du kommer inte att befinna dig i kroppen den här gången utan du och jag kommer att uppleva det som om vi är där som vanligt men vi kommer inte att synas eller höras”.
I samma ögonblick som jag andades ut sögs jag tillbaka till mitt sovrum och såg pappa rycka till. Han smekte mig sakta över håret och stängde sedan mina ögon. Tårar trillade längs hans kinder och han gick ut och hämtade Lillian och Lenny.
Jag och Bertil satte oss på golvet vid garderoberna och iakttog dem en stund. Sedan kände jag doften av citrontimjan…

Lillians funderingar, 5 juli 2003
Jag är van vid att människor är sjuka och ibland dör. Jag möter det ofta i min vardag i mitt arbete som diakonissa. Men det spelade ingen roll hur noga jag förberett mig och hur beredd jag trodde att jag var. När pappa kom ut och sa att Linnéa hade gått vidare, reste jag mig snabbt upp för att med egna ögon se att det han sagt var sant. Linnéa låg helt stilla i sin säng med slutna ögon, blek och tärd. Samtidigt som jag insåg att hon var död kände jag hur mitt hjärta gick i tusen bitar. Verkligheten kom ikapp mig. Jag kände mig frusen, darrig och upplevde att det var svårt att andas. Jag drogs in i ett chocktillstånd och jag visste att enda utvägen var att börja hantera situationen professionellt. Lenny som nu också kommit in i rummet, stod orörlig och bara stirrade på Linnéas döda kropp. Jag såg att hans chockreaktion var större än min, kanske jag valde att se det så eftersom jag kunde se hans reaktion och inte min egen. Hur som helst så gjorde det mig tillfälligt stark och jag tog därför kommandot över den nya situationen. Jag sa till pappa och Lenny att jag skulle gå och ringa till den begravningsbyrå som Linnéa hade lagt fram telefonnummer till och be dem komma och hämta kroppen.

Innan de kom ville jag städa ut allt som förknippades med sjukdom. Jag bad Lenny gå ut i trädgården och plocka ett par buketter med blommor så att jag kunde göra det vackert inne hos Linnéa. Jag ville att det skulle vara vackert om pojkarna ville gå in och ta farväl. Jag såg att klockan var halv fem men ringde ändå upp det nummer som hängde på kylskåpsdörren. Det var en sömndrucken mansröst som svarade. Jag sa mitt ärende och han rekommenderade mig att ta kontakt med den sköterska som skött Linnéa för att dödsorsaken skulle fastställas och vi bestämde sedan tillsammans att han skulle komma vid sextiden. Jag hörde att någon knackade försiktigt på ytterdörren och gick för att öppna. Det var sköterskan som kom för att titta till Linnéa. Vi sa ingenting till varandra, hon bara kramade om mig. Hon tog sedan upp sin mobiltelefon och ringde en läkare. Jag började plocka bort toalettrullar, papper, vattenglas och allt annat som påminde mig om Linnéas plågor. Jag öppnade dörrar ut till trädgården och lät blommornas dofter smyga sig in, även morgondimman och den lite kyliga sommargryningen fyllde huset. Jag såg att Lenny satt vid sängkanten på Henriks säng och hörde att Henrik snyftade. Jag skyndade mig in i sovrummet, sköterskan talade med pappa och jag kunde ostört plocka iordning på nattduksbordet och torka rent med dammtrasan jag tagit med mig. Jag förstod att Lenny inte hunnit plocka några blommor ännu så jag tog på mig Linnéas träskor och nappade åt mig den sax som hon brukade använda när hon plockade buketter. Jag klippte av några vita rosor, vita riddarsporrar, vita nävor och tre vita Madonna liljor och gick sedan in för att sätta dem i en vas. Jag hittade en hög lämplig vas i tvättstugan där jag visste att Linnéa förvarade dem. Jag hällde upp vatten och klippte av stjälkarna i lämplig höjd och gick sedan in med det färdiga arrangemanget och ställde det på Linnéas nattduksbord. Jag hade lite rökelse i min handväska och hämtade den. Placerade den på fönsterbrädan och tände. Stämningen blev trolsk och jag hämtade Lenny och Henrik.

Bilder ifrån mitt barndomshem!

2009-01-21T19:32:00.003Z

Käraste bloggare!
Skall inte i varenda inlägg trötta ut er med låååånga texter…
Imorgon är det 1 år sedan jag startade bloggen...har ni lust får ni önska vad jag skall lägga ut för inlägg imorgon...vad skall jag avslöja?

Nu till dagens inlägg...

När jag var 9 år gammal flyttade vi ifrån Tjörn, där jag gått i lågstadiet, scouterna och Mulleskola…lämnade mina bästisar och trodde att nu var den lyckliga barndomen över… men så blev det inte alls!
Jag träffade nya bästisar! Ni som läser bloggen vet vilka ni är…och jag är idag oerhört tacksam för den långa vänskap som vi då lade grunden till…(jag var förstås tacksam över den då med)…flyttlasset gick 1976 till grannön, Orust…
Mamma och pappa ritade huset som byggdes där själva, all inredning pågick medan vi bodde där…det tog några år att få färdigt… Pappa fyllde ju år i helgen…och när vi var där passade jag på att ta lite kort…ifrån…ja, just det…mitt barndomshem som i år är 33 år gammalt! Många tyckte att mamma och pappa var vågade som satsade på ett svart kök med rött kakel…men jag tycker att det står sig bra än idag! Där ser man hur viktigt det är att våga tro på sin egen smak… De stora fönstren är av den sorten som man drar upp och …hela trädgården blir ett med huset…vi har sådana både uppe och nere. På nedre våningen är det i vinkel och när man öppnar dem är det en magisk känsla som smyger sig på…

Varsågod att kika in i mitt barndomshem…
Många kramar…pst. snart fredag igen…och jag…är sååå trött!
Bella

Fortsättning på min roman...

2009-01-18T00:27:00.005Z

Jag lovade att publicera ett kapitel till...väntade till efter midnatt eftersom Linnéa idag den 18 januari, skulle ha fyllt 44 år...så håll till godo...
Jag har hoppat fram en bit i tiden och tagit bort ett par kapitel...hoppas att det inte blir obegripligt att komma in i och svårt att läsa...har även en förhoppning om att du som läser vill kommentera så att jag vet om det fungerar att skära ner texten på det sätt som jag den här gången gjort.
Varma kramar...så här mitt i natten,
Bella

Linnéas tankar juli 2002
Efter operation, cellgift och strålning var kroppen ren och hoppet att överleva växte. Längtan efter en cancerfri kropp var särskilt stor efter behandlingar som skadat kroppen och kväljde mig inte bara rent fysiskt utan mer själsligt.
Kunde aldrig njuta, inte slappna av för en endaste sekund. Rädslan för nya knölar var så stark att det var det enda jag var fullständigt fokuserad på. Jag hade den här gången väntat i två månader på nya besked. Nerverna satt på utsidan vid det här laget. Hela min person var stel som en spänd sträng. Humöret fick jag med all kraft kämpa för att hålla uppe, jag kände mig körd i botten trots att jag såg frisk ut, på utsidan. Egentligen kunde jag nog betraktas som utbränd men läkarna bemödade sig inte med att ge mig ännu en diagnos. Hade man dödlig cancer var allt annat av mindre betydelse. Lenny visste vilket helvete jag gick igenom varje gång vi väntade på besked ifrån sjukhuset. Jag hade gett cancern huvudrollen i mitt liv men insåg ibland att vi delade på smärtan jag och Lenny.
Det som var jobbigast för Lenny var nog att jag grät så mycket och sörjde de relationer som en gång varit. Mina syskon var så frånvarande i min överlevnadskamp.

De hade ringt ifrån sjukhuset idag och sagt att det såg bra ut. Inga nya metastaser hade dykt upp och inga gamla hade spridit sig i kroppen. Jag hade inte vågat tänka framåt på ett tag men kände att jag nu kunde unna mig den glädjen och bokade in min kusin Carl-Johans bröllop.

Nästa dag var en sån där dag, då man redan på morgonen känner att det här blir en dag fylld av lycka. Jag vaknade av att solens strålar kittlade mina ögonlock och reste mig ur sängen, tassade barfota ut på baksidan av vårt hus. Jag gick över den stenlagda gången och fram till gräsmattan på husets ena gavel. Satte mig på huk och plockade en röd, solmogen jordgubbe. Den var himmelskt söt och saftig. Jag gick sedan i ett par minuter runt i det daggvåta gräset och såg framför mig dagen gry. Jag samlade på ögonblick som detta att ta fram när sjukdomen gick över i nästa fas.
Jag hade för några veckor sedan träffat en ung präst som en nära släkting skickat hem till mig. Då han var både ung, snygg och trevlig vågade jag inte be honom komma in och inte heller träffa honom på hemmaplan. Jag bad att få ringa honom de gånger då jag verkligen behövde en medmänniska. Det var oftast när jag blivit akut inlagd på sjukhuset, Lenny tålde inte sjukhus och följde aldrig med dit.. David som han hette förstod då jag berättade om Lenny och hans svartsjuka. David lovade att be för mig men sa med en gång att han såg att jag bar på cancer. I hans ögon kunde jag läsa att han såg att jag var obotligt sjuk. Jag ryggade tillbaka för jag hade aldrig sett någon se mig i ett så tydligt fokus. Jag förstod där och då att mina dagar var räknade och att jag måste ta tillvara på varenda en av dem.
David och jag kom att träffas många gånger och han hjälpte mig igenom många svåra stunder. Jag vet inte om det var rätt att inte berätta om David för Lenny. Men så blev det…
Det var David som lärt mig samla på ögonblick av lycka vilket var precis det jag nu gjorde.
Jag plockade med mig hallonblad, svartvinbärsblad och mynta till mitt morgonte. Tassade tyst in samma väg som jag kommit ut och satte på en kanna vatten. Tog fram en kanelbulle ur frysen och värmde den i mikron. Livet kunde vara obeskrivligt vackert igenom köksfönstret en tidig morgon i juli. Jag kände att jag var iakttagen och vred sakta på huvudet. Det var Henrik som stod på tröskeln till köket och tittade på mig. ”Mamma du är så mager”, sa han tyst.
”Mm”, sa jag, ”det är därför jag sitter här och smygäter kanelbullar, vill du också ha en?”

När posten kom några timmar senare, var jag ute och höll Viktor (min yngste, nu två år gamle son) i händerna så att han kunde hoppa på studsmattan. Jag lyfte ner honom och vi gick tillsammans bort till brevlådan för att hämta dagens postskörd. Det var två räkningar, en tidning och ett vackert kuvert med ett rosa snöre i kanten. Jag sprättade genast upp kuvertet med okänt innehåll och drog fram papperet som fanns i kuvertet.
Jag hade beviljats pengar ur Cancerfonden. Jag hade för över ett år sedan ansökt om pengar till en utlandssemester för familjen och nu hade min ansökan beviljats. Jag var tacksam för Johannorna som hela tiden tipsade om just sådana här saker.
Tänk om jag kunde få vara så här frisk även i höst tänkte jag, då skulle det vara underbart att få åka iväg och uppleva utlandet tillsammans med familjen.

Det var en underbar vigselakt i kyrkan. Carl-Johan hade överraskat både oss gäster och Anneli med en solosång till bruden. Jag var mer lättrörd nuförtiden och fick torka ett par tårar. Jag hade spanat efter Helle och Linus men såg dem inte i folkvimlet. Jag hade längtat så efter ett samtal med Linus, ville gå tillbaka i tiden och tala om vår barndom, men framförallt hade jag en önskan om att han skulle finnas vid Lennys sida om någonting hände mig. Jag fick svårt att andas när jag tänkte på att Lenny ensam skulle ta hand om Henrik och Viktor. Det gjorde ont inuti hjärtat att veta att det skulle bli Henrik som fick ta ansvaret för Viktor. Han var bara åtta år.
Linus vägrade mig det här samtalet, förmodligen för att han inte skulle klara av att göra mig till viljes. Linus ville aldrig lura någon och heller inte göra någon illa. Jag visste att han inte klarade av Lenny, jag visste att min önskan inte gick att begära.
Jag hade nästan inga väninnor kvar, Lenny hade skrämt iväg dem genom att uppföra sig burdust och förolämpa dem. Jag hade bett på mina bara knän att han skulle respektera mina vänner men svartsjukan rev i honom och han kunde inte hjälpa vad som hände. Han blev sån av sin kärlek till mig. Jag hade i förtvivlan börjat ifrågasätta min personlighet eftersom jag kunde framkalla så mycket negativt hos någon som stod mig så nära.

Bröllopsfesten skulle firas på Norrfjorden som låg en och en halv mil ifrån kyrkan. Det var jag som körde eftersom jag inte skulle dricka alkohol. Lenny var uppe i högvarv. Jag visste att han mådde dåligt av att behöva träffa många av de bjudna gästerna.
Vi kom fram bland de första och ställde oss i ett hörn för att så snart brudparet anlände gratulera dem. Gästerna fylldes på i lokalen, jag och Lenny var snart inträngda i hörnet och det gick inte längre att komma vare sig fram eller tillbaka. Jag såg Linus och han nickade glatt åt mitt håll. Jag iakttog hur han samtalade med många av våra kusiner. Han såg ung och lycklig ut och släpade med sig Helle runt i lokalen. Helle såg lite lätt uttråkad ut. Lars, min äldsta bror, sprang runt och dunkade alla i ryggen och tisslade och tasslade. Han skulle förmodligen hålla tal eller något i den stilen för han samlade ihop ett gäng och de försvann sedan iväg bakom hotellet. Daga, Lars fru, stod och samtalade med vår äldsta kusin som nu när jag tänkte på det också hade drabbats av cancer. Jag såg hur Daga pratade och pratade med kusin Marielle som försiktigt försökte slinka iväg men hon kom inte undan. I ett annat hörn av lokalen stod Lillian, min syster, ensam och drack champagne. Hon försökte att göra sig osynlig men log och hälsade på alla som gick fram till henne. Mats, Lillians man, stod och pratade med de sportiga typerna i släkten och var fullständigt uppslukad av det samtal som pågick där.

Jag insåg plötsligt att jag och Lenny var utanför. Jag hade inte umgåtts med min släkt på många år eftersom Lenny vägrade att låta mig gå på släktkalasen. Det fanns inget att prata med någon om egentligen eftersom vi aldrig var med. Ingen kände oss. Vi kände ingen.
Linnéas tankar april 2003
Jag vet inte riktigt vid vilken tidpunkt eller händelse som jag helt förstod att jag nu kunde räkna resten av mitt liv i veckor. Det märkliga var att just nu fungerade min kropp i sin helhet som en frisk kropp. För första gången i mitt liv kunde jag äta allt utan att drabbas av smärtor.
Någonstans hade jag hört eller läst att det här tillståndet var vanligt …. Att man blir helt symptomfri för att en tid senare bli så sjuk att slutet inte kan bromsas. Min hy glänste och jag kunde själv se energin i mina ögon. Jag hade lagt på mig lite hull, håret var tjockt och medgörligt och en lust att avsluta mina relationer med min omgivning började ta form i mina tankar. Mor Asta skulle i dagarna fylla sjuttio år och hade ringt runt och bjudit oss närmaste till Hotell Eternity och restaurangen Sjunde Himmelen på lunch. Eftersom det var en vardag bestämde jag mig för att åka själv. Jag hade ingen lust att hamna i en het diskussion med Lenny om hur trött han var på min familj och deras rollspel och berättade därför inte om Mor Astas födelsedagsplaner. De andra kom en efter en ifrån sina arbetsplatser, jag kunde i lugn och ro ta en långlunch med tanke på att barnen inte skulle hämtas ifrån dagis och fritids förrän efter klockan fyra. Vi fick ett fönsterbord och kunde njuta av utsikten över vår stad. Jag hade det senaste året lärt mig att ta tillvara på ögonblick och det här var ett sådant. Utsikten sög i magen och jag vandrade med blicken över ställen där jag bott och upplevt saker som av någon anledning fastnat i minnet. Jag betraktade mina syskon deras respektive och mina föräldrar. De såg gamla ut, vi var inte längre en familj, kom jag fram till. Vi hade blivit egna öar med helt olika mål i livet. Inte konstigt att jag hade så svårt att få dem att stanna upp och känna det jag upplevde, min dödsångest. Det var precis så det var, det var mitt öde som jag själv skulle tvingas att gå igenom. Vi satte oss till bords och jag valde att sätta mig bredvid Helle. Jag tyckte om våra samtal och jag hade inte tid att slösa med. Jag ville att det jag gjorde skulle finnas kvar inom mig efteråt. Jag visste att våra samtal var av den karaktären. Jag funderade ofta på det vi sa i flera dagar efteråt. Särskilt när Helle lånat mig böcker. Jag älskade att diskutera dem med henne. Vi gillade båda två att loda i djupet av sanningen om människan och livet. Jag kommenterade inte till någon varför Lenny inte var med och de andra frågade inte heller.
Det fanns två färdigkomponerade menyer att beställa utifrån och för första gången överraskade jag alla genom att inte ta bort eller lägga till någonting. Det blev tyst runt bordet och till slut frågade Mor Asta om jag verkligen vågade äta mjölkprodukterna? Jag log och sa att jag ätit all mat i över två veckor nu och mått fantastiskt bra. Jag kände mig hur pigg som helst och det kändes som om kroppen för första gången någonsin kunde ta upp alla näringsämnena och faktiskt använda dem.
Vi åt, småpratade och stämningen var riktigt skön, vilket jag inte var van vid i det här sällskapet.
Helle sa direkt att hon tyckte jag blivit så vacker, energin lyste omkring mig. Jag visste att det hon sa var sant, jag hade själv sett förändringen och var stolt över att min kropp valt att ge mig den här gåvan även om det bara var för ett litet tag. Jag hade inte berättat för någon att mina dagar var räknade. Jag hade försökt att använda dagarna till att lämna avtryck efter mig, att konkret skapa föremål utifrån min person och mina tankar. Jag älskade havets blåa djup, änglarnas form och betydelse. Jag hade funderat ett tag men kommit fram till att en keramikkurs kunde vara ett sätt att skapa presenter, till var och en av dem jag höll av.
Jag hade börjat med en ängel till Henrik. Jag hade fått en lerklump av kursledaren, lyssnat till hans instruktioner och sedan slutit ögonen och låtit fingrar och mitt inre öga skapa. Jag blev själv förvånad när jag såg resultatet. En stor, proportionell ängel låg framför mig. Jag fylldes av lycka, insåg att det inte handlade om mig och hur konstnärlig eller duktig jag var utan att den bild jag haft inom mig kunde ta form och bli till den ängel jag så gärna ville att Henrik skulle ha kvar när jag inte längre fanns hos honom. Det låter kanske absurt att man förbereder sig på att lämna dem man älskar men för mig fanns det ingen annan väg. Jag skulle tvingas att följa mitt ödes väg men jag hade själv makten över det jag lämnade efter mig. Det blev en slags tröst i all bedrövelse. Idag hade jag packat en väska med presenter till alla som kommit för att fira Mor Asta. Jag hade inte satt några namn på paketen utan tänkte öppna dem och sedan låta var och en välja ut något av mina alster. Men eftersom vi hittills bara hunnit avnjuta förrätten var det en stund kvar tills jag skulle ha min presentutdelning.
Maten var himmelsk, reklamen var inte överdriven utan det smakade som lätta moln av smaker i munnen. Jag älskade verkligen mat och det kändes så underbart att inte behöva kompromissa, bland råvarorna. Jag hade levt hälsosamt men inte hade det förlängt mitt liv så den sista tiden tänkte jag utan att skämmas, frossa i smaker och de allra godaste råvarorna.
Varje kock kom ut och beskrev i detalj hur de komponerat sin rätt, maten smakar verkligen ännu bättre när man vet hur smakerna gifter sig med varandra och hur det söta och salta smälter samman. Jag åt sakta och lät varje munsbit smälta i munnen. Helle njöt av sin mat hon med…hon stönade och viskade till mig att det var hur gott som helst. Jag kunde inte låta bli att le åt henne, det spelade ingen roll hur gammal hon blev i år räknat, hennes sinne behöll sin barnsliga charm. Lars åt snabbt och effektivt, frågan var om han hade någon smakupplevelse alls med den ofokuserade blicken som gick ifrån klockan, mobilen och köksingången. Han verkade inte kunna få sin mat fort nog. Jag kunde inte låta bli att känna en viss irritation över hans sätt. Det var mammas födelsedag, tjäna pengar kunde han göra imorgon. När han nu ändå var här kunde han väl låta bli att stressa stämningen. Jag la märke till att det var fler än jag som betraktade Lars, alla med en egen tolkning av hans uppförande. Den enda som inte gav Lars en blick var hans fru. Hon var engagerad i ett samtal med Lillian och Mats som hon valt att sätta sig bredvid. Linus satt mittemot Helle och betraktade utsikten drömmande medan han sakta åt upp varenda liten smula på tallriken. Han var inte den som pratade för att motverka tystnaden, han lyssnade på det som intresserade honom och verkade betrakta samtliga runt bordet. Jag kom på honom flera gånger med att syna mig i sömmarna. Helle försökte få med honom i våra samtal och lyckades ibland. Jag var stolt över min lillebror, han var lycklig och verkade arbeta med det han drömt om som ung. Inte dåligt att lyckas gå i mål med livet i behåll. Mina perspektiv var ju i och för sig inte som andras, ibland önskade jag att man kunde förmedla mitt perspektiv bara för att få människor att släppa taget om det oviktiga och ta tag i det som betyder något. Det var en av de aspekter med min sjukdom som jag faktiskt var tacksam för.
Vi hade fått in kaffet och efterrätten dukades ut, Helle lyste upp när de bar in små tallrikar till var och en med ett par praliner på. Jag insåg snabbt att det här var ett bra tillfälle att ta fram mina paket och sträckte mig efter väskan som jag ställt under bordet.
Jag var nöjd med glaseringen av mina alster. Det var en ganska unik metod som vår kursledare visat oss. Just till de blå nyanser som jag älskade hade resultatet blivit i mina ögon magiskt. Jag kände det lite som att jag gav bort en del av min själ till var och en. Jag hade egentligen alltid undvikit att ge bort presenter, varför visste jag egentligen inte. Kanske var det rädslan för att mottagaren inte skulle tycka om det jag valt ut. Det blev en rolig upplevelse att se vad var och en valde och deras genuina intresse för hur jag gjort dem. Jag såg en glimt av att Helle förstod vad det hela egentligen handlade om. Jag såg hur hon kände över varje sak, och lät dem ligga i handen en stund. Hon vände och vred på ett saltfat en stund och jag visade henne var jag gömt min namnteckning. Min väska var tom, i mitt hjärta fanns stunden bevarad och jag drog igen dragkedjan.
Vi avslutade måltiden och gick i samlad trupp till garaget i Focus där de flesta valt att parkera bilen. Jag var så tacksam för att jag orkat igenom en så pass lång stund utan att vila. Jag skulle köra direkt hem nu för att hinna vila en stund innan resten av familjen skulle droppa in.

Helles tankar juni 2003
Jag låg i min säng och funderade. Jag skulle sova men kunde inte somna. Det var oftast då, när jag lugnade ner mig efter en dag mitt i livet, som jag kunde höra mina tankar. Just den här kvällen handlade de om hur livet efter Linnéa skulle bli. Jag visste att Linnéa inte skulle överleva det här året, kanske inte ens den här månaden. Linus var på konferens i Tyskland, på kontoret i Köln. Barnen hade jag lagt en timme tidigare och huset var så där tyst som det blir när lugnet lägger sig och sömnen övermannar barn efter barn i rum efter rum.
Då ringde telefonen. Jag svarade snabbt, jag hade lagt telefonen bredvid mig för att kunna svara snabbt så att inget av barnen skulle vakna. Jag tittade inte på nummerpresentatören för jag var helt säker på att det var Linus som ringde.
Jag blev därför förvånad när det var Linnéas röst som mötte mig.
Hon sa direkt att hon inte tagit något smärtstillande medel, och att hon tvivlade på sitt eget omdöme. Det som hänt var så naturligt men ändå i vanlig mening galenskap. Hon tänkte inte berätta det för någon mer än mig. Det vore ju dumt att avsluta sitt liv med att betraktas som galen. Jag kunde se igenom luren hur hon log för sig själv.
Hon berättade därefter att hon träffat en ängel. Han hade inte sagt att han var en ängel men hon hade vetat det ändå. Kanske för att hon inte såg att han kom in genom dörren, kanske för att han heller inte lämnade rummet via dörren.
Linnéa berättade att hon legat och oroat sig för pojkarna och Lenny. Hennes läkare hade sagt att det var viktigt att hon vilade kroppen och sov mycket för att hämta kraft. Tyvärr kunde hon inte koppla av eftersom hon inte hade funnit det inre lugnet. Hon hade legat i sjukhussängen och bett till Gud när hon känt att hon inte var ensam i rummet. Först hade hon försiktigt kikat med ena ögat, sedan öppnat båda ögonen och sökt igenom rummet med blicken. I hörnet där det stod en fåtöljliknande stol, där hade han suttit och betraktat henne. Hon tyckte först att han såg förvirrad ut och trodde han sökte någon släkting som han kanske planerat att besöka. Hon hade frågat honom om han ville att hon skulle ringa på någon sköterska som kunde hjälpa honom. Han hade då tittat rart på henne med ett leende i mungipan. Det var många år sedan jag besökte någon här, sade han sedan lugnt. Min fru dog på det här sjukhuset för femton år sedan.
Plötsligt fylldes mitt huvud med en massa bilder, berättade Linnéa. Jag såg honom sitta i samma fåtölj som han gjorde nu men rummet var fyllt av läkare och sköterskor och de talade i facktermer med varandra medan de rullade ut en säng med mannens fru i. Hans fru hade redan lämnat kroppen, jag såg hennes skepnad precis ovanför kroppen men personalen agerade som om hon fortfarande var vid liv. De ropade till mannen att sitta kvar, de skulle till rummet intill för att ge hans fru intensivvård. Jag kände mannens förtvivlan och hur ont det gjorde då hans hjärta brast. Samtidigt fanns det en annan känsla, en känsla av glädje över att hans fru inte behövde lida mer, kunde det stämma? Hans känslor tog över hela min kropp och jag förstod inte vad som hände, hur det gick till?
”Förlåt Linnéa”, sa mannen då plötsligt. ”Jag glömmer hur lätt du har för att känna empati.”
Jag var tillbaka i rummet, nu var det bara mannen i fåtöljen och jag i sängen.
”Vad hände”, frågade jag?
”Du förflyttade dig till ett av mina starkaste minnen som levande”, sa mannen som presenterade sig som Bertil.
Han var alldagligt klädd i ljusbeige polotröja, kofta och bruna manchesterbyxor. Ansiktet var gammalt och fårat, jag fick en känsla av att han sett ut så den sista tiden av sitt liv. Jag blev lite rädd för mina egna tankar. Dock uppmanade mannen mig att lita på mina tankar.
Linnéa blev tyst och jag uppfattade en snyftning i telefonluren. ”Helle”, viskade hon, ”jag har mött en ängel och jag vet inte om jag har blivit psykiskt knäpp, om jag drömmer eller vad som är verklighet längre.”
”Jag är så tacksam för han stannade hos mig en ganska lång stund och förklarade en massa saker som jag inte kunnat förlika mig med.”
”Jag har till och med fått ett inre lugn som jag önskat mig så innerligt.”
”Jag avbröt henne där och frågade om det var så farligt att inte förstå den här upplevelsen eller hur den var möjlig.”
Jag bad henne bara vara, det spelade ingen roll hur det gått till. Det enda som var viktigt var att hon blivit lugn och så som jag tolkade hennes röst var detta en fantastisk upplevelse.
”Du har rätt”, sa hon. ”Jag är tacksam över mitt samtal med Bertil. Kanske var han en vanlig människa som skulle hälsa på sin fru och bara fått en tillfällig förvirring, kanske var jag omtöcknad eller så var detta en annan upplevelse. Jag vet att jag aldrig upplevt något liknande men kan nästan inte vänta på att få uppleva det igen. Det var fantastiskt att kunna gå in i någon annans känslor och upplevelser.”
”Berätta mer om ert samtal”, bad jag henne.

Bertil bad mig lägga mina händer mot mitt hjärta. Jag gjorde som han sa och kunde då känna mina cancersvulster i kroppen. Jag kände deras hetta och livskraft och förstod samtidigt att jag inte kunde besegra dem. Jag såg hur de sakta slukade mig men upplevde också ett tillstånd av fullständig harmoni. Mitt hjärta fylldes av kärlek och skratt. Hela magen blev varm och rosaröd av glädje. Jag ville flyga, jag ville sprida min lycka, men jag låg stilla och tog in alla känslor som fyllde kroppen.
Bertil reste sig ur fåtöljen och kom fram till min sjukbädd, han tog min hand och berättade om sitt liv. Han förskönade ingenting utan berättade utifrån ett objektivt perspektiv. Jag beundrade honom för hans ärliga sätt att framställa sig själv på. Själv har jag aldrig kunnat berätta min livshistoria utan att lägga till några vita lögner, inte för någon. För mig var det inte lögner utan bara lite ”krydda”, den nakna sanningen var inte lustfylld och vem vill naken utsätta sig för andras uppfattningar.
Jag kunde till slut inte hålla mig utan frågade Bertil om han var en ängel. Bertil log och sa att han var det jag ville att han skulle vara, det var fritt för mig att bestämma.

”Är jag galen Helle”, viskade Linnéa?
Jag ville ge ett svar som inte kunde misstolkas när hon sedan låg i sin ensamhet och analyserade sin dag.
”Jag är avundsjuk på dig”, svarade jag sanningsenligt.
”Jag tror du har mött sanningen, vägen och livet, det vi alla söker efter.”
”Jag visste att det var dig jag skulle ringa”, fnissade Linnéa.
”Jag slog ett nummer och blev glad när jag hörde din röst Helle. Jag är trött nu, dödstrött, vi hörs.” Hon hade lagt på luren och jag funderade ända tills jag ryckte till av nästa telefonsignal. Den här gången var det Linus och jag återberättade Linnéas och mitt samtal för honom.
Han var tyst en lång stund sedan sa han att det var en otrolig historia. Där hade Linnéa sökt efter sanningen i hela sitt liv så kom den och satte sig hos henne när hon behövde den som bäst. Tankekraften var kanske starkare än vad vi människor kunde ana.
Vi pratade en stund och sa sedan god natt till varandra.
Jag kunde inte somna nu heller utan låg och tänkte på Linnéa. Jag beundrade henne, hon var modig som vågade leva.
Hon levde ju med vetskapen om att hon skulle bli sämre för varje dag. Ingen kunde heller säga henne hur det skulle kännas eller hur det skulle vara att sakta dö.

Att drunkna en smula i vardagen…

2009-01-16T21:33:00.002Z

Kära bloggare, väl mött!

Jag ställer mig ständigt frågan…”har jag roligt…är det här positiv stress” och hittills är det väldigt stimulerande…men visst drunknar man en smula i vardagen?

Vad har hänt den här veckan?
I måndags kom eleverna tillbaka efter ett välförtjänt jullov…min tjänst hade utökats ifrån två klasser till sex och med ytterligare två ämnen…
Jag, maken och dottern har varit på handledarutbildning för körkortet…jag och en medtvingad make har varje kväll stånkat oss runt en runda på 5 kilometer!
Dammsugarmunstycket strejkar…hemmet har förfallit…och….nu är det äntligen fredag!
Dagens bild visar…middagens ”galna sallad”…
Recept – häpp;
Olika salladssorter
Kokta svarta bönor
Kapris
Nötter
Fetaost
Päron
Granatäpple
Dressing; olja, vinäger, salt, peppar och färskpressad citron

Helgen har omarbetats…ifrån att ha varit på väg till Formex och Stockholm kommer vi nu istället att åka på kalas till pappa som fyller år. Försöka hinna renovera färdigt sovrummet och fika med kompisar på söndag!
Önskar er alla en underbar helg!
Imorgon kommer ett inlägg med ett lååååångt avsnitt ur min bok…
Varma kramar,
Bella

Ett litet smakprov...

2009-01-09T18:17:00.006Z

Jag lovade ju att bjuda på ett smakprov ur min roman ”Någon fattas mig…” och såklart håller jag vad jag lovar! Till er som inte vill läsa...det är mycket...mycket text idag...bjuder jag på ett fotocollage av min hund som blir så glad när man kommer hem!
Varm kram Bella...som önskar alla en skön helg!

Ni som vill fortsätta...
Jag har hämtat ett utdrag ur min roman ifrån sidan 136 och för att sätta in er i sammanhanget kan jag berätta att jag skrivit boken i dagboksform utifrån ett tiotals personers perspektiv. Utav dessa huvudpersoner dör två kvinnor innan de hunnit fylla 40 år. Linnéa är en av dessa. Hon var min svägerska och gick bort den 6 juli 2003. Jag har utifrån våra samtal skrivit ner alla hennes ord och tankar som dagboksanteckningar.
Man kommer in i texten när hon fått sin diagnos. Till 99 % är det som jag skrivit sant. Romanen handlar om tre olika, stora förluster som påverkat mig och min familj men även släkt, vänner och grannar.

Linnéas tankar november 2001
Kroppen lydde mig inte längre. Både psykiskt och fysiskt var jag förlamad av trötthet. Jag hatade mig själv för att jag inte orkade med vardagen. Egentligen fick jag skylla mig själv för det var jag som tjatat mig till ytterligare ett barn. Lenny hade efter en vecka med Henrik, vår förstfödde son, sagt att ett barn fick räcka. Han hade nog med sig själv och tyckte inte hans tid räckte till för mer än ett barn. Eftersom jag själv var ett barn av fyra, kunde jag inte tänka mig något värre än att vara enda barnet. Alltså hade jag tjatat. Efter sex år gav Lenny slutligen med sig. Henrik var ett mycket tyst och stillsamt barn så Lenny förtog sig inte direkt med honom. I praktiken slogs jag och Lennys mamma om att få ta hand om Henrik, vilket Lenny till slut såg och han var då villig att skaffa ännu ett barn.

Jag tror att det var då som cancern tog fäste i min kropp. Det var så mycket annat på mig som växte i rekordfart, bröst, mage, fötter och fingrar. Lilla jag hade aldrig känt mig så vacker och frisk som under den graviditeten. Jag var pigg och det kändes som om jag skulle orka hur mycket som helst. Jag arbetade heltid, skötte hem och barn. Det enda molnet på min himmel var att Lenny ständigt stressade mig. Så fort jag kom innanför ytterdörren stod han där, krävde middag och min totala uppmärksamhet på hans person. Jag fick inte ens gå på toaletten! Ofta hämtade Lenny Henrik och så stod de två där och väntade på mig medan jag hängde av mig ytterkläderna och gick ut i köket för att laga mat. Att arbeta över var inte att tänka på för då visste jag att Lenny skulle vara galen när jag kom hem. Jag hade flera gånger försökt att få honom att lugna ner sig genom att ringa honom, berätta att jag till exempel fått trafikförhinder och skulle bli sen. Det hjälpte inte, han var ändå hysterisk när jag kom hem.
Värst var det den gången när jag anmäldes av min arbetsgivare till en obligatorisk kurs och skulle åka tidigt och komma hem två timmar efter normal arbetstid. Tyvärr var det inte jag som körde bil den gången, utan en av mina manliga medarbetare som hade tjänstebil. Han hade fått uppdraget att köra oss andra. Totalt var vi fem stycken som skulle genomgå den här kursen. Klockan fyra kände jag hur min mobil började vibrera, det fortsatte timme efter timme med fem minuters mellanrum. När det återstod en timme av kursen gick jag till toaletten och svarade.
”Lenny skrek i luren och sa att jag måste komma hem genast. Både han och hans mamma hade försökt att få Henrik lugn i bilen när de skulle åka till en restaurang för att få mat men ingenting hade fungerat.”
”Henrik är hysterisk och det är ditt fel, hur kan du göra så mot ditt barn skrek han till mig.” Jag kände hur pulsen och hjärtat började slå hårdare. ”Jag förklarade för honom att jag måste lägga på och att jag inte kunde påverka när jag kom hem idag.”

Hemresan blev pinsam. Batteriet i mobilen tog slut och Lenny hade avtvingat mig ett löfte om att ringa varje kvart, så jag fick be Dan som körde att stanna vid olika bensinstationer en gång i kvarten. Arbetskamraterna iakttog mig i smyg med en bekymrad min, jag såg det i ögonvrån. Samtidigt som jag var ledsen över att ha vållat min familj så mycket besvär, var jag irriterad över att inte kunna få arbeta ifred. Skulle mitt liv fortsätta så här skulle jag snart dö i hjärtinfarkt.
Jag hann inte komma innanför ytterdörren förrän Lenny mer eller mindre hade kastat en gråtande Henrik på mig. Så fort han kände mina armar omkring sig tystnade han och viskade att han älskade mig. Jag brydde mig inte om att ta av skorna utan gick direkt in till Henriks rum där vi satt tätt intill varandra på hans säng i mörkret.
”Mamma, sa han. Jag har suttit i flera timmar bakom min dörr för jag ville inte störa pappa. Jag var inte hungrig för jag hade gömt ett par kex och en banan under sängen. Det var pappa som ville ringa och farmor ville också ringa till dig. Är du ledsen mamma?”
Jag strök honom över kinden och sa; ”att ibland måste man jobba lite mer men som tur var hände ju inte det så ofta. Nu skulle han bara koppla av och försöka somna så skulle jag väcka honom imorgon och tillsammans skulle vi äta vår frukostgröt.” En liten stund senare sov han och andades med lugna djupa andetag. Jag reste mig upp ifrån sängen och tassade försiktigt ut ifrån hans rum.

Lenny stod utanför Henriks rum och väntade på mig. Han hade ont i hjärtat och magen hade varit i totalt olag hela dagen. Han orkade inte vara ensam med allt ansvar och hans mamma kunde inte släppa allt och komma hit bara för att jag fått för mig att jobba lite mer.
”Som förälder måste man ta ansvar. Hur skall du kunna ta hand om ett barn till när du inte kan ta hand om det vi har, det undrar jag ofta skall du veta. Han tittade inte ens på mig utan gick och lade sig i gästrummet. Jag orkar inte höra dina ursäkter sa han innan han stängde dörren.”

Jag måste prata med någon tänkte jag, jag blir galen annars. Frågan var med vem? Sedan jag träffat Lenny hade jag tappat kontakten med alla mina vänner och stunder som de här kändes tunga eftersom jag behövde någon när Lenny stängde ute mig. Jag hämtade telefonen och gömde den i byxlinningen ifall Lenny skulle dyka upp. Jag kröp ner i den kalla och ensamma sängen, drog duntäcket över huvudet. Förhoppningsvis skulle det isolera min röst lite, även om jag visste att jag skulle vara tvungen att viska.
Utan att tänka hade jag slagit numret till min svägerska Helle och min lillebror Linus. Det var Helle som svarade. Hon berättade att hon också låg i sängen, Linus var i England och arbetade i ett par dagar. Helle avvaktade lite och lät mig inleda samtalet. Jag berättade utan omskrivningar hur jag hade det hemma och på jobbet. Att bara få vräka ur sig allting kändes skönt, det blev lättare att andas och ångesten som jag inte kunnat sätta ord på släppte också gradvis. Det enda Helle egentligen sa under hela samtalet var att om hon kunde hjälpa mig så fick jag säga till. Hon visste lika väl som jag att jag inte kunde ta emot någon hjälp, det skulle innebära att jag fick lämna Lenny. Jag ville inte lämna Lenny, jag älskade ju Lenny. Jag kunde prata med Helle för hon lyssnade utan att döma mig.

Jag visste att varken hon eller Linus kunde hantera Lenny men de fanns där. Det räckte för mig. De hade för länge sedan accepterat hur mitt förhållande fungerade och behövde jag något ställde de upp, det visste jag.
Helle undrade om det kunde vara en lösning om jag gick ner i tid på arbetet. Slutade en timme tidigare varje dag till exempel. Då skulle jag hinna fixa middag innan Lenny kom hem.
Tanken var bra men jag trivdes på jobbet och ville inte förändra något där.
Jag hörde steg i hallen och viskade hej och stängde av telefonen. Lenny öppnade dörren och kikade in i mörkret. När han inte såg eller hörde något stängde han igen och jag hörde att han tassade tillbaka till gästrummet.

Nu låg jag mellan rena vita lakan med en gul filt över mig, Landstingets emblem fanns tryckt på allt i sängen. Jag hade cancer. Jag hade diagnostiserats…aggressiv bröstcancer. Nu visste jag varför jag varit så trött.
Jag skulle börja behandlingen redan imorgon. En egen professor hade man tilldelat mig, professor Zacharias. Jag skulle få cellgifter, en cocktail som man sade här på avdelningen. Det här var en ny era i mitt hälsokostliv. Jag som inte ätit värktabletter, druckit sprit, rökt eller ätit onyttig mat. Jag skulle nu förgifta mig själv för att ta död på bröstcancern. Mentalt var det tungt att acceptera.
Pappa hade varit med mig och det var tur, för jag hade inte orkat lyssna på allt man sagt mig igår. Man hoppades att giftet skulle minska storleken på knölen i mitt högra bröst och det skulle man kunna se efter att jag behandlats fyra till fem gånger. Jag skulle totalt få tolv cellgiftsbehandlingar och sedan skulle jag strålas. Om inte det hjälpte skulle man operera bort mitt bröst.
Bröstcancerpatienter med min diagnos hade en överlevnadsstatistik på tjugo procent och levde i snitt i två år efter diagnos och behandling om man inte blev frisk.
Tur att jag var mammaledig så att jag inte behövde sjukskriva mig ifrån mitt arbete. Mamma var hemma och hjälpte Lenny med barnen och pappa hade lovat att komma tillbaka till mig imorgon. Egentligen kunde jag slappna av för det fanns inga krav här och nu. Jag orkade inte mer idag men imorgon skulle jag kämpa, jag måste kämpa och vinna över cancern. Jag hade inte gråtit kom jag plötsligt på. Jag var för trött för att känna ledsamhet, jag var mer tacksam över att man hittat en förklaring till att jag inte orkade vara mamma och hustru. Jag skulle sova nu och börja mitt nya liv imorgon. Jag slogs av en tanke, i sju år hade Lenny fört en kamp för att skydda mig och Henrik ifrån allt och alla. Han hade inte bara byggt konkreta staket runt vårt hus och tomt utan även mentala, abstrakta staket runt våra liv. Men man kan inte bygga ut cancer och döden, det hade han förmodligen aldrig räknat med. Nästan lustigt! En form av livets ironi...

Återkommande reflektioner

2009-01-07T12:09:00.004Z

Att det är stor skillnad i tidsuppfattningen emellan tiden då jag var 7 år och nu 42 år, det kan jag tycka är rimligt…men att tiden går fortare nu än för 10 år sedan…det tycker jag inte är lika självklart. Minns som den 7-åring jag en gång var, det evighetslånga jullovet…de sista dagarna räknade jag…längtade ju så efter fröken och kompisarna…
Men nu…räknas inga dagar…inte åt det hållet i alla fall…nu ser jag solen, älskar den långa promenaden…mina tankar…jo, jag njuter av stunden…inser sedan att min normala vardag inte är riktigt njutbar…eftersom jag måste stressa för att hinna med allting…till och med promenaden efter jobbet blir stressig…hrm…har länge sagt att förändringens timme är slagen….
Hur får man då tiden att gå långsamt? I mitt fall…bara när man har riktigt tråkigt. Riktigt tråkigt…när har jag det? I väntrummet på Vårdcentralen om jag inte hittar en färsk tidning…vilket jag faktiskt gjort de senaste gångerna…alltså faller detta alternativ bort…köerna på ICA Maxi vid storhelgerna…att stå i dem är riktigt tråkigt och då kan tiden verkligen snigla…om inte någon väntar på mig…då går det plötsligt väldigt fort tidsmässigt…ja, jag blir rent stressad av att stå stilla…
Än så länge minns jag i alla fall de tillfällena då tiden stod stilla…som de gånger när jag väntat på maken utanför en bilverkstad och det är iskallt i bilen…maken har upplyst mig om att det tar 10 minuter…fötterna är isbitar efter 5 minuter…då står tiden stilla! De senaste åren har jag dock inte följt med…eftersom min erfarenhet säger att jag inte kommer att ångra det beslutet…

Jag ställer mig i alla fall frågan… varför ökar tiden i takt med min ålder? Där satt den, puh!
Är det för att jag plötsligt utan att märka det inte hoppar över några dagliga moment… som att ställa in disken efter mig när jag ätit frukost? Det minns jag att jag struntade i som ung…visst var det äckligare att skölja ur tallrikar med intorkade matrester men…idag tycker jag det är mer praktiskt att komma hem till en ren diskbänk…glöm det…jag har tonåringar…alltid överfylld diskbänk… Där har vi det…istället för två uppsättningar har jag idag fem och ta det gånger…vad en tonåring plockar fram…aha! Jag lägger min tid på att försöka hålla iordning efter tre curlade tonåringar (det där curlade är mitt eget fel)….jag inte bara städar utan kör dem kors och tvärs igenom vårt land…och det för att få umgås så mycket som möjligt med dem…och så vet jag var de är…
Så skillnaden nu är egentligen att då var det jag och bara jag som tog upp min tid…nu delar jag min tid emellan tre tonåringar och deras behov…min egen tid ligger på sparlåga för att tas ut i ljuset igen när barnen är utflugna…och goa maken får lite uppmärksamhet däremellan…som i förrgår när vi firade 19-årig bröllopsdag…tänk…vad många år som gått sedan vi 23 år gamla stod framför prästen och lovade nöd och lust…men så är det nog…ur vissa perspektiv har lång tid passerat medan andra perspektiv…som det här att jag varit ledig i 17 dagar och det sa svisch…jag vet ju egentligen varför…
Jualfton (en massa förberedelser), sonens 18 års dag (en massa förberedelser), nyårsafton, min födelsedag (förberedelser), bröllopsdag…om ni visste vad mitt hem glänser efter allt städande…
Ja, om det ändå vore så väl…”skrattanfall”
Slutsats…livet är i alla fall rättvist när det gäller tid…vi har alla lika många timmar på dygnet…saken är bara den att somliga (läs jag) tror att man kan fylla dem i oändlighet…och så tycker jag andra hinner med så mycket mer…hur går det till?

Bilden visar julgranspyntet som nu lagts tillbaka i sin låda igen…för att om sisådär ett år (läs tre svisch) tas fram igen…
PS. I nästa inlägg presenterar jag en text ur min bok. DS

Min alldeles egna dag

2009-01-03T22:44:00.003Z

Då insåg jag…att jag är inte mätbar i år…mig får man summera utifrån den känsla jag befinner mig i! De 42 år som jag befunnit mig här på jorden har givit mig erfarenheten av ansvarstagande vuxen, oansvarig tonåring, wild and crazy allt som oftast, glad, ledsen och allt det där som hör livet till…men just i denna stund…nu när jorden snurrar sina varv och dygnet närmar sig den fjärde dagen in på det nya året…dagen då mina år summeras till 42 år…då känner jag mig fnissig, trött och har stor lust att kittla min allvarsamme man…jag känner mig full av liv och vill hoppa i sängen, äta i sängen…vara uppe hela natten fastän jag är vråltrött och ögonen verkligen går i kors…istället för att laga mat imorgon till kalaset vill jag sova och kolla på film…vara så där totalt oansvarig…som min 16-åriga dotter…men då kommer den 18-årige sonen in och undrar hur jag planerat morgondagen. Den 18-årige sonen är 180 cm lång och mogen…ibland mer mogen än jag och då undrar jag hur det är möjligt att jag kan vara hans mamma? I samma sekund minns jag hans födelse…och alla de känslor som då härskade i min kropp...går in i känslan och inser att jag fått mer insikt sedan dess, att tiden förser oss med visdom om vi vill, om vi tar emot…men tiden tvingar oss inte att förbli vid vår läst…utan det är OK att ibland gå in i en känsla som fanns för länge sedan men som man kan behöva även många år senare…
Jag tror jag är som ett gammalt träd med ett grenverk som förnyas ständigt…jag vet hur många mina årsringar är…det sitter i ryggmärgen men jag är sedan kompatibel med mina yngre grenar…delar av mig själv som njuter av det som var bra i det förgångna och som inte behöver åldras…
Jag kommer inte att ha 42 ljus i tårtan…jag kommer istället att ha alla de tårtor jag gillar…för som vuxen får jag bestämma…även om det är drömmar som jag hade som barn…
Minns hur pappa skrattade och sa…när vi stod och skulle välja tårta på konditoriet…
Jag ville nämligen köpa tre olika tårtor…
Du får välja en…men när du är stor och kan betala dina egna tårtor, då kan du köpa alla tre… Tänk…där är jag nu! Fast idag uppskattar jag hembakat…lite vuxenvarning…men som sagt tre olika tårtor har jag ändå fixat…för vissa ränder går liksom aldrig ur!

Kram, Bella

PS! Bilden visar "Projekt sängkammarrenovering" som nu pågår...förhandskik på den vitmålade träpanelen. DS

Första dagen i mitt liv – år 2009

2009-01-01T20:54:00.002Z

Ett blankt blad i min…livets bok…
Då väljer jag att inte tro på lågkonjunktur, arbetslöshet och andra negativa trender.
Jag tror 2009 är omtankens år… tankar om varandra, om dem vi känner men också om dem vi inget vet…
Hur kan jag göra skillnad? Kan jag det?
Små skillnader…kan till exempel vara;

När jag anlade min trädgård var det för att glädja…människa, djur och natur… Har det fungerat kan man undra? Trodde nog ingen skulle kunna se vad som dolde sig bakom häcken (inte min kroppsliga) men är jag ute…ser någon gå förbi…någon vars kroppsspråk avslöjar ett försynt intresse…då bjuder jag in… Kanske har jag lyckats glädja någon...grodorna i dammen har i alla fall tacksamt spridit sig...

Ryktet om min trädgård har spridit sig…så också min rädsla…för att någon skall ha för höga förväntningar…förväntningar som inte motsvaras…
Men jag är en glad amatör…med kanske lite gröna fingrar…mycket tokiga idéer och en man som tror på mig. Fantastiska förutsättningar för att fylla bladen i min…livets bok…

Jag är naiv, godtrogen men framförallt så tror jag på mina drömmar (stark magi)…så idag har jag börjat drömma om…förändringar som gör skillnad, både i stort och smått… trädgården är smått…få se om jag törs berätta om stort!
Skall hålla vardagen på avstånd ytterligare ett par dagar…planera, baka, drömma och skriva!
Bilden är tagen under dagens promenad…
Kram,
Bella

Bloggfunderingar-så här årets sista dag!

2008-12-31T11:12:00.001Z

Idag…sista dagen på året 2008…
Var det ett bra år?
För lille T på bilden finns bara vägen framåt…för mig…jag kikar mycket i backspegeln men håller båda händerna på ratten för att hålla mig kvar på vägen framåt…

För mig innebar det ett omtumlande år? Jag inser att jag har levt i en illusion när det gällt i alla fall ett av mina barn… Jag har uppenbarligen inte läst de tecken som funnits utan låtit mig vilseledas… inte bra! Får väl ge mig lite plus för att jag till slut tog tag i saken och lyckades få fram sanningen – men oj, vad den gjorde ont!
Här har jag gått och inbillat mig att jag kan det här med ungdomar… har ju arbetat med ungdomar i över tio år, alltid haft huset hemma fullt, utbildat mig till att kunna läsa orostecken… och är bra på att göra det när det gäller andras tonåringar men de som står mig närmast…har jag alltså inte sett…
Jag tror egentligen inte det handlade om att se… utan mer om att inte vilja inse…

Kampen går vidare och jag har bestämt mig för att vinna!

En annan fundering är…
När tar föräldraskapet slut? Aldrig? När barnet är 18, 20, 30 40 eller 50 år? Ibland när mina föräldrar meddelar mig att de inte kan komma på min födelsedag… tänker jag…hmmm…just snygga föräldrar som inte bryr sig…och då fyller jag 42 år på söndag (alltså år 2009)…så omedvetet betecknar jag mig som barn till mina föräldrar…och jag inser då att ålder inte har med det hela att göra. Om man vänder på det och tänker på de gånger då föräldrarna tycker att man är vuxen och faktiskt får bete sig som vuxen… då blir jag arg och tänker…komma här och snacka, jag är faktiskt över 40 år, vuxen att själv hantera min situation…

Jag vill att mina barn, 18, 16 och 14 år skall ha utrymmet att växa, känna sig vuxna när de mognat och känslan i sig infinner sig men att de alltid kan komma hem till mamma och pappa… och att det är OK att ibland känna sig liten på jorden. Jag insåg inte när jag 23 år gammal blev mamma att jag ingått ett livslångt föräldraskap… jag min dåre… trodde att det var de första åren som var svåra…innan man kunde kommunicera…så lite jag visste och tur var det annars hade jag kanske tvekat…

Min personlighet är omhändertagande…om adoption varit enkelt hade jag nog haft huset fullt av barn… men jag har insett att man måste räcka till för alla!
Att ha ett stort hjärta och kunna ge kärlek är enkelt men att hinna lyssna och se varje individ…det är liksom det som är tricket…
Även om man själv vet att man lyssnar och ser så är det inte det som räknas…utan det som räknas är hur den andre upplever det… så kommunikation är inte den enkla lösningen…utan den komplexa.

Jag tror inte år 2009 handlar om min karriär eller andra framgångar som jag kan lyckas med utan om jag är tillräcklig som människa för dem som finns omkring mig. I mitt personliga brev som jag skickar när jag söker arbete (söker ibland för att hålla mig a jour med tidsandan) har jag rubriken ”Mitt mål” som är;
Att utvecklas i mötet med människor och tillsammans skapa arbetsglädje. För mig är mötet människor emellan det viktiga, att bevara den stunden då man möts och till hundra procent vara närvarande.

Av hela mitt hjärta vill jag upplevas som lyssnande, att jag ser människor omkring mig och att jag känns närvarande!
Jag är så lycklig för att jag hittade bloggvärlden och att ni underbar bloggvänner finns här! Någon som ser, lyssnar och ibland visar sin närvaro!
Jag önskar er alla ett GOTT NYTT ÅR och må era önskningar uppfyllas!
Skål och kram,
Bella

Dan efter dan efter....doppare-dan!

2008-12-28T11:51:00.004Z

Willewira sa att det blir julafton oberoende av hur mycket/lite man hunnit med...Willewira hade rätt...julafton både kom och gick...och det var såååå mysigt...god mat...släkten...och jag skall bli faster...den här gången är det inte som makens fru till hans brorsbarn...utan det är brorsan som skall bli pappa för första gången...enda smolken är att jag bor i närheten av Göteborg och han i Stockholm...men det får bli lite tätare besök till huvudstaden helt enkelt!
Det var ingen dålig julklapp...att få bli faster!
Vi har alltid knytis på julafton...så mycket mat blir det...vi äter och äter...sill, lax, skinka och vårt berömda vörtbröd, ägghalvor och röror av olika slag...sedan kommer varmrätterna med gratänger och det som brukligt är...efter att vi svalt ner det är det pappas ris á la Malta med mer grädde än gröt tror jag - mäktigt...så då brukar de flesta knäppa upp brallorna...vid det här laget orkar ingen röra sig utan vi drar då igång julklappsspelet...i år kryddade vi det genom att "ta" pappas bilnycklar och slå in som extra julklapp...hi,hi - kul! Efter att ha spelat i 40 minuer intog vi sedan gottebordet och julnisse knackade på dörren...efter julklappsutdelningen serverades det Bohuslänsk äggost med jordgubbssylt (ett av mina bidrag)...klockan hann bli halv tolv innan vi kom hem igen...och då bor vi bara tre hus bort!
På bilderna är brorsan, fästmö och min yngste son och den andra bilden visar min pappa, min dotter och min mamma...resten är bilder hemmafrån mig! Min äldste son har hunnit fylla 18 år - Annandagen! Vilken underbar fest det blev! Folk kom och gick ifrån klockan 16.00till 03.30...mycket skratt och ännu en dag med mycket mat!
Igår slappade familjen hela dagen...första gången på hela julhelgen...så skönt!
Man kan klicka på bildcollaget så det blir större om man vill...
Önskar er alla ett GOTT SLUT på det gamla året!
Stor kram,
Bella

Nu är det jul igen!

2008-12-23T08:55:00.003Z

Goder afton i varje stuga!

Jag hade ju bestämt mig för att det inte skulle bli så stressigt i år...men det hade jag ju snart glömt av...
Få se...alla julklappar är klara...skinkan är redo för jul...och granen klädd...jag är ganska nöjd...nu är det roligheter som gäller...skall ut och inhandla färska rosor och liljor!
Bjuder på ett litet julcollage...har bara hunnit göra en julkula i år men...men, de andra årens flit gör att det ändå hänger några kulor i granen!
Saknar fortfarande adresser till några av er som vann...
Nu vill jag med vårt "galna" julkort önska er alla underbara bloggvänner en jul så som ni helst vill ha den!
Julekram till er alla,
Bella

Och vinnarna är...

2008-12-18T21:49:00.005Z

Käraste bloggvänner...ber om ursäkt för att jag inte varit mer effektiv när det gäller vinstdragningen...eller snarare är det så att vi drog vinnarna den 16 december men inte förrän idag har jag slagit in alla presenterna! De är alltså leveransklara...nu fattas bara adressetiketten...

Äldste sonen drog första vinnaren...och på den lotten stod det...Zäta! Zäta ville helst vinna kökshanddukarna och löparen...så de kommer med posten! Grattis!
Clara, drog nästa lott och meddelade att Lottens vita och gröna vunnit frottéhanddukarna med hjärtanen och ljusängeln...Grattis Lotten!
Så blev det då äntligen yngste sonens tur att dra...skojar bara...när jag bankade på dörren och undrade om han ville vara med...tittade han oförstående på mig en lång stund (han är fjorton...en känslig ålder att visa barnslig förtjusning i) men såklart ville även han sedan dra en vinnare...det bleeeev...Annalunda...som får änglaplåtasken med spainnehåll...Grattis Annie....

Nu var det egentligen slut men jag ville också dra en vinnare och det blev Maxell som hittade hit för första gången...just lagom till utlottningen...du vinner två kökshanddukar (köpte två till mig själv...men det är så kul att ge bort...) Grattis! Skulle bli jättetacksam om ni ville skicka mig era adresser så kommer julklapparna...de ligger färdiga här och väntar på att få komma till sina nya hem!
Det här var kul...kommer nog snart en ny utlottning...jag fyller snart år och då kan man ju absolut fira det med en utlottning...eller hur?
Min email är ing-britt@agenturendesignideer.se
Stor kram,
Bella

En liten plåtask också...

2008-12-11T22:06:00.002Z

Hej igen,
Var inne och snurrade runt i en inredningsaffär idag...men hittade ingenting efter första varvet...inte efter andra heller...men så till slut såg jag den...en liten plåtask ifrån Miljögården som jag fyllt med lite spamys...tredje vinsten i min utlottning...om jag hinner skall jag försöka titta in till ytterligare en inredningsbutik, Grinden och se om jag kan hitta det jag egentligen letar efter...vi får se imorgon...visste inte att det var så här kul att ha utlottning!
Kram bloggvärlden!
Bella

Tittut...nu är jag här igen och med en utlottning i rockärmen!

2008-12-10T19:28:00.006Z

Välkommen hit!
Jag vet att vi alla har det likadant...men jag kan inte låta bli att utbrista..."Jösses vad tiden rinner iväg"! Jag har inte köpt en enda julklapp ännu...jag har inte fixat allt julgodis som jag brukar fylla vitrinskåpet i hallen med...jag har inte hunnit beställa julvörtbrödet...ops...tänk om jag blir utan...
Men det är nystädat i stugan idag...och bara det gör mig harmonisk...i allafall för en stund.
Idag fick jag en beställning på ett litet jularrangemang som skulle gå i rött...visar bilden här ovan...
Sedan vill jag tacka Living by Milla som har förärat mig en utmärkelse...jag bugar och bockar och blir så innerligt hjärteglad...tack kära vän! Och minsann har inte min underbart goa vän Annie Annalunda tänkt på mig med....hjärtat blir alldeles varmt...det största tacket!

Jag tänkte ha en utlottning! Jo minsann...nu är det ju inget speciellt jag firar...jo jag tror jag firar lite varje dag att jag är frisk och lever...man får sig alltid en tankeställare när man hör om någon som oväntat går bort...en elev miste sin faster nyligen och då ställs ju livet på sin kant...så var jag långt ifrån ämnet igen...
Jag lottar ut två "jul" frotté handukar och ett stearinljus i form av en ängel ifrån Hemtex...en låååång (ca 2 meter) bordslöpare i rött med två vita ränder samt två rödvita kökshanddukar ifrån Nyblom & Kollén. Imorgon tänkte jag bege mig in till Stenungstorg och en inredningsaffär där och köpa den tredje vinsten...blir en bild på den imorgon...den 16 december blir det dragning och sedan blir det att "raketposta" vinsterna så att de kommer fram innan jul!
Hur gör man för att vara med...kan man ju undra...jo, man skriver en kommentar och om man vill så trycker man på blogkollen längst upp till höger på min blogg...sedan säger man vad man helst vill vinna...har jag glömt något? Hoppas inte det...
Lycka till!
Stor kram,
Bella

Stora pyssel (totalrenovering) & mindre pyssel (julpyssel)

2008-12-01T16:46:00.006Z

Välkommen in kära bloggare!
Dagarna går fortare i december (en oskriven regel) men jag vågar mig på att påstå att så är det...visst blir det ljusare senare på morgonen och mörkare tidigare på eftermiddagen...men klockan går dessutom lite snabbare så här i december...
Helgen mjukstartades vid halvfemtiden och innan jag visste ordet av var det söndagkväll...gubben och jag somnade innan vi hunnit säga godnatt till varandra och då är vi fortfarande ruskigt kära i varandra...så jag konstaterar att vi är trötta...så något måste vi ju ha gjort denna helg! Hmmm...låt mig se...mina nymålade lister sattes upp i sonens rum på fredagkvällen...vi stod i kö på lördagmorgonen i Göteborg för att få chansen att köpa en bärbar HP dator till "bästa pris"...shoppade 8 kilo köttfärs till korvstoppningen som var lördagsnöjet denna afton...vi har tillsammans med underbara vänner stoppat korv i ett par år nu...vi brukar även baka pepparkakor, göra Mozartkulor och chokladpolkagrisbräck...och i mån av tid...pyssla julkort...maken och sönerna stånkade korv tillsammmans med herr HP...själv rullade jag och fru HP 120 Mozartkulor och bistod barnen med pepparkaksbaket...dottern målade julkort i Paint och fick in våra ansiktsfoton...en ganska udda jultomtefamilj kan jag ju avslöja...vi blev bjudna på stek, gräddsås och ugnsbakade rotfrukter...himmelskt gott...till efterrätt fick vi hallon med creme fraiche och råsockertopping som stod i ugnen i ett par minuter...sååå fräscht...allt sköljdes ner med gott rött vin...efter 8 timmar var vi färdiga...klockan midnatt och dags för maken att köra familjen hem igen...somnade gott...som alltid! Redan söndag...städa, städa...varje fredag också varje jul...vet inte om jag tycker det är sååå kul! Fick i allafall upp stjärnor och adventsstakar...hann baka Kärleksmums till adventsfikat och maken fick sonens rum färdigt...nästan...tog några bilder...nu skall vi bara göra den sista stylingen...få upp lampor, tavlor, textilier och det där andra som skapar härlig rumskänsla...
Stor kram,
Bella

Glad som en lärka!

2008-11-27T21:37:00.005Z

Hejsan hoppsan alla bloggare!
Igår ringde syrran och frågade om jag kunde hjälpa henne att göra en adventsljusstake i samma anda som min egen...så det gjorde jag...idag mejlade syrran och sa att jag hade fått två beställningar på adventsljusstaken - ny business kan man undra...tänk om man skulle använda sina jättestora utekrukor i zink och göra ett adventarrangemang i dem...snacka om maffigt...då skulle jag liksom hålla mig till det jag verkligen arbetar med...fick även en förfrågan på skolan där jag arbetar om jag skulle vilja ha en kurs i blomsterarrangemang - rena drömmen sa jag...och tänkte att nu får jag verkligen gå hem och träna...ta fram alla de idéer jag samlat under säkert 10 år...tänk jag visste att de skulle komma till användning någon gång!

Ännu roligar var nästan att jag sålde en dynbox idag...julklapp...jo, man tackar...om jag inte minns fel står de längst in i förrådet...jag skall passera 13 meter av alla andra grejor först...milde tid...men jag känner mig glad som en lärka!Stängde egentligen för vintern för ett tag sedan...men öppnar gärna!
Har precis målat färdigt en skiva som är 120x90cm i svart! Kan inte minnas att jag målat med svart färg förut...men den här svarta färgen är special...sonen vill ha en "blackboard" som sänggavel...så det är det jag fixar nu...listerna målade jag igår, så till helgen har maken lovat att sätta upp allt som är färdigt! Äntligen kan jag lägga renoveringen av det rummet bakom mig och börja städa inför julmyset! Jag lovar att ta lite kort i helgen och visa hur det blev!
Stor kram,
Bella

Adventpyssel...så här tidig har jag ALDRIG varit!

2008-11-22T21:10:00.008Z

Hej alla goa vänner därute!

Idag har det pysslats i K-by...ja...det började förstås med shopping...IKEA-stora stearinljus...slank med lite till förstås men idag fokuserar jag på mitt adventsarrangemang...Plantagen...hyacinter...ICA Maxi...pepparkaksdeg...så bar det av hemåt...tog fram mosspåsen, kottarna och lite annat smått och gott...hann inte fixa notpapperet...det ligger i en av alla påsarna...som nu av någon anledning hamnat i bilen...tänk att påsar har fötter! Bakade pepparkakssiffror och simsalabim!
Önskar er alla en skön helg! Imorgon skall jag baka Kärleksmums och några småkakor till nästa veckas adventsfika...känner inte igen mig själv...är ALLTID ute i sista minuten...vad har hänt (här skulle jag kunna rimma på advent men jag låter bli)?
Stor kram,
Bella

Mosstider!

2008-11-21T21:53:00.005Z

Äntligen fredag...imorgon blir det pyssel...
Kom in, kom in...du kära bloggare!
Har varit ute och plockat en kasse med mossa, kottar, pinnar och lite annat smått och gott ur naturens skafferi...tänk att mycket av det bästa i livet faktiskt är gratis...för mig finns det nästan inget bättre sätt än att gå ut i naturen och hämta kraft...rensar hjärnan så bra när vinden viner runt huvudet...går lika ofta rundan runt havet som skogspromenaden, då jag travar runt inne i skogen...minus med skogsluff är älgarna...de dyker upp både här och där...häromdagen såg jag inte de två älgarna som var högst 2 meter ifrån mig...jag satt i godan ro på huk och plockade kottar! Det var min son som kom cyklande förbi som upplyste mig om älgarna...

Imorgon skall jag göra en adventljusstake och i år blir den stooor. Jag har en ganska stor, rund zinkbalja som jag brukar ha örter i...den fick jag syn på häromdagen och bestämde mig då för att ta in den och låta den få bli årets adventljusstake. Skall inhandla stora blockljus på IKEA som skall prydas med pepparkakssiffror (ops...då blir det till att baka pepparkakor imorgon) som jag tänkte hänga i hampasnöre...kan nog slinka ett notpapper emellan... sedan skall jag plantera murgröna och vita hyacinter och kanske någon vit ros...få se vad vår plantskola har att erbjuda...
Blir det som bilden jag har i huvudet...kommer det ett foto på den imorgon...tills dess!
Godnatt Sverige och du bloggare...som tålmodigt orkar läsa det som ständigt fyller mina tankar...nämligen en massa ord!
Stor kram,
Bella

En saltomortal...heter det så?

2008-11-20T21:30:00.003Z

Käraste bloggare...välkommen!

Igår kom jag oanandes...rusande som det vanliga expresståg jag verkar vara...i ena handen hade jag den blå kundkorg som jag utrustats med och i den andra handen hade jag en trave skolböcker...har precis startat en 50p kurs i småföretagarekonomi för åk 3 på Turistgymnasiet (det är där jag arbetar halvtid...jag var tvungen att få lite mer socialt liv)...halvtid är egentligen inte sant för just nu jobbar jag mest hela tiden...jag och en kollega gör skolans hemsida och så är det mycket sjukdom som härjar bland lärarna så jag vickar...en del (och då menar jag inte på rumpan)...den kommer nu...

Jag kommer alltså utfarande igenom dörren...fullastad...i sista minuten (mitt signum) och då...känner jag plötsligt hur jag tappar fotfästet...noterar att fötterna är i ögonhöjd och känner hur jag faller...förbereder mig för bruten lårbenshals men minns att jag är 40 år inte 80...landar...förvånad...för jag har inte ont...jag är inte stel utan hoppar upp av egen maskin...några elever kommer fram och vi plockar upp böcker, papper och allt annat smått och gott som jag haft med mig...inte förrän jag kommer hem ser jag någon skada...när jag skall läsa en tidning får jag plötsligt se att min höger hand är blåsvart inuti...och som den hypokondriker jag är får jag panik och ringer maken...
Jag..."Hej, jag har blodförgiftning eller kallbrand"
Maken..."Vad har du gjort?"
Jag..."Ingenting...jag bara såg detta...tror du det är en hjärtinfarkt?"
Maken..."Nej...jag tror du har slagit i din hand och fått ett blåmärke!"
Jag..."Men jag har inte slagit i min hand...men...jo..jag ramlade ju imorse..."
Maken..."Lovar du att inte oroa dig mer nu?"
Jag..."Lovar..."

Jag är fortfarande nöjd...för att jag gjorde en saltomotal (totalt ouppvärmd och mig veterligen har jag inte gymnastikserat på nästan 20 år...jag är ute och springer lite grann men that´s it)och efteråt kände mig vig som en 20-åring...för vad är väl ett litet blåmärke i handen?

Stor kram,
Bella

En katt bland hermelinerna!

2008-11-17T19:54:00.005Z

Hjälp! Det är en galning som är lös...

Välkommen in, kära bloggare!
Jag är en total katastrof...det är jag helt säker på...jag och 100 pensionärer ifrån Tjörn...

Jag hade bokat tid för utvecklingssamtal med de elever (och föräldrar) som jag är mentor för denna ljuva måndagskväll. Jag är mörkrädd och stora skolor som badar i mörker är inte mysiga att vara ensam i sent om kvällen...tyckte därför jag var smart som sett att pensionärsföreningen skulle ha fest denna måndagskväll och därför passat på att lägga måååånga utvecklingssamtal denna kväll. Kom i god tid för att skriva ut lite material inför morgondagen... Pensionärerna hade uppträdande och långbord med mat precis framtagen...då...när jag skall öppna min dörr...går larmet...jag rusar till larmet och slår in min kod...och får meddelandet att det är fel kod...FEL KOD???? Samtidigt rusar alla pensionärer ut och skriker att det brinner...några ringer 112...stämningen är hysterisk...när ett par gubbar pekar på mig och skriker att det är mitt fel...jag erkänner att jag satt igång larmet och nu ringt Securitas men att de vägrar hjälpa mig eftersom de inte hittar mig på sin lista...samtidigt som pensionärerna flockas omkring mig och skriker...försöker jag prata med Securitas och ringer runt bland arbetskamraterna för att höra om någon kan sin kod...så jag kan använda den...elev och föräldrar har kommit och står och ser roat på när "showen" fortsätter i fas 2...jag ringer även upp 112 och förklarar att det inte brinner...VARFÖR HÄNDER SÅNT HÄR ALLTID MIG? Jag får ett sms, chefen är på väg...jag kan gå in och börja mitt första utvecklingssamtal...lugn och harmonisk....NOT....gör jag det...blir glatt överraskad när eleven undrar om man kan önska sig mig som mentor även nästa år...hon och hennes mamma tycker jag verkar bra på att lösa problem! Slutet gott - allting gott? Jag kramade om min chef som fick avbrutit utryckningen och härdade ut pensionärernas ilskna höttningar...
Så här i efterhand kan jag bara säga...tusen tack Sara för din hjälp med att ringa Securitas 1000 gånger och tack Max för att du kom, nu slipper jag betala för uttryckningen!Vågar nog inte gå i närheten av pensionärsfester på ett tag men det löser sig nog...
Nu undrar jag, hur ska jag orka ha utvecklingssamtal imorgon när det är bingokväll i huset?

Rapport ifrån en vanlig kväll i mitt galna liv,
stor kram,
Bella

Så var det barnkalas UTAN mamma...

2008-11-15T16:20:00.004Z

Välkommen hit käraste bloggare!
Kan bara konstatera att veckorna går i en rasande fart...har redan börjat inse att allt julpyssel som jag vill mysa med inte kommer att bli verklighet...i år heller...
Idag till exempel hade ju varit ett perfekt tillfälle...vinden viner runt knutarna...allt är genomgrått och ibland kommer det en skur...hur mysigt är det då inte att tända ljus och sätta sig tillrätta och pyssla en stund?
Men...jag städar och hjälper dottern att förbereda för hennes fest...vi hade släktkalas igår...på själva födelsedagen...så idag var det då dags för "barnkalas". Maken har släpat ut uteduschen och spabadet har klorerats...16 ungdomar skall bli "otroligt" rena ikväll...vi har tänt stjärnljusslingan och det ser faktiskt riktigt mysigt ut trots trist väder...Jag, maken och de två sönerna får snällt åka till min mammas hus och tillbringa lördagskvällen och halva söndagen där...mamma är i Spanien på en månads semester med sin man och spelar golf...jo, jo...jag passar blommor och post...
Hann i alla fall ta ett litet kort där det gamla skrivbordet nu målas om i vitt...
Önskar er alla en underbar helg!
Största kramen,
Bella

Många påsar blir det...

2008-11-07T17:42:00.003Z

Hej, goa vänner där ute i cybern!
Som jag har berättat så försöker vi att renovera två rum samtidigt...bara det är galet...dessa rum tömdes ju...i resten av huset...nu har det gått två veckor...med kaos upp till knäna...så ibland tar jag första bästa påse och går ut och slänger...dessa Ica påsar som är halvfulla med sånt där som man inte vet var man skall göra av...sladdar, kontakter, böcker, spel gamla kläder (jäpp, la dem till klädinsamling) barnens datatillbehör som ratt och något som man tydligen skall trampa med foten på...i en påse...vid ytterligare inventering räknar jag till 25 påsar...usch!

Egentligen vill jag bara ha de där vackra sakerna som jag valt ut med omsorg...men av respekt så finns här en massa presenter som egentligen inte passar in...och i vår familj så hamnar de i påsar...gärna inslängda i någon mörk garderob...det är bara ett problem...vi har för få garderober...
I skrivande stund lovar ju nu mig själv att imorgon få undan 10 påsar...gärna slänga men om det inte går...hitta påsens innehåll en funktionell plats...
Jag vill ha större hus just nu! En stor chokladkaka skulle också sitta gott...eller nybakad sockerkaka...eller Sushi som vi alldeles strax skall åka iväg och handla!
Oj, oj nu höll jag på att glömma av att jag blivit utmanad av Helena med "Nyckeln till mitt hjärta"...
Reglerna är följande:Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.Låt dem få veta att det har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg...
Jaha - 7 saker om mig...knäppa lär väl egentligen inte vara något problem eftersom jag är ganska knäpp...men vad lämpar sig att berätta?
Vi börjar ifrån början...
1. Jag är hypokondrisk...så hypokondrisk att jag använder humor som vapen för att dölja det...hela läkarkåren skrattar hysteriskt när jag lämnar byggnaden...kul att man kan roa...

2. När jag läser en bok så går jag in för det så till den milda grad att jag inte lägger den ifrån mig...läser och dammsuger...läser och lagar mat...läser och handlar...det är inget bra sätt att få vardagslivet att fungera men jag älskar att få läsa ifrån pärm till pärm...

3. När jag lyssnar på musik i bilen och det kommer en favorit...så ökar jag automatiskt farten...jag håller liksom takten med gaspedalen...

4. Konstiga saker händer ofta mig...som den gången när det var något lopp i Göteborg och hela stan kryllade av poliser...jag hade varit och köpt mig en gul Saab 99 skulle köra upp för backen vid Sahlgrenska sjukhuset...plötsligt så hoppade förarsätet iväg max bakåt...jag fick liksom stå och köra och höll i ratten för allt vad jag var värd...då släppte ratten...en polisman såg vad som hände...slängde sig in i bilen och drog handbromsen...resten av polisgänget höll på att garva ihjäl sig...de tyckte absolut att jag skulle lämna tillbaka "Gula faran"... Tog spårvagnen hem och hann inte ens stiga in i hissen när jag förstod att det var inbrott i vårt hyreshus...flera lägenhetsdörrar var öppna på ett onaturligt sätt...jag satte fart emot en pizzeria och ringde polisen...då dyker samma poliser upp igen...garvar och hejar...undrar om jag blev förtjust i någon av dem...jag förklarar situationen och inbrottsligan visar sig vara just en inbrottsliga...historien skulle kunna vara slut där men jag fick låna en bil denna varma sommardag och drog iväg till stranden...och tro det eller ej men när jag är badad och redo för hemfärd är min bil omringad av bilar...jag kan alltså inte köra därifrån...ringer polisen och frågar hur man gör...de lovar att skicka ut en bil...vilka kommer där...om inte mina poliser...
De bad mig sedan att ta det lugnt för deras pass skulle inte räcka för fler äventyr...
Visst är det konstigt!

5. Jag blir lika förvånad varje gång jag tittar i spegeln och ser att jag blivit äldre...jag känner mig ju precis likadan som jag alltid gjort inuti...

6. Jag är busig och lite galen...maken säger att han får skämmas för mig men jag vet att han tycker det är ganska kul...

7. Jag har fantasi utan dess like...ser ofta roliga händelser i huvudet och kan ofta stå och skratta...

Det var några bekännelser...

Till er alla, prioritera det som är viktigt i livet - man vet aldrig när livet förändras!
Kramar,
Bella

"Jag skall måla hela världen lilla mamma"

2008-10-31T22:49:00.005Z

Välkommen kära bloggare!
Känner mig nästan manisk...går upp klockan 06.30 varje morgon och målar panelbrädor till två rum...mitt nuvarande, som yngste sonen snart skall ta i besittning...och det rummet där yngste sonen bott tills nu...för imorgon skall vi byta rum...på en vecka har jag målat precis varje ledig stund...hmmm när jag i torsdags var ledig ifrån skolan och skulle köpa färg (dessa brädor slukar färg och när färgen tar slut kan man ju inte måla...eller hur?) ringde pappa och undrade om jag inte kunde ta en sväng förbi Inet data och köpa ett ADSL modem till honom...snäll som jag försöker vara, sa jag såklart ja och körde dit...det blev en dyr historia...min bloggvän Annie Annalunda hade rekommenderat mig att köpa en kamera...och den fanns där...ett ex. kvar till nedsatt pris...hjälp...tänkte jag och ringde maken...berättade situationen i ett speedat tempo...det var min tur efter nästa kund...maken tvekade och jag beslöt mig för att ta ett eget beslut...det vill säga...jag köpte kameran...så imorgon kommer bilder på alla mina projekt...
Kramar och kör försiktigt...de varnar för blixthalka,
Bella
PS. Jag tog mig lite ledigt ikväll...var och såg den nya Bondfilmen...men jag har målat tills nu...klockan är 00.02 DS.

Så det kan bli!

2008-10-26T15:20:00.003Z

Det började med ett skrivbord som stod inför "dödshot"....
Hejsan käraste bloggare...en liten episod av mitt liv...ett typiskt sådant...hrm!
Som jag skrev i fredags så skulle ju Loppisarnas Loppis gå av stapeln i Stenungsund (vi har ju inte så mycket av den varan...därav att det blir en höjdpunkt för fler än mig...)vaknade som ett barn på julafton...pigg, förväntansfull och snart både matad och klädd (för egen maskin)...då säger maken att han funderat och borde vi inte först hinna till Göteborg...för att köpa nytt skateboardkit till yngste sonen...innan Loppisen dit han kommer att vara medtvingad (maken är medtvingad ifall jag hittar något stort och tungt...man vet ju aldrig)....
Lite snopet bär det alltså av till Göteborg först...vi hittar både skateboard och alla dessa små måsten tillbehör och kläder...2500 kronor fattigare lämnar vi sedan staden två timmar senare...vart tar tiden vägen? Har redan missat den första viktiga timmen på Lions loppis...en halvtimme senare är vi i alla fall där...det är de flesta Stenungsundbor också...jag blir bortknödd...en farbror i 80-års åldern sliter till sig ett underbart vackert tårtfat med rosor på som jag håller hårt i...tydligen inte tillräckligt hårt...då känner jag att jag inte tycker detta är roligt...vill bara bort därifrån...kan man inte få gå och titta och känna...kan det liksom kvitta...
Meddelar maken detta...han ser lättad ut och vi går därifrån...men det retar mig och jag är besviken....vilket jag naturligtvis delger maken...han funderar en stund och tycker sedan att jag faktiskt kan åka tillbaka...han har en poäng och jag bestämmer mig för att göra det...åka dit en kvart i tre....alltså en kvart innan de stänger...
Hinner både städa och fika hemma...innan jag och äldste sonen ger oss iväg.
När vi kommer har de redan börjat att packa ihop...ops...det hade jag inte räknat med...men jag är snabb och hinner snappa åt mig tre böcker med vackra noter...får en påse av en gulklädd Lionsfarbror som säger åt mig att fylla den med böcker...allt för en tjuga...påsen blir proppfull...hittar sedan en söt, vit sockerskål som blir min för en krona...sonen drar mig i armen...han vill åka därifrån...vi går ut på gårdsplan och där står det...ett engelskt skrivbord med grönt skinn och vackra lådor...två killar tar tag i det och skall precis slänga upp det i en container med krossade möbler...när jag skriker..."skall ni slänga det???"
"Jäpp...säger en av killarna...det kostar egentligen 500 kronor men du får det för en 50-lapp..."
Jag köper skrivbordet...utan att ha en aning om var jag skall ställa det...plats är nämligen en bristvara hos oss...sonen stönar högt och säger med myndig röst till mig..."att det här kommer INTE pappa att gilla..."

Idag håller vi på att möblera om...jag vi flyttar inte bara runt möbler...ånej...maken har varit och inhandlat panelbrädor och färg...för det är lika bra att bli kvitt husets två sista smurfrum...de där ruskigt blå rummen som barnen önskade sig när de var sju år...så nu står det ett skrivbord och en massa brädor i hela hallen...böcker och mitt kontor belamrar vardagsrummet och köket...allt är kaos...men , men...det kommer ju att bli bra...till slut!
Stor kram,
Bella

Två månader kvar till jul!

2008-10-24T13:26:00.005+01:00

Käraste vänner...stig in i stugan!
Oooooh, bara två månader kvar till jul - 24 oktober...någonstans i ingenmansland...grå dag här på västkusten...regnet strilar...precis hela tiden...jag får lockigt hår när det gäller längderna men blir alldeles platt på huvudet...inte särskilt attraktivt kan jag konstatera...det blåser storm också...så jag undviker att ta på läppglans...eftersom jag inte vill ha hela hårhärligheten i munnen...trist om någon tror fram är bak...
Idag är det en sådan där typisk höstdag...jag har lagt in vedträn i öppna spisen och arbetar ihärdigt med att få fyr i brasan...längtar efter värmen och knäppen...när den torra klampen knäpper så där hemtrevligt...men nej...flamman vill inte samarbeta med mig...om jag tittar noga ser jag lite glöd så än är det inte helt kört...

När jag nu sitter här på huk och arbetar med brasan...kan tankarna fritt fara åt alla håll...och då slår det mig...att det är en massa saker som jag längtar efter...

Jag längtar efter att hela familjen samlas för att spela Yatzy...jag vill titta på gamla kort tillsammans med dem också...jag vill åka ut med båten en varm sommardag...ha med mig lite lunch och sitta på en klippa och äta den...jag vill julpyssla...jag vill gå i pyjamas en hel dag...jag vill träffa vänner som jag inte sett på länge...jag vill få sitta ifred och läsa en härlig bok...jag vill sitta framför brasan i juletid och dricka varm choklad med lite rom i...jag vill se barnen öppna julklappar...jag vill gå en lång promenad med hunden...jag vill lukta på rosor, liljor och pioner ifrån den egna täppan...jag skulle vilja träffa er bloggare som kommenterar och förgyller min vardag...
Det är vad jag längtar efter just nu!
Ikväll är familjen bjuden hem till mamma och hennes man på räkfrossa...syrran med familj skall också dit så det blir nog en massa tjöt, skratt och gottigheter på bordet! Mamma och herr L skall åka till Spanien på semester i en hel månad så vi skall nog instrueras i vad som behöver göras på hemmaplan...vilket jag tycker om...jag och "Rasmus the dog" gillar att ta en promenad i andra skogar än dem vi har här hemma...
Egentligen skall jag städa undan här hemma inför helgens strapatser men det är så mycket roligare att skriva inlägg och få ta sig tid att fundera över vad som rör sig i mitt eget huvud...den här lyxen som jag har just i denna stund...egen tid...
Om en liten stund så stormar tonåringarna in en efter en...idag har de säkert mer energi än vanligt eftersom höstlovet går igång nu...vet att den yngste sonen tycker att vi skall åka in till Göteborg idag och handla ny skateboard, skatarbyxor och några tröjor...vill inte...tänker faktiskt skjuta upp det till morgondagen...efter att jag har varit på Lions stora loppis som skall äga rum i Stenungsund imorgon...har varit på bankomaten och tagit ut pengar för att kunna hänge mig åt shopping...förhoppningsvis få fynda lite!
Stor kram till er alla därute!
Bella
PS. Dukningen är någon vecka gammal...strök inte duken...hade bara lust att duka lite mer än jag vanligtvis gör en fredagkväll med bara familjen hemma DS.

Idag lyser hösten gul!

2008-10-17T21:05:00.005+01:00

Välkommen kära bloggare!
Med hes stämma förkunnar jag nu att jag har varit sjuk...Jag som äter vitaminer...och tror på konceptet! Har man ätit vitaminer i flera år och inte missat en endaste dag...då skall man ju för högre farao inte bli sjuk...eller har jag missat något?
Vad var det här för en bakterie...har ju klarat mig i många år ifrån, halsont, feber, huvudvärk och förkyldning...
Kraxat som en kråka till barnen (låter inte speciellt förmanande)...de har nickat allvarligt och sedan insett att med mig nerbäddad är det ju fritt fram att ta egna initiativ...inget har med andra ord varit sig likt...men jag har kravlat mig upp ur sängen med jämna mellanrum...jag vet hur idiotiskt det låter...men jag ville inte låta eleverna plugga till prov och sedan inte dyka upp...svettades som en eskimå i Sahara...men det var värt det...ni vet när man ser hur 17-åringarnas ögon tindrar när man kommer in i klassrummet...och man hör..."F#%¤n, jag trodde vi skulle slippa provet...hon var ju sjuk igår..." Ja, ja de kanske tackar mig om några år...när de inser att man...hur konstigt det än kan låta...faktiskt hade nytta av det man lärde sig i skolan...
Idag hade vi besök i klassen av två elever ifrån Irland...underbara tjejer som berättade om sitt liv och sitt land...det är så härligt att möta människor som ger så mycket energi!
Begav mig hemåt laddad till tänderna...då såg jag hur vackert hösten färgat min omgivning...solrosorna...de perenna, blommade något så enormt...vår väg...omgiven av träd med härligt vackra gula löv...den här fredagen går i det gula tecknet!
Ohhh, vad jag har saknat er...nu skall jag runt i helgen och kommentera på era bloggar!
Största kramen till Er alla,
Bella

Jag en vanlig fredagskväll...

2008-10-10T18:31:00.005+01:00

Käraste bloggare...
Just nu...sitter jag och önskar att jag var bortbjuden på middag...tänk att bara få sätta sig ned vid dukat bord och avnjuta nytillagad mat...annan mat än den jag brukar laga...
När jag är bortbjuden på fredagkvällen brukar jag istället tänka...jösses hur skall jag orka vara trevlig...önskar jag fick vara hemma, bara slänga mig på sängen med en inredningstidning och ett glas vin...usch, vilken otacksam människa jag är...

Jag får helt enkelt släpa mig till köket och se efter vad maken inhandlat i matväg idag...jag skriver släpa mig men egentligen skuttar jag omkring...har lite överskottsenergi då jag mest suttit hela dagen idag...men tro för den sakens skull inte att jag är pigg och alert...no, no...

Konstaterar att maken inhandlat...chips, broccoli, vitkål, choklad, Ahlgrens bilar, mer chips, kycklingfiléer, potatis, ris, smör, grädde och ännu mer chips, tomater...vad blir det för någon fredagsmysrätt tro?
Jag tror jag funderar på det medans jag dukar...var inne hos Lotten och kikade på hennes dukning...precis så skulle jag vilja ha det nu...glida ner på en stol och känna det rena, skira...en slags nordisk "Tusen och en natt känsla"...tror hela familjen skulle uppskatta om jag lyckades arrangera fram den känslan...nu blev jag minsann plötsligt väldigt pigg igen...tänk vad inspiration kan göra med livsandarna!

Det var inte bara den vackra dukningen som kändes magisk hos Lotten (Lottens vita och gröna)...hon skickade en utmärkelse till mig...gissa om jag blev sådär "super-duper"...mäktigt...jätteglad...japp...det blev jag! Det var så skönt med påfyllning på glädjefronten! Hon skrev en sådan vacker motivering att jag blev sådär rörd...jag skulle behöva träffa Lotten och krama om henne...så det så!
Nu vill jag önska er alla underbara bloggare...det allra bästa!
Stor kram,
Bella

Tänk om jag kunde bli författare...suck!

2008-10-08T09:48:00.005+01:00

Hallå...hallå...du kära bloggare...
Idag är det suckarnas dag...det var ju så mycket jag ville göra i mitt liv...
Det är en underbar onsdag idag...solen skiner, havet ligger som en spegel och jag är ledig...och det är här suckarna kommer in...jag är inte ledig...jag tror jag är ledig när jag egentligen sköter min bokföring, förbereder lektioner, svarar på kunders mail, skriver orderbekräftelser...undrar varför inte kunderna betalar...oroar mig...det är ju inte ledig tid...jag arbetar ju...fast jag kanske inte tänker på det så arbetar jag ofta på kvällar och helger också...arbete och fritid ligger så nära...så ena stunden känner jag mig aldrig ledig samtidigt som jag ofta tänker att jag är ledig...jag måste bara...innan jag tar fram damsugaren eller vill plocka undan hemma...jag är ganska säker på att det finns fler som mig...som ibland undrar vart tiden och livsmålen tog vägen...

Jag började skriva på en bok för ett år sedan...kanske två år sedan...har alltid skrivit en massa historier men bara skrivit, aldrig bearbetat och haft en allvarlig tanke på att göra något med manuset(har lyckats knåpa ihop 213 sidor)...har länge gått och känt mig "skrivnödig" men tiden att hinna sätta sig och skriva vill liksom inte infinna sig...jag måste alltid göra en massa annat först...

Jag älskar böcker...jag älskar ord...jag njuter av kluriga meningar...jag ryser av meningsbyggnadsfel och pronomen som står i subjektsform när de borde stå i objektsform...jag älskar bloggar som leker med ord och som skriver värsta proffsiga kåserierna...jag älskar kåserier...vi kanske skulle starta en tidning med alla dessa tankar som finns runt om i Sverige...näe, så typiskt...varför begränsa sig...hela världens bloggtankar...
Varför tidning? Jo den är lättare att ta med sig i sängen...när man vill kura ihop sig och mysläsa...lättare att läsa...

Alla kan skriva en bok men alla kan inte bli författare...tänk om jag kunde bli författare...tänk om jag kunde skriva så att jag trollband människor...min största kritiker det är jag själv...jag är petig...raderar hellre för mycket än för lite, skriver om, skriver till...hela tiden...önskar att jag vågar skicka in mitt manus för bedömning...kanske skulle man ta och starta ett eget förlag...men då är jag där igen...entreprenören i mig är stark...sätter mig på den och funderar på hur jag skall göra...hinner inte skriva idag heller...tack och lov för bloggen...så skönt att få släppa på "skrivtrycket"...
Stor kram...och ta hand om er,
Bella

Här var det livat inatt!

2008-10-05T12:03:00.003+01:00

Välkommen in!
Kikar ut och ser att vinden har mojnat...klockan är sju på morgonen och lusten att skutta ur den varma sängen är kanske inte den största men jag undrar...hur det gick med vårt utomhusliv...
Altanen på baksidan vittnar om en orkan...seglen hänger i trasor...paviljongens tak likaså...möblerna har dansat hambo och står nu huller om buller...varenda glas i baren är fyllt med vatten...vilket aldrig hänt förut...vädergudarna har haft fest det är då säkert!
Nu har solen tittat fram...och inspirerad som jag blivit av ett par bloggar...tänker även jag frysa in några rosor som med fördel skall kunna plockas fram i vinter och fortfarande då dofta...tänk min födelsedag i januari med doftande rosor...att jag aldrig tänkt på det förut...
Idag skall vi ha familjemiddag...trerätters minsann...erkänner att jag såg att det var en del i kylskåpet som borde ätas upp och ledde fram till det här med lite olika rätter...
Förrätt...Blomkålssoppa med vitlök och en massa andra grönsaker, tryffelolja och en skvätt vin (och grädde)...
Huvudrätt...grillad ryggbiff med potatisgratäng och sallad...
Efterrätt...äppelkaka (får gå ut och palla äpplen...skojar bara...en sommargäst har gett mig tillåtelse) med vaniljsås...
Nu skall jag gå ut och fylla en kunds släpkärra med teaksoffa, fåtöljer och ett bord...
Eftersom solen tittat fram har jag nu släckt alla stearinljusen och får mysa vidare ikväll...
Önskar er alla en underbar söndag!
Kram, Bella

Utsidan kontra insidan...

2008-10-03T16:28:00.012+01:00

Käraste bloggare...det har blivit lite långt emellan inläggen...men ibland tränger verkligheten på och kräver uppmärksamhet...
Först innan jag kommer till dagens ämne vill jag tacka Annie med bloggen Annalunda för den fina utmärkelsen...tusen tack käraste vän...jag blir så glad och det värmer i hjärtat när jag får uppskattning (man behöver det...)!
Den här veckan har jag ägnat mig åt mina tonåringar...har försökt förmedla att det är insidan som är viktig...utsidan skall inte få ta all energi och skapa tårar...
Vi mammor...och pappor också för den delen...glömmer aldrig det där första mötet med barnet...man förundras över att man har kunnat skapa världens vackraste barn...man följer sedan barnets utveckling och ser den inre skönheten och förundras över det mirakel man fått som gåva...känner ni igen situationen och förstår vad jag menar? Hur ont gör det inte när man ser sitt barn...slita sitt hår, byta kläder tusen gånger, gråta efter besöket hos frisören som kostade 1000 kronor...äter lite för att inte vara smal utan extrem smal...och ändå tycker spegelbilden visar en tjockis...är det här verkligen den framtid och verklighet vi vill att våra barn skall växa upp i? Jag känner mig ledsen när jag inser att barnen är förtvivlade över sitt utseende...inte bara mina egna barn utan även de hundratals elever jag möter dagligen...
Vad jag önskar att modebranschen kunde visa hur man retuscherar bilder för att få fram den perfekta bilden...det är vad våra barn skulle behöva se med egna ögon...
Jag skulle vilja införa självkänsla och självförtroende på schemat...jag skulle vilja att vi uppmärksammar och säger hur fina vi tycker våra ungdomar är...bara genom att höra det många gånger kan övertyga dem om att de duger...
Fördelen med att ha fyllt 40 år är faktiskt förmågan att kunna se andra människors vackra insidor...för det är otroligt hur många vackra sådana som jag träffat det sista och inte minst på bloggen där det faktiskt enbart är insidan man träffar och lär känna...

Vi har ännu inte fått de sista provsvaren på dotterns tarmbesvär utan vet bara att hon inte kan ta upp B12...fortsättning följer alltså...veckan har varit ganska "jobbig"...

Till något helt annat...måste skriva om att det är härligt med paletten av arbetskamrater...är ju mycket förtjust i att betrakta människor...just nu är jag i färd med att få en bestämd, lite misstänksam lärarinna att inse att jag är värd att få vistas i vårt arbetsrum...en utmaning...men jag fortsätter kampen på måndag...
Visar lite bilder på min kruka (importerade knallgula sådana här krukor till påskarrangemang men de bleknade och blev jättefina...krukan är 84 cm hög med en diameter på 62 cm...stor...) som jag planterat min "Teddybjörns lärk" i med taklök som undervegetation...har lagt ut lite pilkvistar för att till Halloween kunna lägga ut pumpor på kvistgallret...
Så var det dags att ta in pellisarna...suck...de har en hel del blommor kvar...
Dottern fick lite blommor igår som hon bad mig ta hand om...söt bukett...eller hur? Jag vill också tacka C med bloggen C Design för det vackra halsbandet och Lavendelstaven som doftar magiskt...extra kramis till dig...dottern poserar med ditt halsband...
Stor kram,
Bella
PS. Jag har lånat syrrans kamera DS.

Veckorapportering...

2008-09-28T09:52:00.003+01:00

Kära bloggare...har det redan gått en vecka sedan förra inlägget?
Tiden går fort när man har kul...den går fort när man har det okul också...
Vilken vecka...håhåjaja...
Måndagenskvällen bestod av höstpyssel - fick ihop en höstkrans med ekgrenar, hortensia och blåbärsris...I tisdags hade jag och maken varit förlovade i tjugo år...han kom hem ifrån jobbet med tre underbart vackra röda rosor...gullegubben...vad gjorde jag? Trodde jag skulle dö...men så är jag en hypokondriker av sällan skådat slag...fastän jag vet att man måste äta och dricka under dag så blev det frukost klockan 07.00...ett äpple klockan 12.00 och sedan inget mer förrän jag kom hem klockan 18.00, lägg till stress och oro och ett låååångt möte i ett kvavt rum...jag var så yr att jag fick hålla mig i väggarna när jag kom hem...fick nypa mig hårt för att inte svimma - i det läget tror hypokondrikern att slutet är nära...dottern som hade ont i huvudet och kände sig förkyld tyckte jag tog över "hela föreställningen" och krävde uppmärksamhet i form av glass och omstoppning med filt...vilket inte enligt mig just då var genomförbart...jag ringde såklart maken och ylade att så här illa har det aldrig varit med mig...van som han är sa han åt mig att äta och dricka och sluta slarva - så klok han är min gubbe!
Well, well var någorlunda i skick dagen efter...var med dottern på vårdcentralen, där de tog lite prover (fyra rör blod) då dottern känt sig konstig i magen...ett visade att hon saknade B12? Tog en sväng om Kullens handelsträdgård och köpte mig en mjuk lärkgran...rena Teddybjörnen Fredriksson - såååå mjuk!
i torsdags sålde jag hur mycket trädgårdsmöbler som helst...till min egen förvåning...och Classicum...ni vet de som gör så vackra växthus ringde och frågade om de kunde få bli återförsäljare för mina planteringsbord...pirrglad blev jag...
Fredagskväll...bakade Citronpaj, bröd och Cheesecake...dottern kommer ner i köket tårarna sprutar och hon kan inte förklara så att jag förstår vad som står på...tycker det låter som om hon försöker säga att hon blivit ormbiten...ORMBITEN skriker jag...hon skakar på huvudet och gråter ännu mer...ropar på maken som kommer...han klämmer på henne för att se vad som är fel...han lyckas förstå att hon har sååå ont i magen. Säger till mig att köra fram bilen...själv hämtar han en filt och sveper om dottern...bär henne till bilen och håller om henne i baksätet...jag kör alldeles för fort men tio minuter senare är vi frammme på akuten...där fredagskvällen/natten tillbringas... Dottern blir bättre, läkaren kan inte säga vad det är men vill att hon kommer in nästa morgon igen...Sedan kom då lördagen...inplanerat 40-årskalas för ett gäng glada tjejer...trerätters middag, drinkar, spabad och visning av mina produkter...maken tar hand om dottern...jag säljer sonens cykel och steker kycklingfilé till huvudrätten...puh...tiden går fort...när man har mycket att stå i...måste förstås säga att allt var mödan värt för eftermiddagen kvällen kändes lyckad...jag kände mig glad för komplimangerna över "Råtthålet (vårt hus)och att allt flöt på så bra!
Idag är det söndag...funderar på att åka till Göteborg och Bokmässan...har ju arbetat där under så många år och älskar att gå på föreläsningarna...men jag är fullständigt energilös idag...får se vad jag orkar att göra...
Kameran är fortfarande hemma...har inte hittat kvittot ännu...trots att huset städats ett antal gånger...
Stor kram,
Bella

Rapport ifrån en alldeles vanlig söndag...

2008-09-22T07:17:00.005+01:00

Välkommen kära bloggare!
Kameran har havererat och den är inte ens ett år gammal...tur för mig...då gäller ju garantin...men för det krävs ju att jag hittar kvittot. Jag är en noggrann person...sätter in alla kvitton i en pärm...funkade jättebra när dotterns cykel blev stulen men...nu hittar jag inte kamerakvittot...visst är det märkligt! Ännu märkligare är det att jag hittar kvittot till min klocka som jag letat efter i två år! Alltså det hjälper inte att jag försöker vara ordningsam...jag tror det spökar i min pärm! Högre makter har bestämt sig för att jag är årets "practical joke" ett par år i rad nu!
Igår tog vi en båttur, vädret var toppen med ca 20 grader och strålande sol. Det var mycket folk ute, på klipporna låg mången kropp och solade...vi var tvungna att gå en bit i vattnet för att komma iland...det var kallt...det isade i hela skelettet...var tvungen att hoppa igång kroppens funktioner som chockavstannat!
En stund senare hade jag i alla fall fyra säckar med blåmusselskal till mina rabatter. Saknade kameran...hade gärna velat ta lite "årets sista bilder på ön"...
Jag hade gärna tagit några kort på dotterns premiärmatch igårkväll också...hon spelar basket och har i år blivit uttagen till damlaget...ja, ja de vann i alla fall och kämpade bra!
Precis när vi kommit in i matchen och det blivit rejält spännande ringer min mobil...sonen i andra änden förklarar att han blöder ifrån både arm och axel (han skejtar ständigt och att det inte händer mer olyckor är märkligt) och han vill väldigt gärna att jag kommer NU! Som mamma är det viktigt att hålla många bollar i luften...så mamma åker hit och sedan dit...för att avsluta kvällen på ICA klockan 22.00...bröd och mjölk som under den senaste tiden blivit hårdvaluta här hemma inhandlas i dag också!
Det var en liten rapport ifrån söndagen och mig!
Kram, Bella

PS. Bilden är ifrån förra veckan...när kameran levde och samarbetade med mig DS.

Cirkeln är sluten...

2008-09-18T19:38:00.004+01:00

Idag var jag tillbaka på min gamla gymnasieskola Nösnäs...föräldramöte för min dotter som börjat på Teknikprogrammet Virtuell design...1983 började jag på samma gymnasieskola, 4-årig Teknisk linje...dag 2 träffade jag min make...ikväll satt vi alltså där, jag och maken...med lärare ifrån vår egen skoltid...knepigt...en gammal klasskamrat till oss satt också där...så gammal han hade blivit...har jag också blivit det?
Lustigast av allt var nog ändå att dottern pratat om ett par killar i klassen som tyckte att hon skulle följa med dem och spela paintboll...in kommer ikväll en klasskamrat ifrån Orust och grundskoletiden...mamma till en av killarna...världen är liten...cirkeln är sluten...

Ohhhh sååå lycklig jag är!

2008-09-16T19:57:00.005+01:00

Hej alla goa bloggare!
Annie - Annalunda har gett mig denna utmärkelse med åtföljande utmaning... jag skall skriva 6 saker som gör mig lycklig just nu!
Jag tar tacksamt emot utmaningen...tror det är bra att faktiskt samla tankarna och tänka på det som är fantastiskt i livet och som ger energi...det är så lätt att man fastnar i det som är jobbigt...drunknar i för stora problem...
När man är mitt uppe i det som är tungt är det svårt att dela upp problemen i mindre problem och sedan hantera dem...man kan inte svälja en elefant i en tugga utan man måste dela upp den i lagom portionsbitar...precis så är det med problem också...men nu var det inte problem jag skulle fokusera mig på...det var ju LYCKA!

♥ Jag är lycklig för jag hittade mitt livs kärlek som 16-åring och tillsammans har vi fått tre underbara barn som berikat mitt liv med så mycket glädje och kärlek...mer än jag trodde var möjligt!
♥ Jag är lycklig...tillsammans med min hund...när vi går ner till havet varje morgon och andas havsbris!
♥ Jag är lycklig för jag är frisk (stor lycka för en hypokondriker) mina nära och kära är friska (förutom stackars mamma som yrar omkring...skickar en krya på dig hälsning...här och nu...)!
♥ Jag är lycklig för jag har vänner som bryr sig om mig...och får mig att känna mig värdefull!
♥ Jag är lycklig för jag befinner mig i en tidsperiod i mitt liv då jag kan njuta av nuet!
♥ Jag är lycklig...för jag har hela huvudet fyllt med idéer som gör att jag varje morgon vill gå upp tidigt (snacka om drivkraft) för att hinna med allting som bubblar i kroppen!

Jag lovar att lycka finns överallt...man måste bara hinna stanna upp och se den!
Sedan var det då dags att dela ut gårdagens utmärkelse...det guldiga kortet...en ny vän...skulle den delas ut till...jag har hittat en ny vän...så den första utmärkelsen går till Mor Karins täppa och innehavaren Willewira - en medryckande blogg, fylld av livet, skriven med värme och humor!
Utmaning och följande utmärkelse skall också skickas vidare...
Jag vill skicka den till Living by Milla...hoppas att du inte redan haft den! Tänker på dig där du ligger sjuk och hostar...och tänker på moster...jag skickar lite extra energikramar till dig!
Fint Hemma - Ann-Catrin...som jag blivit så god vän med...hoppas att vi kan vara Blogging Friends Forever - till dig kommer ett "Guldkort" utmärkelse!
Annie-Annalunda...som jag har haft förmånen att ha kramat om, vill jag också gärna förära med ett "guldkort"...en sån guldvän jag hittade i Småland!
Änglahem-Ulrika...som skickar fniss och glädje...man blir så glad i hjärtat av det...får utmaning med tillhörande utmärkelse!
Det får den inspirerande bloggen Södralycke-Johanna med...en utmaning och utmärkelse!
Helena och Nyckeln till mitt hjärta får ett "guldkort"...du är en vän...klok...som delar med dig av dina visdomsord när jag har huvudet under armen...
Anna-Ordagranna...en utmaning och tillhörande utmärkelse...30-årig vänskap...det är lycka...eller hur?
Lottens vita och gröna...utmaningen lycka tror jag skulle passa dig...du har en förmåga att skriva om det där man går och funderar på...med värme och entusiasm!

Jag läser bloggar som aldrig förr...fick för någon vecka sedan...eller är det två(?)tidningen Lantliv, Allt i Hemmet och Drömhem och Trädgård...de ligger orörda på nattduksbordet...förr kastade jag mig över dem...köpte hem lite god choklad och drog mig undan världen...för att njuta av min tidning...nu...kan jag få de allra bästa "hemma hos reportagen" via bloggen...om det är något jag vill fråga kan jag tala direkt med ägaren...hur underbart är inte detta!
Bloggnätverket är en guldgruva...och ni bloggare...vad vacker ni gör världen! Så underbara hem jag får ta del av...Tack!
Stor kram,
Bella

Lördagens fördelsedagspojke, utmaning och utmärkelse - alltså bara glädjeämnen!

2008-09-15T15:07:00.007+01:00

Välkommen in i stugan, kära bloggare!
Då har det varit kalas hos familjen G i dagarna tre...man pustar ut och lägger dammsugaren åt sidan i ett par dagar...tanken har slagit mig att jag borde vara aktiv och inte låta dammtussarna falla och huset förfalla...nä, jag borde hålla det så här städat...men jag har ju tre tonåringar som är specialutbildade i att släppa allt där de står...kläder, läxböcker, skateboard...och en make som inte ser att han lagt tre tumstockar och en näve skruv på kommoden i hallen...där ligger en vit virkad duk, det står tre vaser i grönt glas med en en vit Eachinea i respektive vas...sedan skall det inte vara något mer där...! Alltså ger jag upp...resignerar totalt...jag är ensam de är fyra...en klart ojämn kamp! Kikar bort mot kommoden...nu ligger det en ryggsäck där, solglasögon, två mobiler, en plånbok, en ask med halstabletter, tre skolböcker, ett block och några pennor...hjälp!

Men som sagt...det var fint i fredags, lördags och i söndags...
I samma stund som jag sitter här och skriver...tydligen pustar och frustar jag samtidigt...undrar dottern som glider förbi varför jag låter så mycket när jag skriver?
Låter lite av frustrationen läcka och säger att det är nog därför som vissa pust och frust manifesteras...
"Du skall inte vara ledsen mamma säger hon...i skolan idag på svenskan skulle vi intervjua varandra...en fråga som jag fick var vem som var min idol/förebild och jag svarade att det var du mamma...ingen är som du...i alla fall inte lika galen...;)"
Så att plocka upp lite saker efter barnen...vad är väl det när man får vara någon de ser upp till...någonstans måste jag ju ha gjort något rätt...

Jag har fått en utmärkelse av Min underbart goa bloggvän Living by Milla, som är i full färd med att fixa en butik i sitt hus...skall bli sååå roligt att få se resultatet...maken har lovat att vi skall åka dit när Camilla har öppnat! Tack kära Camilla för att du tänker på mig när du får utmärkelser...jag blir så glad och berörd av din omtanke!
Guldkortet "Blogging Friends Forever" skall ges till fyra bloggvänner som följer min blogg och så en ny. Usch, det är så himla svårt och det är den enda nackdelen med att få en utmärkelse.
Jag får fundera och formulera lite motiveringar imorgon...ni vet...skjut upp till morgondagen...
Jag har fått en utmaning av Annalunda...som jag också skall ta mig an imorgon...vi ses...
Stora kramar till er alla,
Bella

Ny vecka - nya utmaningar!

2008-09-11T19:12:00.005+01:00

Hej igen kära bloggare!

Jag är lite för social för att sitta själv i garderoben...så jag tog tag i saken...utmanade mig själv...
Nu har jag snart arbetat i en vecka, endast 37% men ändå...som gymnasielärare i svenska och engelska på Turistgymnasiet ute på Tjörn. Och (jag vet att man egentligen inte får börja en mening med och...men kan Fröding...så kan jag...PS. jag menar inte att jag lider av hybris men ibland måste man våga bryta mönster DS.)
Var, var jag jo, och det fungerar att arbeta där och sköta företaget...givetvis har jag fått prioritera bort lite grann men jag känner att det är värt det...
Hur kul var det inte att få undervisa igen...sex år sedan sist jag befann mig i ett klassrum...tiden går!
Mysbyxorna är inte längre lika gångbara...kavajen och kjolen, byxorna, blusarna...ops...jag har ju kläder...kul att borsta på mascaran och klä upp sig lite granna...

Jag måste berätta att jag träffat en bloggare live...goa, härligt spralliga, glada, djupa, intelligenta Annie... det blev en speed date och jag är så tacksam för att vi lyckades träffa varandra!
Tack för de fina presentera...Pionvallmofröerna har jag särskilt letat efter, Akilejor älskar jag...och böcker slukar jag...kunde inte bli mer rätt...jag säger tack av hela mitt hjärta!

Tog alldeles nyss en snabb tur i trädgården...inser att det är dags att skörda tomater...jösses...de växer åt alla håll...tomater...söta, smakrika mums...maken fyller år på lördag...får fundera ut något med tomatinslag...
Chokladblommans doft ligger som en tät dimma över altanen...jag sniffar nästan näsan i kors...vet inte om det egentligen är möjligt...men som den doftar nu kan jag bara njuta och insupa så mycket det bara går...
Ser ni fiskarna i dammen? Jag vet inte hur många de är i år...kanske uppåt 200 stycken...

Jag har inte gjort fel...visst skall lecakulorna ligga i botten men jag tyckte de även var snygga som topping till Kannan...så det fick bli så...

Fredag imorgon...skall se om jag hittar något företag som hyr ut våtdräkt och windsurfingbräda...maken seglade mycket som ung...på lördag fyller han 41 år...hela sommaren gick han och pratade om att han så gärna ville surfa...tycker det kunde vara lägligt att göra slag i saken och solen skall stråla här på lördag...håll tummarna för att jag hittar något och kan förverkliga hans dröm!

Kramar till er alla,
Bella

"En liten ängel vid min säng..."

2008-09-04T05:51:00.006+01:00

Kära bloggare, tack för att du tog dig tid att hälsa på!

Jag har fått en skyddsängel av Living by Milla...och det värmer i hjärtat på "tanten i garderoben" - har kontoret i en liten hörna av huset och är lite ensam utan arbetskamrater...det blir man...så jag lovar att ta väl hand om den lilla ängeln...

Igår blev jag äntligen färdig med ett målarprojekt som jag arbetat med en läääängre tid...målade trapphus, taket på övervåningen och en kökssoffa vit...skall bli skönt att få ta ner lacknafta och målarburkarna i källaren igen. Skall så småningom måla om parketten däruppe vit men...tänkte vänta tills övriga familjen är någon annanstans...kan bli kladdigt annars...tre tonåringar som har svårt att hålla iordning på armar och ben, en långhårig cocker och en alltid lika förvånad make!

På hundpromenaden igår hittade jag kantareller...stora gula...som lyste ikapp med solen...det blev en 3 L påse...skall göra en kantarellsoppa idag, tänkte jag...

På lördag blir det en ny leveransresa, Ronneby och Skanör står på schemat...maken är väl inte helnöjd med mina idéer men kunden fyller 50 år på lördag, skall ha fest och behöver verkligen mitt planteringsbord som grillbord...
Nu är väl utesäsongen snart slut och jag borde kunna lova maken sköna helger utan att flänga omkring på vägarna i Sverige...

Fotade en lite skönhet..Skugglilja...måste vara Sveriges svar på Orkidée...såg att Änglahem hade en sådan...jag fick över ifrån Lisebergsmässan men tänker ta med dem nästa år...planterade om dem igår och har nu planterat dem i min "trädgårdsbarnkammare"...
Stor kram,
Bella

Inspirerad upp till tänderna!

2008-09-01T12:26:00.011+01:00

Kära bloggare - välkommen!
Det är farligt att släppa mig lös... inne på Formex...det sker så mycket i hjärnan att maken påstod sig se rök...jag har ritat på skisser till en kanske kommande kollektion...jag är ganska nöjd med min idé...men oroar mig för att det blir som förra gången...att jag och IKEA lanserar samma idé på Trädgårdsmässan i Göteborg...

Jag undrar fortfarande hur det var möjligt att komma på samma idé...skapa krukor i vaxduk...jag som tyckte jag var så smart...
Ja, ja - nu har jag en ny idé...vi får väl se om det kan bli succé...

Som vanligt hade jag med kamera men använde jag den...icke...den låg väl skönt där i väskan och gjorde sig inte påmind...

Jag lider ju ständig tidsnöd (mitt eget fel) så jag hann bara med en timme inne på Zetas trädgård (låg nära Älvsjömässan) blev härligt inspirerad där med...och njöt i solens sken av en soppa på koriander, lime, kokos, räkor och nudlar - riktigt sting i den kan jag lova!

Idag har jag tagit en liten tur i min egen trädgård...rosorna blommar och är fantastiska!
Jag har fått en utmärkelse...av underbara Annalunda...skiner ikapp med solen...för jag blir så glad och varm i kroppen! Tack Annie!

Ha det gott i solen!
Massor med kramar,
Bella

Som kronan på verket har jag fått en utmärkelse!

2008-08-27T11:30:00.010+01:00

Idag strilar regnet ner ifrån en ljusgrå himmel...det är varmt ute...nästan som att gå i ett växthus...den fuktiga luften som klibbar kläderna mot kroppen och värmen som fångas mellan glasen...
för att allt skall växa...Någonting har hänt...jag äter fortfarande jordgubbar ifrån egen täppa, inte en skål men en då och då...känns som om jag flyttat några växtzoner närmare Medelhavet...särkilt nu som penséer har frögrott och idag blommade, Magnolian blommar med fler och större blommor än i våras...även tulpanlökarna kör i repris...märkligt...nu håller jag ögonen på vitsipporna...de kanske också får för sig att starta om våren...

Regnet har i alla fall ökat min arbetslust...så jag vänder papper på kontoret idag...bra för företaget...imorgon skall ju solen lysa igen och då får jag nog vara ute och plantera om/ner de pioner och grässorter som blev över efter Lisebergsmässan i våras.
Sedan skall jag packa Shabby chic inspirerande vitrinskåp som kunder skall ha i Stockholm och några zinkkrukor var också beställda...
Besök på Formexmässan har jag planerat och om vi hinner så skulle jag så gärna vilja kika in till Ulriksdal...var i Stockholm ligger detta Bosse Rappne inspirerade ställe?
Är Zeta sevärt? Ligger det i krokarna?
Har jag tur blir det en sagolik helg...

Jag har fått en utmärkelse utav C DE-SIGN...jag bugar och bockar, blir alldeles varm i hjärtat...för jag uppskattar så att någon tänker på mig...kanske för att jag sitter ensam på min kammare och arbetar trots att jag är ruskigt social...
Lika glad som jag blir över att få är jag när jag får ge...har sparat den utmärkelsen jag fick av Johanna så nu tänkte jag dela ut många utmärkelser...

C De-sign - får "A blog with a heart" för att du har ett stort hjärta i både ord och bild!
A home far away - får välja utmärkelse...tycker det är så mysigt att få vara delaktig i hur det är att leva utomlands...du inspirerar med vackra bilder och härliga tips!
Annalunda - skulle jag kunna ge hur många utmärkelser till som helst...en sådan underbar, älskvärd vän som döljer sig bakom rosors doft och inspirerande resetips, för att välja något tema bland bloggens godbitar! Du ger så vacker energi!
Fint Hemma - första gången jag hittade din otroligt kreativa blogg kände jag att jag hittat hem...såg snabbt att vi delade en massa intressen och talade samma språk...jag är så tacksam för att ha hittat en kär vän med stor talang, energi och ett lika stort hjärta...kanske kan vi ha "firmafester" över cybern och "peppa" varandra?
Hwita Villan - har gett mig det bästa muffinsrecept jag haft...hittar på en massa olika frostings till dem...har varit kul att få följa er köksrenovering!
Karofina - I din blogg känner jag igen mig själv...vardagen när barnen var små och de där underbara guldstunderna som du så frikostigt delat med dig av!
Living by Milla - En ljuvlig person som dimper ner i Göteborg ibland...hoppas vi någongång kan få till en träff på riktigt...din energi är härlig!
Lottas Trädgårdsblogg - Här njuter jag av trädgårdens sötma...underbara bilder och texter...mycket bra information om vad som händer i mitt närområde på trädgårdsfronten -skulle vara kul att få kika in i din trädgård!
Lottens vita och gröna - Din värme när du lämnar kommentarer är så obeskrivligt välgörande...så vacker blogg...så mycket glädje...och så levande!
Millas hem - Är en ganska ny bekantskap som gett mersmak och inspiration!
Mysiga lantliga ting - En härlig tjej som jag inte kan låta bli att hälsa på...duktig på att hitta fynd!
Nea i det gula huset - Är duktig på att renovera...rum efter rum...har fått en stor make-over...så kul att följa!
Nyckeln till mitt hjärta - Är en otroligt duktig skribent...många fniss och tårar har undsluppit mig när jag varit inne på hennes blogg...blir varm i hjärtat när jag läser dina kommentarer!
Ordagranna - Gamla, kära vän...du är guld värd men det vet du...hoppas jag!
Ranas Horisont - En juvel...pang på...rak..ärlig...härlig!
Solstickans Trädgådsblogg - En ny bekantskap med brinnande trädgårdsintresse!
Södralycke - En oerhört inspirerande blogg som frikostigt delar med sig av kanontips...ett besök om dagen...är väl investerad tid!
Vardagstugg - En go tjej som delar med sig av sin vardag!
Vitt hus med vita knutar - Jag säger bara "Magisk touch"...allt hon rör vid blir sagolikt! Jag är så tacksam över att ha hittat denna pärla!
Zäta - Bjuder på härliga inlägg några gånger om dagen...sköna tankar...med humorn i högsta hugg!
Änglahem - Goa, underbara Ulrika...har haft en himla otur med datorn...men ger aldrig upp...längtar efter dig!

Har jag glömt någon ber jag redan nu om ursäkt för idag har jag "utmärkelsernas julafton" och det känns superhärligt! Ta åt er kära bloggvänner för ni är alla så underbara...jag har nästan slutat att titta på TV...era bloggar är såååå mycket mer inspirerande!
Kramar och massa energi,
Bella

Syster gifter sig...och blir fru I!

2008-08-24T18:59:00.004+01:00

Vadan nytt denna dag...jo, kära bloggare...syrran gifter sig!
Det är nästan så det är jag som går på rosa moln...kanske är så när man är syster...det var soligt...bröllopsrörande (ni vet det kommer en tår trots att man står och biter sig i läppen) och fest!

Syrran ville ha ett litet bröllop...vigas hemma i trädgården...champagne...mingel...i partytält med rosa ballonger...blev mysigt och inte såååå varmt! Kycklingfilé á la Provence...fläskfile i god kryddblandning, rostbiff, potatissallad, baugetter, massor med exotisk frukt, vin, öl, kaffe, ramlösa, konjak, likör och bröllopstårta med jordgubbssorbe och vitchoklad med flisad belgisk choklad...smalt i munnen...fullkomligt himmelsk...Lejonet och Björnen hade tillverkat denna skapelse som säkert var 35-40 cm hög...
Här kommer ett litet collage...
Skål för brudparet och kramar i massor,
Bella

Se upp, amatörflorist på hugget!

2008-08-23T15:36:00.003+01:00

Välkommen hit...kära bloggare!
Jag tänker inte före...jag säger ja...för det är så roligt...gillar utmaningar och tror jag kan det mesta...hur svårt kan det vara, brukar jag tänka...
Så står jag där...känns lite läskigt...när jag nu inser att jag har 100 rosa rosor att fixa arrangemang till bordsdukningen med...inget schabblande här...då blir det som i sagan..."det bidde ingenting"...

Efter en svettig halvtimme inser jag att champagneglasen som bruden ville jag skulle använda inte fungerar...de vill välta...inte bra med blöta dukar och eventuellt blomvatten på gästernas finkläder...här gäller det att tänka om...hittar tre skålar som jag istället gör en testvariant i...
Det är något knepigt med oasisen jag fått av bruden...den är snyggt rosa och blommorna sitter som smäck...men vattnet rinner av, sugs inte alls in som oasis brukar göra...märkligt!

Bruden kommer...godkänner bordsdekorationen...jag mumlar något om oasisen oförmåga att suga vatten...tillsammans läser vi instruktionerna...då ser jag det...det står med stora bokstäver...så stora att man nästan kunde tro det var namnet på produkten...TILLTÖRKADEBLOMSTER...jaha...torra blommor...det förklarar saken!

I morse började jakten på blommorna till brudbuketten...normala människor beställer en vecka innan, inte jag...varför?
Jag tror inte att det skall vara så svårt att få tag i...det var det...
Tre långa vita Kallor gick definitivt inte att frambåda idag...jag ringde blomsteraffärer i Göteborg, Kungälv, Stenungsund och Tjörn...fick tag i tre korta kallor till slut...såg fjuttigt ut...slog till på en vit Madonnalilja och en vit Flamingoblomma...nu sitter jag här och undrar...kommer jag att få till det hela!!
Jag lägger ut kort på brudbuketten imorgon... om jag vågar...
Kramar,
Bella

En utmaning så här på fredagskvällen...

2008-08-22T21:03:00.005+01:00

Välkommen in...kära bloggare!
Reflektioner av idag är alltså kvällens utmaning...

1. Skriver du att göra listor på allt du "måste göra"?
Varje fredag skriver jag en lista för kommande vecka...börjar sedan på måndagen att bocka av men sedan...kommer jag ur spår...det kallas väl flexibel...

2. Om du bara skulle skriva tre saker som är viktiga (privat eller jobb väljer du själv) vilka vore det?
a.) Att familjen mår bra och njuter av livet
b.) Att mitt företag får ett uppsving
c.) Att vi snart kommer igång med tillbygget på huset

3. Nämn en sak som du anser att du måste göra och varför du måste!
Börja motionera...vill inte flämta som en blåsbälg när jag går uppför trappor...vill bli pigg och få mer energi!

4. Formulera om samma måste som om du ville göra det.
Oh, vad kul det skall bli att skutta runt i spåret idag!

5. Vad är det viktigaste i ditt liv?
Min familj - att alla mår bra!

6. Beskriv hur du kan ägna mer tid åt det som är viktigt.
Fundera på hur jag prioriterar saker i mitt liv...jag tror jag städar mer än umgås med barnen...hjälp!

Gör så här!
1. Skriv ett inlägg och svara på ovanstående oavsett om du blivit inbjuden eller ej.
2. Kopiera texten och skriv dina egna svar.
3. Innan du svarar med ett eget inlägg på din sida så sätt dig ner och fundera en stund. Ta några djupa andetag, koppla av och först när du känner dig lite avslappnad så svarar du.
4. Välj ut några personer och länka till dem som du vill skall svara.
6. Gå till dem du utmanat och skriv en kommentar att du utmanat dem.

Jag vill att följande bloggare reflekterar över det viktiga i livet:
Nea i det gula huset
Karofina
C DE-SIGN
Ranas Horisont
Annalunda
Kramar och trevlig helg,
Bella

En liten sväng till Tyskland...och äntligen...Wienerschnitzel...

2008-08-19T14:20:00.006+01:00

Kära bloggare...välkommen in!
Gillar att samla familjen i bilen för att åka långt...helt plötsligt är vi tvungna att umgås...eller ungdomarna är tvungna att umgås med oss föräldrar...
Det brukar bli mycket skratt då alla tre i baksätet är roliga och duktiga på att immitera...vi brukar få listor på filmer vi bara måste se, de brukar i och för sig berätta hela filmen under fniss...maken och jag förstår...lite grann...
Vi får även veta en del om kompisar, flickvänner/pojkvänner och andra vardagshändelser...hur mysigt som helst!
Frågade alltså de andra i familjen om de ville åka en sväng till Tyskland i år. Gillar att vandra omkring i Lübeck, äta Wienerschnitzel och kika på trädgårdsdesignsbutiker...maken försvann in i en butik med Windsurfingbrädor i Burg...annars är han duktig på att gå i affärer med mig...
Vi besökte förvisso också en...två butiker som hade "roliga drycker" till försäljning!

Hemma igen...har jag fått en utmärkelse av inspirerande Johanna med bloggen Södralycke...blir glad som en lärka...kvidivitt...och skuttar runt här i vardagsrummet sådär popcornglad som jag blir ibland...man kan bli sån när man sitter ensam hemma hela dagarna och arbetar med och för sig själv! Skickar givetvis en varm kram och utmärkelsen tillbaka till Johanna!
Har fått en utmaning av Anna som har bloggen Ordagranna...den och utmärkelser som jag vill ge redovisar jag här imorgon...ni som vågar, vill och kan...välkomna...
Massor av kramar och sprittande energi,
Bella

Vilka skyfall emellan solglimtarna...det växer så det knakar i min trädgård!

2008-08-13T09:50:00.007+01:00

Kära bloggare...då jag hållt mig inomhus under de senaste dagarnas skyfall blev jag igår fullständigt hänförd då jag såg hur mycket det växt i trädgården...jag gick in efter kameran och så här såg det ut!
Stort grönt...många av de stora cypresserna är tagna direkt ifrån julgrupper...kan inte slänga växter och se, de har blivit upp emot 2,5 meter...inte enbart på denna sommar men under ett par år...det växer vekligen så det knakar just nu!
Inomhus målas det i trappan...bakar cupcakes och bullar, det sys - till korgarna som kan hängas på bambustegarna har det blivit syltlocksstuk för att det inte skall komma in damm ibland hårschampoflaskorna...
Dottern blev avmålad häromdagen...skall ramas in och hängas upp! De sista semesterdagarna går med väldans fart...precis som det skall vara!
Massor av kramar till er som följer med i mina vardagsbestyr!
Bella

Härlig söndag...kreativiteten kan flöda!

2008-08-10T09:44:00.005+01:00

Kära bloggare...välkommen in i min värld en stund!
Vaknade idag av att regndropparna slog i fönsterrutan...så där mysigt...man vet att det är söndag...regnar det kan man ju knappast göra några större utejobb...så tankarna hoppade vilt omkring...läsa en bok, baka, se en film, börja måla kökssoffan, sy... Vad är roligast? Kalas klockan två...begränsar ju lite granna...men det är kul att fika och träffa släkt och vänner!
Igår var jag ute och shoppade...hittade lite tyg på Panduros rea...70% visst är det kul att shoppa då! Jag skall av det röda tyget sy tre löpare och servetter till juldukningen...av det bruna tyget skall det bli en tavla...visar även de silvriga bordsplaceringshållarna som syrran beställt till sitt bröllop...ja, hon har förstås inte bara beställt två...
Jag är dålig på att komma ihåg att ta kort...har alltid med mig kameran i väskan...men där tycks den ligga bra...hmmm...något att jobba på!
Jag går i kräftskivetankar...skulle vara mysigt att bjuda in några härliga vänner och sörpla, brottas med skaldjur, samtala och spela sällskapsspel...har blivit galet förtjust i "När och fjärrans" spelet...kanske beror det på att vi haft kul motstånd och gott vin!
Kraaaaamar,
Bella

Konsten att hitta...

2008-08-08T21:23:00.003+01:00

Käraste bloggvänner, en rapport ifrån ett av de dammigaste ställena på varje loppis...boklådorna...
Innan äldste sonen gick på sommarlov, sa magistern i svenska att om man ville läsa en bok på sommarlovet...så gör ju det inte ont...utan skulle vara en bra förberedelse inför nästa termin...han rekommenderade dem att läsa "Den gamle och havet" av Hemingway...vi har när vi besökt nära och kära kikat i deras bokhyllor i jakten på boken...Jodå...jag äger ett ex. men vem har jag lånat ut den till?? Hittills har vår jakt varit resultatlös...biblioteket i all ära men sonen tycker lånetiden är i kortaste laget om man både skall läsa och sedan skriva recension...brukar bli förseningsavgifter...hm...
Då kom jag på det...var är böcker billiga???
Jo, på mina favoritställen...loppisar, auktioner, returvaruhus...alltså begav vi oss iväg imorse...sååååå mycket böcker det finns att köpa för 5 kronor (nya titlar, kända författare...jo,jo jag gick ju inte lottlös hem precis)...mina författardrömmar kom nästan av sig när jag gick igenom bokberg efter bokberg...hittade vi vår bok? Näpp...men skam den som ger sig...jakten fortsätter imorgon och då behöver jag inte skynda mig hem emellan varven för att leverera till mina underbara kunder...imorgon är jag "görledig", hur gött är inte det och särskilt som jag läst om en auktion ute på Tjörn...så där hittar ni mig imorgon, ibland boklådorna! Är det någon författare som fattas er? Hojta till så skall jag ha ögonen öppna!
Kramar och energi till er alla!
Bella

En utmaning som ligger i tiden...

2008-08-03T15:40:00.003+01:00

Hallo där alla kära bloggar!
Krukan som jag plockade ihop igår får stå modell i dagens inlägg!
Så här i sommartid kan man unna sig att läsa ett par böcker...så jag tyckte det var en kul utmaning som C DE-SIGN skickade till mig...
Nu till: Utmaningen
Dessa frågor ska besvaras:

1.Vilken bok läste du senast?
"När jag är hos dig" av Linn Ullman

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
På nattduksbordet ligger "Lustpunkten" en bok om inlärning av Åsa Moberg

3. Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Det är en salig blandning ser jag när jag nu tittar på böckerna utifrån det perspektivet

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du "nu har jag en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra hälften" kvar o.s.v.?
Om en bok är väldigt seg, kan jag nog omedvetet göra det. I de flesta fall tar en bra bok slut alldeles för fort!

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
Har man arbetat på Bokmässan i Göteborg och träffat spännande författare sinar aldrig titlar som man vill läsa!

6. När blir en bok för lång?
Vet inte, har aldrig haft den upplevelsen!

7. Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Jag läser mycket engelsk litteratur men föredrar ändå att läsa på svenska.

8. Vilken bok kände du senast att du ville övertala ALLA dina vänner att läsa?
Andarnas hus av Isabella Allende, som jag träffade och lyssnade på då hon berättade om sitt författarskap och ovannämnda släktkrönika...har övertalat många högstadieungdomar att läsa den...
Tipsar gärna även om William Goldings, Flugornas Herre...en bok som väcker starka känslor...

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig?
Nä...tror hela tiden att det skall dyka upp något som kommer att förlösa boken.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla?
Böcker om hälsa och utveckling, klassiker, deckare, kokböcker...älskar böcker och har nog lite gott och blandat i mina vitrinskåp där jag förvarar all litteratur. Ingen genre är nog överrepresenterad ser jag vid en närmare granskning.

Och nu skickar jag utmaningen vidare till:
Ordagranna - Anna
Nyckeln till mitt hjärta - Helena
Södralycke - Johanna

Kram alla kära bloggare,
Bella

Nu kör trädgården repris!

2008-07-30T21:28:00.007+01:00

Semesterrapport ifrån västkusten...
Kära bloggare...
Idag blev jag förvånad när jag upptäckte att min Magnolia som hittills alltid blommat på bar kvist om våren...blommar för fullt nu...och det gör även min Klematis som också blommade i våras och aldrig blommat mer än då...konstigt! Visar fotobevis på detta fenomen.
Vi badar och njuter av sommaren...har plockat hinkvis med blåmusslor och planterat den blå-grå-gröna vass som jag tycker är så vacker i kruka. Har snart målat färdig en gammal furugarderob i vitt...skall bli så skönt att få plocka ner lacknaftan i källaren igen...man blir lite småhög av den i sommarvärmen. Var igår bjuden på grillparty hos C&J och bjöds på mycket god mat...fastnade för en sallad som jag gick i gång med alla cylindrar på...en vattenmelon, ruccola, fetaost och solroskärnbeströdd härlighet...skulle kunna ha ätit upp den själv så fräsch och läskande!
Visar även bilder på makens första semesterprojekt...efter fjorton år får vi äntligen till en spalje som döljer vårt vedförråd...så härligt!
Var hos mamma en stund idag...premiärsatt på hennes nya altan...och då såg jag att min lilla nätta utegrupp skulle bli så fin där...eftersom jag vet att hon läser bloggen så tänkte jag fresta henne med ett foto...den skulle verkligen bli fin hos dig mamma!
På fredag skall jag själv ha ett litet grillparty så jag sitter och funderar över menyn...en sån där god vattenmelonsallad är såklart ett måste...grillad kyklinglårfilé med fetaost och olivkrämsås får det nog också bli...till det...hmm får fundera... men jag skall absolut baka några grova bröd, cheesecake...farligt att tänka på mat vid denna sena timme...magen börjar kurra och det vattnas i munnen...
Jag återkommer imorgon med ännu en sommarrapport!
Kramar,
Bella

Sommarkåseri...

2008-07-28T10:11:00.003+01:00

En rapport ifrån verkligheten, kryddad med 32 graders värme i skuggan...
Doften av vilda rosor är som parfym...fyller min näsa där jag sitter bakom en buske och kissar...vattnet efter badet rinner ner ifrån luggen och över näsan...känner den salta smaken...smaken av sommar...Sanden är varm men jag väljer ändå att ta mig fram på den då klipporna är brännheta...sanden är blandad med sten i olika storlekar och jag skuttar fram och tillbaka, nöjd med att ha hittat världens bästa fotmassage...sätter mig på min handduk...på en sten och tar upp en näve med lite finare sand...använder den som peeling både på armar, ben och ansikte. Maken iaktar mig...men säger inget...han är avslappnad där han ligger på berget på sin filt...musselskalen gnistrar som pärlemor i solen och jag kan förstås inte motstå att plocka med mig en hink...de är ju så underbara att ha som rabattdekoration och i krukorna. Fyller sin funktion genom att vattnet inte dunstar lika fort och de avger kalk till rosorna som klättrar med fart upp mot solen...
Vattnet är turkosblått, klart och badkrukstempererat...jag har badat...länge...legat på böljan den blå och guppat likt en säl...trodde ingenting skulle kunna få mig att gå upp men när fikat dukades fram satt jag plötsligt på den glödheta bergshällen, drack dricka och knaprade med största belåtenhet i mig en hembakad gigantisk stor Choclate Chip Cookie á la Leila...gott, gott, gott...värt varenda kalori...solen smekte min blöta kropp och de brända axlarna...trots att klockan visar på halv sju...sommarkvällen ropar efter grillat, vattenskidor och gemenskap...vi bestämmer oss för att köra ut en sväng på havet och fläkta oss...livet till måsarnas sång känns som en het marsmallows ända in i hjärteroten...
Kram,
Bella